Jul

Till vår lillunge

Du ligger därinne och sprattlar ibland,
fast jag inte ännu kan känna det.
Jag kan bara se att något har hänt med min mage.
Den första julen du finns, fast du inte sett världen än,
är den vackraste vita på många år.
Jag lägger handen på min mage varje morgon när jag vaknar
och är så glad att du finns där.

Vecka 11+1

Vår lillunge vinkade åt oss igår! Man kunde urskilja fem pyttepyttesmå fingrar på handen som viftade. Benen sparkade och han (barnmorskan trodde att det var en han, fast det är för tidigt att säga säkert) svängde och snurrade. För varje ultra känns det allt mera fantastiskt. Jag kände mig lycklig hela dagen igår, det blir så mycket mera verkligt nu när det där krypet därinne börjar anta mänskligare former! Jag blir lika tagen varje gång jag ser bebisen röra sig. Det blir på något sätt så verkligt och levande att det är människa i vardande just när den där handen viftar eller man ser benen sparka och ryggen kröka sig.

Nacksvullnaden var precis som den skulle vara och näsbenet var tydligt och väldigt synligt, vilket också lär ha betydelse när man bedömer om barnet är friskt. Min man, som har en rätt stor näsa, vilken han bär med stolthet, pratade sedan om bebisens näsa en stor del av kvällen... :)

Drömde fruktansvärda drömmar hela natten. Aldrig haft liknande våldsamma drömmar förr. Det lär höra till graviditeten, men inte ens de hemska drömmarna dämpar den glädje jag känner just nu. Varm, stark och stor fyller den mig och gör stegen lätta och tankarna ljusa, trots att jag är trött och längtar enormt efter julledigheten. Det är MYCKET trögt att ta sig upp på morgnarna nu.

Vecka 10+6

Sitter på jobbet och låter mig omslutas av julmusik från nätet medan jag febrilt försöker få mig att vakna upp till en ny vecka. Fem dagar kvar till julledigheten. Känns som en och en halv evighet. Känner ett lätt illamående och är trött efter helgens oregelbundna sömn.

Imorgon ska få vi se en glimt av Lilla Fröet/Esmeralda/Bullen igen. Det är dags för ultraljudsscreeningen, den som eventuellt kan avslöja om vårt barn har Downs syndrom.

Vecka 10

Jag är mitt uppe i ett under som håller på att ske och det sker så stilla och försynt därinne hela tiden, utan att jag känner det, utan min medverkan. Jag kan bara skapa de mest gynnsamma omständigheterna, men själva undret kan jag inte sätta igång eller påverka under utvecklingens gång. Efter alla turer med spray, sprutor och eviga besök på kliniken känns det som en befrielse att nu bara få ta emot det som sker, låta det hända och följa med på resan under stor spänning.

Första rådgivningsbesöket, vecka 9+6

Vi har varit på vårt allra första rådgivningsbesök idag. Jag, min man och babyn i magen. Det känns som ett privilegium. Vi fick höra hjärtljuden, trots att hälsovårdaren först var lite tveksam till att pröva om de skulle höras, eftersom babyn i detta skede ännu kan ligga så djupt att man inte får fram hjärtljuden och hon ville ju inte att jag skulle bli orolig i onödan. Jag ville så gärna pröva ändå, och snäll som hon var tog hon fram dopplermaskinen (som för övrigt ser ut som en leksak!) och genast fanns hjärtljuden där och fyllde rummet, snabba och tydliga. Lite rörd blev jag, men mest känns det som en bekräftelse på att allt är bra. Det gör mig glad på ett lugnt och stilla sätt, någonstans djupt inombords.

Min man blir lite nervös i sjukvårdssammanhang. För honom känns det sterila klimatet som om någon närsomhelst kan hoppa på honom och börja tappa honom på blod... ;)
Så för säkerhets skull gick han ut i väntrummet, medan jag sträckte fram en arm för blodprov, Hb och blodtrycksmätning. Kissa i burk fick jag också. Vi fick med oss en hel del material om graviditetstiden, t.o.m. en film!

Det känns tryggt att vi nu riktigt på riktigt är "officiellt" gravida, att någon kommer att följa upp oss, att det med jämna mellanrum ska tas än det ena, än det andra provet, att hjärtljuden ska lyssnas på flera gånger om, att det ska klämmas på min mage, ja, hela baletten med rådgivningsbesöken.

Svart&salt

Jag har ett litet, men mycket envist, problem. Jag älskar alla sorters salta godis. Jag kan inte motstå dem och jag bara MÅSTE få en dos av dem med jämna mellanrum. Under allt mitt idoga surfande om graviditet råkade jag ut för en sida där det stod att varken salmiak eller lakrits är bra för väntande mammor. Det kan dessutom påverka barnet. Enligt en finsk undersökning kan för mycket lakrits och salmiak orsaka överaktivitet och rastlöshet hos barnet. Dessutom gör saltet att mamman samlar mera vätska under graviditeten och det är förstås inte heller särskilt hälsosamt. Man kan också få förhöjt blodtryck, hjärtrytmbesvär och i värsta fall för tidig förlossning.

Dessvärre verkade artikeln väldigt seriös och väl underbyggd, så jag har ingen anledning att tvivla på att det inte stämmer. Det värsta är att inte ens all denna skrämselpropaganda kan få mig att låta bli de saltaste och svartaste karamellerna. Jag slutade med kaffe under några veckors avvänjningsperiod, jag har inga problem med att tacka nej till de läckraste viner, jag har lite mera problem med att låta bli alla doftande ostar, men lyckas stå emot, men när det kommer till salt godis är jag förlorad. Totalt och omedelbart.

Veckans lärdom

Om jag inte äter och sover ordentligt och tillräckligt kommer ett vagt, men tydligt, illamående sakta och säkert krypande.

9+2

Bilder från gårdagens ultraljud har ploppat upp i min hjärna hela dagen. Jag har sugit på tanken att jag har ett barn i min mage som man suger på den sötaste karamell. Jag har också alltmer börjat inse att jag har en paus från jobbet att se fram emot (om allt går väl, måste man väl tillägga). Jag undrar hur det kommer att bli. Kommer jag att bli alldeles utsvulten på sociala kontakter, vuxenliv och egen tid? För att inte tala om lönen...

Vecka 9+1, ultra 2

Jag känner mig så glad idag. För en gång skull regnar det inte och vi har just varit på vårt andra ultraljud. Allt ser fortfarande bra ut. Det lilla livet har vuxit till sig ordentligt sedan senast och är nu hela 2,5 cm! Jag har just ringt mödrarådgivningen och har tid för inskrivning på måndag. Det börjar kännas som om det är på riktigt det här!

Lilla livet vaknade till under ultraljudsundersökningen, när läkaren vispade runt med staven därinne, så vi fick faktiskt se lite små rörelser också. Med lite god fantasi kunde man se början till armar och ben. Trots att jag kände mig ganska lugn och säker på att det gått i rätt riktning sedan senaste ultrat var det skönt att få se det med egna ögon. Särskilt det där att barnet rörde på sig kändes spännande. Det blev liksom mera av en levande varelse då, inte bara något odefinierbart som flyter omkring. Det där lät kanske lite konstigt, men det känns så overkligt och otroligt att det faktiskt finns en pytteliten människa därinne. Jag ÄR faktiskt gravid! Jag är dessutom redan i vecka 9! Det tar visst sin tid att verkligen ta in detta.

Vecka 8+6

Vår läkare rekommenderade ett extra ultraljud lite senare än det första i vecka 6. Bara för att kolla att allt är som det ska därinne och att tillväxten fortsätter. Hon menade att det blir en så stor chock om man vid det obligatoriska ultrat någon gång i vecka 12 plötsligt upptäcker att fostret inte har vuxit till sig och tyckte därför att vi borde komma en gång extra till kliniken, innan vi sedan går över till den vanliga rådgivningen. Själv tyckte jag att det kändes lite onödigt, men min man ville absolut ha en extra koll, så imorgon är det dags för den.

Magen har spänt en del under helgen. Kanske för att jag haft en väldigt aktiv helg eller så är det snabb tillväxt på gång just nu. Det känns som om det spänner både utanpå och på insidan och jag undrar i mitt stilla sinne hur man ska kunna växa så mycket som man tydligen ska utan att spricka...

Min man har börjat läsa en bok om graviditet. Det känns skönt att han gör det.

Fet och saftig

Jag har just matat vårt lilla frö med en fet och saftig pizza. Gott var det, men nu är det dags för mig att göra lite nytta. Vi får kära gäster imorgonkväll och de ska stanna några dagar, så jag måste röja lite så de ryms in här... ;) Jag ju laddad med pizzaenergi, det är bara att sätta igång NU!

vecka 7+6

Jag hade en rejäl humörsänka förra veckan. Oro, ängslan, rädsla, vemod, tvivel var det enda som rymdes i min skalle. Nu känns det bättre igen. Blev så glad när mamma ringde igår och berättade att hon hittat lite gamla bebisgrejer, bl.a. en av min mormor virkad filt. Allting kändes genast mera konkret och sant, så där som att det faktiskt finns en reell möjlighet att vi om ett antal månader har en liten bebis hos oss. Jag blev lite glad också för jag har trott att alla i vår vän- och familjekrets redan hunnit ge bort alla babysaker och -kläder och att vi skulle vara tvungna att skaffa precis allting själva. Vi är ju liksom lite efter alla andra, jag och min man....

Vecka 7 och 8 lär ju vara riktiga tillväxtveckor då mycket händer. Jag kände en hel del nyp och spänningar i magtrakten igår, men det lätta illamåendet som hängde med ganska kontinuerligt förra veckan känns inte alls nu. Det känns nästan lite onaturligt att inte må sämre än så här.

Annars så kan jag berätta att det verkar som om the size DOES matter... ;) Åtminstone för män. När vi var på vårt första ultraljud mätte läkaren vår lill* därinne och första mätningen gav ett mått på 7,5 om jag minns rätt. Andra mätningen gav måttet 8,5 mm och av någon anledning var det det måttet som min man sedan bestämt hävdade som gällande...

Tack!

Jag bara måste skriva detta inlägg! Skrev det först som en kommentar till era kommentarer, men det kändes viktigt att det blev mera synligt. Jag uppskattar verkligen att ni orkar glädjas med oss! Tusen tack för det! Jag förstår ju så väl hur man också känner det där stinget (nåja, ibland mera likt ett yxhugg eller nåt sånt) av avundsjuka och sorg för att ens egen saknad o längtan är så stor. Jag är ju så "gammal" som 36 år så jag har hunnit känna det där stinget många gånger när alla omkring mig verkat vara så fasligt fertila.

Hoppas för er alla att var och en av er ännu ska få vara den som blir gratulerad! Jag tror att vi som fått vänta och kämpa lite längre möts av en alldeles särskilt varm glädje när vi äntligen får berätta den efterlängtade nyheten och det är vi väl unnande.

Vecka 6+6

Vi har fått se vårt barn för första gången. Vårt pyttelillalilla barn hade ett litet, litet hjärta som slog så snabbt och ivrigt. MÄRKVÄRDIGARE än något annat man kan tänka sig!

Vecka 6

Efter en långsam och lugn start på dagen känner jag att bekymren och alla ledsna tankar har börjat lätta. En stor del av förmiddagen var jag dessutom ensam, och jag har väldigt stort behov av att få vara det ibland, så jag njöt och kände lugnet fylla mig. Så otroligt skönt att ha tid och ro att tänka, att hinna reflektera över sina egna tankar och känslor.

Jag är glad och känner spänd förväntan över det som håller på att hända inuti mig även om det inte märks så mycket utåt än. Det känns märkligt och förunderligt att det sker så mycket därinnne, på ett sätt helt oberoende av mig. Jag får bara ta emot och låta det ske. Jag tycker att det syns en liten mage redan och är rädd att bli helt enorm, det är bara en av de rädslor som finns med i den blandade kompotten av känslor. Samtidigt tänker jag att detta kanske är enda gången jag får uppleva hur det är att bära ett barn och att jag vill njuta till fullo av det, särskilt som jag inte mår illa eller känner mig så överväldigande trött ännu. Lite nästan-illamående kommer och går ibland, men det är mera som en känsla av obehag än riktiga kväljningar. Det är lite besvärligt att jag känner detta obehag som mest när jag tänker på mat och jag är funtad så att jag tänker på mat rätt ofta... ;) Dels är det jag som oftast fixar maten här hemma, dels gillar jag god mat och är intresserad av och nyfiken på det mesta som har med mat att göra, så jag tänker en hel del på mat och söker inspiration och nya recept att pröva. Som tur är slipper jag ändå all matlagning idag. Jag och make är bjudna på en trerätters middag till goda vänner ikväll. Jag ser mycket fram emot det, även om det ju är lite synd att jag måste lämna alla goda drycker i de andras händer...

Gråtfärdig

Det här är en kväll då jag bara känner mig gråtfärdig. Det är lite för mycket elände runt mig just nu med systrar som inte mår bra, vänner som har problem och allt möjligt annat. Jag kan inte låta bli att grubbla över vilken eländig värld, som väntar vårt lilla värnlösa frö. Det är ingen ljus dag idag. Jag är bara ledsen.

Vecka 5+5

Det har varit så mycket på gång de senaste dagarna så jag har inte haft tid eller lust att blogga. Min yngsta syster har mått och mår psykiskt dåligt och bor hos oss för tillfället så det känns viktigare att umgås med henne än att blogga.

Jag har berättat åt hela min familj nu. Pappa var kanske den som allra tydligast och mest uttrycket en stor glädje. Det är väldigt roligt att komma med goda nyheter och att själv bli glad över de andras glädje! :)

Nästa tisdag ska vi på ultraljud. Jag väntar med spänning. Lilla fröet gör inte mycket väsen av sig. Jag är kanske lite tröttare än vanligt, men inte mera än att man lika gärna skulle kunna skylla på det tilltagande mörkret, och illamåendet är i högsta grad hanterbart. Det känns bara lite och väldigt sällan. Utom i söndags då vi körde på en stötig väg och det var varmt i bilen, då kände jag plötsligt hur jag överväldigades av illamående så jag slet av mig halsduken och öppnade fönstret för att få in lite frisk och kylig luft. Maken bara skrattade och sade att jag ju önskat mig lite symptom... ;)

Ändring

Jag vet inte om det är graviditetshormoner eller vad det handlar om, men på något sätt tyckte jag att den där bilden med en pytteliten början till människoliv som svävade omkring gjorde mig för nervös. Jag måste helt enkelt ta bort den. Ska försöka hitta en ny ticker.

Annars mår jag fortfarande bra, men har lite små ryck av värk i magen. Kanske det är livmodern som tycker det är dags att börja växa.

Pregnancy ticker

För att göra min graviditet mera verklig nu när alla symptom tycks ha försvunnit installerade jag en "baby ticker". Det hjälpte genast! Kände mig omedelbart lite mera gravid igen. ;)
Men det känns lite nervöst också att se det lilla pyret sväva omkring där...

Berätta mera

Igår berättade vi för ett par som vi umgås mycket med och som följt oss hela vägen. De var mycket mera övertygade än vi om att det skulle gå vägen den här gången och blev innerligt hjärtans glada för vår skull. Deras förmåga att glädjas med oss värmde och berörde särskilt eftersom de själva har gått igenom otaliga inseminationer och 3 IVF utan att lyckas.

Jag är mentalt frånvarande på jobbet just nu. Tycker inte om det, men har svårt att koncentrera mig. Känner mig väldigt omotiverad, vill bara vara gravid på heltid. Fånig känsla, men så är det. Jag mår ju inte illa eller så ännu, så jag borde ju bara jobba på och fokusera, tids nog hinner jag fundera på stor mage och annat dylikt.

Reflektion, vecka 4+4

Kände idag att jag börjar bli lite väl enkelspårig i min tankevärld. Det handlar BARA om graviditet, fosterutveckling och annat i den stilen. Nästan så att jag tröttnar på mig själv, så för att motverka det beslöt jag mig för att köpa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (har hört att den är uppslukande i sin spänning) och sätta mig en stund på ett café efter jobbet idag. Unnade mig en espresso som ett undantag efter flera veckors kaffeuppehåll, för att jag känner att det börjar bli lite överdrivet med vad man får/kan göra/äta eller inte under en graviditet.

Under en av mina surfutfärder på nätet lärde jag mig att man ska undvika att äta lakrits och salmiak under graviditeten eftersom det kan höja blodtrycket samt orsaka ett överaktivt barn. Jag som älskar salt godis!!! När jag äter godis är det inte för det söta, utan för det salta jag gör det... Ju saltare, desto bättre, men nu är det alltså slut med det. Det lär ju annars också vara bra att undvika sött för att inte utsätta sig för risken att få graviditetsdiabetes. Det söta tror jag nog att jag lyckas hålla under en lämplig konsumtionsnivå, det behöver jag bara lite, lite av ibland, men sedan är jag nöjd igen för en ganska lång tid.

Jag tror faktiskt att jag måste minska mitt surfande också och mera bara njuta av tillvaron som den är just nu. Risker och komplikationer har jag överhuvudtaget inte surfat, det håller jag mig mycket långt ifrån, jag vill inte veta något om det, men allt annat har jag sugit i mig som en svamp, tacksam över att äntligen själv få inblick i denna helt unika värld. Ändå kan det som sagt bli för mycket av det goda. Jag känner att det är viktigt att jag landar i mig själv också och reflekterar över hur det är för just mig, vad jag vill/behöver och längtar efter när det gäller dessa nio månader av väntan och vårt lilla barn.

Jag tycker så om att säga och tänka dessa ord: "vårt barn"!

Nyheten sprids

Berättade nyheten åt min äldsta syster igår. Vi har alltid stått varandra närmast i syskonskaran och jag ville berätta åt henne först. Hon både skrattade och grät när hon fick höra att jag är gravid. Det kändes så märkligt att berätta det, nästan lite nervöst faktiskt, som om det blev mera verkligt när jag sade det åt någon som ännu inte visste om det.

Nästa söndag är det farsdag och då har jag tänkt berätta för mina föräldrar. Det kanske är väldigt tidigt att berätta, men jag har tänkt att jag måste utgå från att allt går bra, och om det inte skulle göra det så blir det inte mindre tungt av att ingen vetat om vår glädje.

Dessutom ringde jag kliniken för det trevligaste samtalet hittills och fick en tid för ultraljud 17.11.

Strålande söndag

Jag är så glad idag. Har haft just en sådan söndag som jag helst vill ha. Vaknade tidigt till strålande sol, åt en lugn frukost, satt och myste i soffan med maken (han drack kaffe, men inte jag), duschade länge och väl. Sprayade min kropp med Kerstin Florians (älskar de produkterna) kroppsolja och kände mig levande och närvarande. Gick på gudstjänst i en varm och välkomnande församling här i närheten, såg så många glada och kära ansikten, tänkte hela tiden på min lilla hemlighet, som känns så stor, fick en härlig lunch i kyrkan, köpte blommor och tittade in hos ett par som just fått sitt fjärde (!) barn och nu är vi hemma och fortsätter med lugn och stilla ro.

Jag mår inte illa längre. De enda symptomen just nu är mina nattliga utfärder till toan samt ömmande, men väldigt fasta och fina bröst... :) Vaknade i natt av att jag måste svänga på mig för det var omöjligt att ligga på mage med dessa bröst. Den vida omtalade graviditetströttheten har tillsvidare inte drabbat mig, tvärtom känner jag mig mera energisk än vanligt. Det är nästan så att jag ibland undrar om jag verkligen ÄR gravid, men jag måste ju tro pluset som fortfarande ligger framme i badrummet och mensen som aldrig kom. Jag längtar efter att få uppleva och känna de första rörelserna från livet som växer därinne.

Vecka 4, en ny resa har börjat

Det ligger ett speciellt skimmer över världen idag. Det kanske kan vara den tidiga morgonsolen över frostig stad, det kanske kan vara den där sköna fredagskänslan, men fram för allt är det för att ett litet liv håller på att formas inom mig. Ett begynnande liv växer där i det fördolda och jag känner mig så lyckligt tacksam över att få uppleva det.

Ju mera vi pratade om det igår, desto mera upprymda och glada blev vi. Glädjen svällde, stor och varm, och varje gång jag gick in i badrummet tittade jag på stickan igen - och där låg det fina pluset och blinkade mot mig! ;)

Annars kan jag rekommendera att man inte testar sig på kvällen. Det blir så väldigt svårt att somna sedan och så måste man ju ändå upp och kissa (två gånger inatt) och så plötsligt känner man att man visst är lite hungrig och så där håller det på...

Måste bara få säga:

Åååå, vad jag är glad. Jag är gravid, jag är faktiskt det!

Plus ++++++++++++++++++++++++++++++++++

Det största har förunnats oss. Jag är gravid. Det tog sin lilla stund innan det blev läge att ta fram testet, kanske jag också medvetet sköt upp det lite. Jag ville hålla kvar nuet en stund ännu, stunden då jag ännu inte säkert visste, även om jag anade. Stunden då jag ännu var mitt gamla jag, barnlös, slank och ogravid. En stund av bekymmerslöshet och väntan. Men visst är det ju lite lustigt, först kan man knappt ge sig till tåls i väntan på testdag och när dagen väl är här så drar man ut på det ända till kvällen.

Jag är omtumlad, men lugn. Jag var egentligen ganska säker på resultatet, dels på grund av alla konstiga drömmar och dels för att jag känt så många glimtar av ett förbiilande illamående sedan ungefär en vecka tillbaka. Just innan jag tittade på den nykissade stickan tänkte jag tanken att jag inte vet vad jag gör om det skulle bli ett minus. Tanken kändes otänkbar, det kändes som en omöjlighet. Sedan kastade jag en hastig blick på stickan där pluset redan höll på att ta form, men jag lade det åt sidan och ropade på min man. Vi hade kommit överens om att titta på det tillsammans. Han hörde förstås på min röst att det var positivt redan då, men vi tittade tillsammans medan det bara blev starkare och starkare. Det var inte det minsta tveksamt. Klarblått och tydligt syntes mitt livs första plus. Ett litet liv växer i mig, en sådan märklig tanke.

Lugnet blandas med glädje och lite oro. Tänk om vi förlorar det. Jag tänkte också genast en massa praktiska tankar, men det jag nu vill göra är att ta emot detta stora nya, glada, låta det sjunka in i mig, fylla mig tills jag förstår att det faktiskt ÄR sant att vi väntar ett litet barn. Gud, hjälp oss!

Tidsuppfattning

Hoppsan, min blogg hänger visst inte riktigt med i svängarna här. Konstaterar att det förra inlägget har alldeles fel dag och datum! Jag skrev det faktiskt för en stund sedan och det ÄR väl torsdag 29.10.2009 idag, eller är jag alldeles bortkollrad av hormoner?

Hur ändrar jag bloggens förvirrade tidsuppfattning?

Testdag

Kära bloggvänner, jag håller oss kvar i spänd förväntan lite till... Höll på att försova mig i morse efter ännu en natt med oroliga drömmar, så när jag väl vaknade fanns varken tid eller rum för livets stora frågor utan det var bara att hastigt slänga sig i bilen och till jobbet. Ända sedan helgen har magen känts "spänd", inte som när man har luft i den, utan mera som om man skulle ha tränat riktigt ordentligt och det känns lite ömt ungefär på samma sätt som före och efter äggplock. Ingen mens syns till ännu, inte ens lite grann, vilket ju betyder att jag nu faktiskt vågar börja tänka det otroliga riktigt på riktigt. Jag ska testa idag på eftermiddagen när jag kommer hem.

Ruvardag 13

Otroligt. Näst sista dagen av den två veckor långa ruvningen. Jag har tagit mig ända hit med bara en enda kväll som kändes riktigt risig (då när jag körde ut min man så att jag skulle få vara ensam). Otroligt att dagarna har gått så snabbt, att jag känt mig så oväntat i balans trots att jag sovit dåligt ganska många nätter. I natt drömde jag många och intensiva drömmar, om gamla kärlekar, och om min nuvarande också, om att ruvningen inte alls var över utan just skulle börja och jag skulle få ett embryo infört av en helt oerfaren läkare och rummet var fullt av folk och surr och jag grät av rädsla. Två tidigare nätter har jag drömt att jag var gravid. Imorgon får jag veta.

Ruvardag 12

Jag har de underbaraste syskonbarn man kan ha, två pojkar och en flicka, och jag undrar om det är möjligt att känna mera kärlek till ett eget barn än jag känner för dessa livfulla lintottar. Jag har ont i magmusklerna efter en helg med skrattanfall efter skrattanfall. Ingen kan få mig att skratta som min syster och hennes barn. Jag har, med andra ord, haft en härlig helg och tjuvtestat har jag inte gjort, men testet är inhandlat.

Brösten ömmar fortsättningsvis, men annars känner jag inget särskilt. Jag har faktiskt ingen föraning om vad testet kommer att visa så jag fortsätter att hoppas. Läkaren gav mig lov att testa imorgon på ruvardag 13, men jag har en hyperlång dag på jobbet imorgon, så oberoende av testresultatet tror jag att jag vill vänta till torsdag.

RD 8

Jag har känt något som känns som små nyp eller stick i skinnet (men på insidan) i området mellan naveln och venusberget sedan igår eftermiddag och under morgonnatten. Det kan vara mensvärk, men jag hoppas förstås att det är något annat. Flytningarna har ökat, jag hoppas bara att de inte övergår i mens.
Jag kommer att åka hem till min familj som bor över 50 mil härifrån nu under helgen och låter antagligen bloggen vila under de dagarna. Om det vore en vanlig helg hemma skulle jag garanterat tjuvtesta, men nu när vi åker bort vill jag inte fördärva helgen med ett eventuellt minus, och skulle det bli ett plus skulle det kanske vara lite tidigt att berätta om det... Fast jag vet inte, drömde inatt att jag testade medan vi var där för att jag så gärna ville dela det med dem. Min man tycker att vi ska vänta tills resultatet är mera säkert. Vi får se...

Ha en riktigt skön helg alla!

Sur

De premenstruella känningarna ökar. Stackars min man, som gått hemma och väntat på att jag ska komma hem från jobbet så att han får lite sällskap, och så är jag bara sur när jag kommer och önskar ingenting hellre än att få vara ensam, ensam, ensam. Kör nästan ut honom på lite ärenden för att jag ska få min efterlängtade ensamhet. Mycket typiskt för mig före mens, jag vill bara vara ifred. Mera värmevallningar väller över mig hela tiden och nu ackompanjeras de av lite knip i magtrakten. Jag känner mig, med andra ord, extremt ogravid och mycket "pms-ig".

Jag ålägger mig själv i uppgift att vara snäll mot maken i alla fall, att gå ut på en promenad i kväll och därefter ge mig själv en lång och grundlig stretching. Älskar att stretcha, det är det skönaste som finns, men konstigt nog blir det sällan av ändå...

Vi hörs!

Ruvardag 7

En vecka har gått. Jag längtar vansinnigt mycket efter en kopp riktigt gott, varmt, doftande kaffe idag, men slutade helt dricka kaffe för några veckor sedan.

I övrigt känner jag inte så mycket alls som skulle väcka några förhoppningar. Ganska mycket som före mens en vanlig månad, lite värmevallningar nu och då, litet knip i magområdet ibland, lite, lite flytningar- and that's it.

Går det för sig? (RD 6)

Kan jag ha de här spända jeansen? Kan jag äta den här fisken? Kan jag smörja mig med den här parfymerade krämen som doftar så underbart, men som säkert innehåller en massa som jag inte ens vill veta vad det är? Kan jag hoppa, springa, dansa? Kan jag äta de här vitaminerna? Går det för sig eller kan det påverka vårt lilla frö?

Man blir ju lite nojig....


P.s. Tror att jag har bestämt mig för att inte tjuvtesta, vill bevara tiden av hopp så länge det går, så tror jag alltså just nu. Vi får se hur det är imorgon.

Ruvardag 5

"Vid behandling med Crinone kan, hos vissa patienter, reaktionsförmågan nedsättas. Försiktighet bör därför iakttas när skärpt uppmärksamhet krävs"...

Så står det så förmanande i mitt Crinonepaket. Igår gick jag rakt i en stolpe, plötsligt stod den bara där (eller vid närmare eftertanke så var det kanske så att den t.o.m. hoppade på mig....;)) och kändes väldigt hård mot min näsa och överläpp. Under dagens lopp hade jag också lyckats tappa en massa saker i golvet, de bara rann ur mina händer som om de hade en egen vilja, men priset togs kanske när jag i butiken gick rakt genom kassan utan att betala...Som tur var stod min man vid ändan av kassabandet och plockade inköpen i kassarna så han kallade mig tillbaka till denna värld. :) Jag behöver tydligen iaktta större försiktighet så där i största allmänhet jag, så förvirrad blir jag av alla dessa hormoner!

Annars känner jag att äggstockarna har lugnat sig nu. Jag känner inget av dem mer. Har haft lite illamående av och till efter äggplocket, men det verkar också ha gett med sig nu under dagen. Brösten ömmar och jag sover fortfarande lite dåligt, men i övrigt verkar kroppen väldigt mycket som vanligt. Känns ganska mycket som före mens, eftersom jag känner saltsug och svettas. Men jag tänker inte ta ut vare sig det ena eller det andra i förskott. Jag tänker så gott som hela tiden på vårt lilla frö och väntar otåligt på att dagarna ska gå, samtidigt som jag är rädd för hur det ska bli om det inte blir det resultat vi hoppas på. Funderar också nästan varje dag på om jag ska tjuvtesta eller inte, men har inte bestämt mig än.

Ruvardag 3 och sömn

Sover VERKLIGT dåligt just nu. Vaknar varje natt vid 4-tiden och kan inte somna om. Varje ställning känns obekväm, det värker i nacke och axlar och kryper i hela kroppen. I Synarelans bipacksedel stod det att man kan få myrkrypningar av sprayandet, men nu är det ju faktiskt redan en tid sedan jag sprayade min sista dusch! Kanske jag helt enkelt har haft för många lediga dagar, det blir i alla fall skönt att gå på jobb imorgon igen.

Trots läkarens ordination om att tänka positivt har en oroande tanke smugit sig in och sticker upp med jämna mellanrum: "tänk om det inte lyckas nu heller, med ett toppembryo, då finns det verkligen inget hopp..."

I nästa sekund tänker jag att jag verkligen ska njuta nu av att vänta och hoppas, jag har i alla fall dessa två veckor av hopp och de kommer sist och slutligen att gå ganska snabbt.

Ruvardag 2

Ruvardag 2 och jag är fortfarande glad, men en liten smula nervositet glimtar till då och då. Jag hoppas så mycket nu. Har väldigt ömma bröst och sover dåligt, men vårt lilla gryn har troligen inte borrat sig fast ännu. Kanske till måndag? Jag hoppas så...

GLAD

Jag är så glad. Jag är SÅ glad! Jag har ett toppembryo i min mage nu. Biologen på laboratoriet sade att det var ett mycket vackert embryo och han har jobbat där i över 20 år så han borde veta. Fyrcelligt, jämnt och fint ligger det där och skvalpar. Det är första anledningen till min glädje och lättnad. Till de övriga hör att jag fick min egen läkare för återföringen, en nästan 2 meter lång och stilig kvinna, att återföringen för en gångs skull gick lätt och att jag får vara sjukskriven ännu imorgon.

Av alla våra 12 ägg blev bara tre stycken befruktade. De två som också klarade sig var inte av lika bra kvalitet som det "vackraste", men tillräckligt bra för att frysas ned i alla fall. Det ena var ok, men det andra hade en hel del fragmentering och klarar kanske inte en upptining. Jag är ändå väldigt glad, vi har nämligen aldrig tidigare haft ett toppembryo.

Klentrogna jag måste riktigt fråga min snälla läkare om hon verkligen var säker på att det lilla embryot kom på rätt plats. Så enkelt gick det idag jämfört med de tidigare gångerna! Hon var väldigt, väldigt säker på att det låg just där det skulle och log lite åt min oro... Överhuvudtaget var det en nästan uppsluppen stämmning i åtgärdsrummet idag. :)

Nu ska jag bara vila, njuta av ännu en ledig dag och tänka på vårt vackra embryo som förhoppningsvis blir ett vackert litet barn.

Tänk om...

Jag kan inte somna. Tänk om morgondagen är början på ett nio månaders långt välsignat tillstånd! Och efter det behövs det verkligen välsignelser av flera slag, typ tålamod, kraft och sånt skulle jag tro... ;)

Mellandag

Det är så underbart att vara hemma. Jag har en mycket intensiv period på jobbet bakom mig så det känns så lyxigt, skönt och gott att få vara hemma nu. Jag sitter här med pyjamas och njuter i fulla drag. Dessutom tycker jag om att vara ensam hemma och det har inte blivit av så ofta på sistone eftersom min käre make är arbetslös. Den här dagen känns som en gåva. Det är en mellandag, en vilodag.

Det var mörkt och lite halt när vi tidigt igår morse åkte iväg till kliniken. Den allra första snön hade lagt sig som ett tunt, tunt täcke över bilen. Jag kände mig förvånansvärt lugn. Själva ÄP:n har varje gång gått bra och varit rätt smärtfri så den oroade jag mig inte för. Allt det övriga kunde jag ändå inte påverka i detta skede, så då kunde jag lika gärna ta det hela med ro. Tyvärr gjorde det ändå lite mera ont den här gången jämfört med tidigare. Läkaren hade knyckiga handrörelser och VUL-staven var torr och hade ett platsskydd som rev mina känsliga slemhinnor. Det var en ny läkare som jag inte hade träffat tidigare och hon verkade inte så van. Jag fick dessutom en känsla av att hon inte överhuvudtaget hade tittat igenom journalen innan vi klev in i rummet, men ut kom alla ägg ändå och det var ju huvudsaken.

Den här gången blev det bestämt att alla ägg blir mikroinjicerade. Jag hade hellre låtit våra ägg och spemier leka i fred där i sin burk, men läkaren tyckte att det var säkrare så här efter förra gångens snöpliga resultat med 0 befrukatde ägg. På eftermiddagen satt alltså någon och valde bland min mans simmare, hittade 12 som han eller hon bedömde som lämpliga och sprutade in dem i mina ägg. Och ännu har ingen från kliniken ringt och sagt att vi inte behöver komma imorgon...

Äggplocksdag

12 äggblåsor lättare har jag mest legat på soffan idag. Lät mig slukas av en bok (mitt universalmedel när jag vill fly tiden, omvärlden eller egna tankar) och blev kvar i den länge och väl.

Spänd väntan

Jag är spänd. Men det finns ingenting jag kan göra just nu för att påverka situationen eller slutresultatet. Jag kan bara vänta och hoppas och vänta lite till. Idag var det på vippen att jag berättade åt en kollega här på jobbet. Kände mig så skärrad över allting och det skulle ha känts skönt att berätta varför jag kommer att vara borta de närmaste dagarna. Jag är bara så känslig när det gäller saker som är känsliga för mig så jag lyckades helt enkelt inte samla mig tillräckligt för att få orden över läpparna. Inte heller min chef vet varför jag ska vara sjukskriven. Just nu, när jag är så där nervös, skulle det kännas som en lättnad att förklara, men jag tror att det på lång sikt är bättre ju färre som vet. Jag tror att jag har lättare att ta mig genom de två långa veckorna före testdatum om jag slipper nyfikna blickar, för att inte tala om att jag behöver tid att själv reagera på resultatet, vad det än blir, utan att behöva ta ställning till andras reaktioner.

Igårkväll, när jag låg och väntade på sömnen, måste jag tvinga mig att sluta tänka. Blandningen av nervositet och sorg (inför tanken på ett misslyckande) blev för mycket för att jag skulle kunna hantera det just då.

Rädd

Ända sedan jag vaknade imorse har jag varit rädd för att tisdag är för tidigt för äggplockningen. Jag hade räknat med att det skulle bli på onsdag, men läkaren ville inte riskera att jag blir överstimulerad och bestämde tisdag. Jag är rädd, rädd, rädd nu. Vill inte uppleva samma som senaste gång, att man går igenom hela cirkusen bara för att bli plockad på omogna ägg som inte kan befruktas. Litar inte längre på läkarnas bedömning, men kan ju inte göra annat än följa ordinationen efter att jag protesterat och undrat om inte onsdag vore bättre, men fått ett barskt svar om att läkaren har ansvar för min hälsa också.

Har tagit ägglossningssprutan nu så det går inte att backa, men jag är så rädd att allt ska vara förgäves igen.

Hopp

Jag hoppas så att allt ska gå bra på tisdag. Att äggblåsorna är lagom stora och att läkaren får ut rätt mängd, att de blir befruktade och är av bra kvalitet, att återinföringen går lättare än de tre tidigare (hemska) gångerna, att jag får bli sjukskriven en dag extra förutom de tre som hör till, så att jag inte behöver gå på jobb på fredag och svara på dumma frågor om det var förkylning, feber eller svininfluensa eller något annat som höll mig borta från jobbet...
Jag hoppas att jag får ha någorlunda själsfrid under de två vänteveckorna och vad jag hoppas på efter det är inte svårt att räkna ut...

Jag hoppas på att få spy och må illa dygnet runt. Jag hoppas på att öka i vikt och omfång. Jag hoppas på att dras med alla möjliga krämpor. Jag hoppas på att få tacka nej till läckra ostar och vin, för att inte tala om gravad fisk (som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av) och en extra påtår kaffe. Vilka konstiga förhoppningar som kan rymmas i en kvinnas hjärna!

Nästan för mycket...

Go' vänner! Jag har minst 10 ägg på vardera sidan. Minst. Hoppsan, tyckte läkaren. Hon hade föredragit lite färre och större, men mina äggstockar har tydligen bjudit till och frambringat många, vilket har gjort att de inte blivit så stora. Enligt läkaren borde de i alla fall ha hunnit växa till sig tills tisdag då äggplocket blir. Det fanns tillräckligt många av tillräcklig storlek i alla fall. Nu har jag stränga order att inte överanstränga mig eftersom det finns risk för överstimulering. Jag ska ligga på soffan med en bok och inte göra något alls, det är läkarens bestämda rekommendation. Varför inte? Det låter som en ganska bra plan för helgen. :)

Märkte idag på kliniken hur lätt tårarna vill tränga fram. Trots att jag denna gång mått bra hela tiden hittills så ökar spänningen nu. Egentligen är jag ganska skraj.

Sprutdag 9

Imorgon ultraljud. Blir en plåga att stiga upp så tidigt som jag måste för att ta mig i tid till kliniken...Har börjat känna av höstmörkret på ett mycket påtagligt sätt på morgnarna.

Blodprovet var som det skulle och jag behövde (fick inte;)) höja Puregondosen så jag sprutar samma 150 IE fortfarande. Lite kan jag kanske känna av att något händer därinne nu, men några kraftiga symptom på äggtillväxt har jag inte. Jag mår bra, både fysiskt och psykiskt. Det är kanske bra att jag har varit väldigt upptagen både på jobbet och fritiden de senaste veckorna. Tiden går fort då och jag hinner inte reflektera så mycket.

Satt med min mamma på ett café igår och pratade djupa samtal. Hon vet inte om att vi gör ett nytt försök nu. Jag har känt att jag inte vill dela det. Det är bara en av mina systrar som vet om det och hon vet därför att hon har frågat rakt på sak. Jag bor långt borta från min familj och det är kanske en orsak till att jag inte velat berätta så mycket. Det är annorlunda att prata på telefon än ansikte mot ansikte. Det handlar också om att jag vill skydda mig själv från deras frågor, förhoppningar och förväntningar. Jag orkar inte förklara att inte ens IVF är någon garanti för att det blir ett barn, att chansen att lyckas faktiskt bara rör sig runt 20-35%. Så mamma och jag pratade inte om IVF igår, trots att vi pratade djupa ämnen. Kanske skulle jag ha tyckt om ifall hon frågat rakt på sak. Det skulle jag nog ha gjort, men de ämnen vi pratade om var tillräckligt berörande i sig, så jag förstår att hon inte tänkte på eventuellt flera barnbarn just då.

Sprutdag 6

Har känt efter hela, långa dagen om det inte ska börja kännas lite i äggstockarna snart. Känner o känner efter, men fortfarande känner jag mig alldeles för mycket som vanligt. Inte minsta lilla svullnad eller ömhet. Snart höjer jag Puregon-dosen på eget bevåg för att få lite mera snurr på spelet... Jag vill slå mitt eget rekord på 11 äggblåsor från första försöket. Imorgon borde någon från kliniken ringa och berätta vad blodprovet avslöjade om mina hormonnivåer.

Blodprovsdag

Började dagen med bilfärd till kliniken. Fastnade en god stund i en trög kö, men blev bara en aning stressad. Blodprovet på kliniken tog väl ganska jämnt två minuter och sedan gick jag via apoteket för att få mera Puregon. Tycker att det skulle kunna börja kännas av lite stimulans i äggstockarna nu, men nepp, det gör det inte. Glömde ta min spray vid rätt tidpunkt, så den blev ca två timmar försenad. Jag börjar visst bli lite nonchalant...

Biverkan

En illasinnad huvudvärk har placerat sig bakom mitt pannben idag. Jag brukar sällan ha huvudvärk så jag antar att det handlar om biverkningar. Det sticker till i magen med jämna mellanrum och jag mår lite lätt illa. Trött också.
Ska ta en promenad på eftermiddagen med två goda vänner. Båda barnlösa. Den ena har gått igenom tre IVF och står nu i adoptionskö, den andra är singel.
Den här veckan har jag funderat på hur mitt liv förändras om vårt försök lyckas. Kommer t.ex. dessa mina två vänner att hamna i periferin, dra sig undan? Jag hoppas innerligt att det inte blir så, tycker väldigt mycket om dem.

Sprutdag 2

Den här IVF-rundan (vår 3:e) känns annorlunda. Jag känner mig så lugn. Det är inte den där nästan lite hysteriska anspänningen som första gången då jag inte kunde tänka på annat, då jag ville veta allt som fanns att veta och helst lite till, då jag spände mig massor inför varje läkarbesök och ansträngde mig för att göra allt 110% rätt. Det är inte heller som FET:et vi gjorde strax efter det första misslyckade försöket. Då var det ägglossningsstickor som var svåra att tolka, en besvärlig återinföring och sedan en väntan som var jobbig följd av en djup besvikelse mitt i glad sommartid. Vårt andra IVF-försök kom igång hastigt och lustigt efter att vi äntligen fick en tid till kliniken efter sommaruppehållet. Vi råkade få en tid som sammanföll lämpligt med min menscykel och skickades direkt från kliniken till apoteket för en ny sprutomgång, den som misslyckades totalt. Kroppen kändes helt annorlunda än första gången. Jag kände helt enkelt alldeles för lite av sprutorna. Inte som första gången då jag inte ens kunde rikta duschen mot magen för att jag var så öm och svullen av alla äggblåsor på tillväxt. Men ut plockades äggen även denna gång, bara just en aning för tidigt...

Nu upplever jag vårt tredje försök. Jag var från början inställd på att "njuta" av detta, som jag tänker mig att är vårt sista försök. Jag tror att ni som gått eller går igenom IVf förstår vad jag menar med "njuta"... Det här är kanske det närmaste en graviditet jag någonsin kan komma. Jag känner mest ödmjukhet inför livets mysterier och jag har faktiskt känt mig glad mest hela tiden under det här försöket så här långt. Om det blir ett barn inser jag att mycket kommer att förändras och därför njuter jag på ett särskilt sätt av tvåsamheten, av friheten, av att vara ensam ibland. Ja, till och med mitt jobb får en särskild glans vid tanken på att det kanske blir ett avbrott.

Samtidigt kan jag känna ögonblick av häftig och intensiv sorg när jag hör om andra som är gravida eller om par som kommit in i adoptionsprocessen. För ett ögonblick kan jag känna mig ensam och genomsyrad av smärta och längtan. Jag kan se på mammor som umgås och känna kylan av utanförskapet. Jag ser på gravida kvinnor eller mammor tillsammans med sina barn och känner mig halv.

Jag kastar en blick på alla de andra som sitter i väntrummet på kliniken och undrar hur det känns för dem, hur det påverkar deras relationer, deras självbild, deras livssyn.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Kanske med att jag väntar på, nästan ser fram emot, att sprutorna ska börja verka. Jag vill känna av dem så där som första gången. Jag vill få enorma bröst, jag vill känna av att jag har äggstockar som skvalpar omkring för varje litet steg jag tar, jag vill se ut som om jag redan vore i början på en graviditet. Jag vill känna att magen är öm, att jag inte kan luta mig mot något, att min man inte ens kan röra lite försiktigt vid magen utan att det ömmar.

Jag vill inte tänka så mycket på tiden mellan återföring och test. Tiden då man kanske bär på en hemlighet, men då själva hoppet känns tungt. Varje gång har det varit den del av processen som jag upplevt som tyngst, då har jag mått som sämst, varit mest nere och upplevt det svårt att vara tvungen att möta omvärlden varje dag. Jag vill inte tänka så mycket på det nu, men samtidigt vill jag börja förbereda mig på det, hitta strategier för att hålla ut de två veckorna. Den här gången kommer jag att börja testa långt före testdagen. Så tänker jag nu. Det får bli mitt sätt att klara av den där plågsamma väntan och hormonberg-och-dalbanan som tydligen är mest kännbar för mig just då. Det är kanske så det får bli...

Ikväll tar jag min andra spruta.

Spraydag 14 går mot sitt slut

Det är något med kliniken som triggar mina tårkanaler. Besöket gick bra, allt verkar vara som det ska, läkaren var vänlig och saklig, ändå blev jag ledsen. Det gick över efter en lunch och efter att jag luftat lite känslor för maken som var med. Jag kände att jag hade velat gråta, men jag skulle ju tillbaka till jobbet så jag kunde bara unna mig några få tårar innan jag "skärpte" mig. Kanske det är tanken på barn, eller möjligheten att det inte blir något, möjligheten att det blir, tanken på den nya rollen som förälder, osv som väcker mångbottnade känslor.

Imorgon får jag börja med sprutorna igen. Det betyder att sprayandet minskar till en puff på morgonen och en på kvällen och på kvällen lägger jag till ett stick med 150IE Puregon.

Jag är så tacksam att biverkningarna av Synarela-sprayen varit så skonsamma. Jag har ju nästan varit mera uppåt än vanligt. Kanske jag har fått något må-bra-hormon istället för det jag egentligen skulle få? ;)

Blod

Idag började sprayblödningen. Jag är med andra ord redo för ultraljudet på tisdag då vi ska avgöra när jag kan börja med sprutorna igen. Tjohej.

Tacksam

Nyckeln är funnen och hemma! Min lättnad är lika stor som min oro var, det vill säga, jag är gråtfärdig, kallsvettig och knäsvag. Tack, tack, tack att den hittades av en vänlig och ärlig granne. Nu är allt väl igen.

Borta

Jag har tappat en nyckel. Var stressad,trött och hungrig när jag var på hemväg och i något skede försvann en nyckel. Det kan stå oss dyrt, så nu är jag ledsen. Det går finfint så länge det inte händer något extra, men orkar inte med motgångar just nu. Särskilt inte ekonomiska. Min man är fortfarande arbetslös. Jag förstår inte hur nyckeln kunde försvinna så totalt. Har finkammat det område där den försvann, men den bara finns inte.

Otålig

Precis nu blev jag helt gränslöst otålig. Det är så många veckor kvar av denna process.

Jag eller hormonerna?

Satt fast i ett möte i morse 8-11 så min spray blev två timmar försenad. Annars har jag varit noggrann med att hålla tiderna, har tänkt att det kanske gör det lättare för kroppen och förebygger biverkningar. Hoppas att det inte gör något att det blev en försening idag.

Lite snurrig tycks jag bli av medicinen... Konstaterade åt min man igår att eftersom detta är en nedreglering av mina kvinnliga hormoner så tycks det påverka min förmåga till "multitasking". Eller vad säger ni om att jag blåste ut istället för andades in när jag sprayade eftersom jag samtidigt lyssnade till något som min man berättade? Eller att jag plötsligt på jobbet fick total-blackout när jag skulle in genom en dörr med kod, slog in mitt bankkortsnummer istället för koden, insåg det, men kunde inte komma på den rätta koden- allt detta medan jag stod med nyckeln i handen... :)

Kanske det inte blir en monstruös hormonvarelse av mig, bara en väldigt förvirrad!

Spray dag 6

Här går det alldeles utmärkt. I så hög grad att maken medgav att han i sitt stilla sinne hade tänkt tanken att folk klagar helt i onödan över alla svåra biverkningar som man får av det långa protokollet. Hans lilla duva bara kuttrar glatt och ljuvt och sprayar vidare... ;)

Jag började nästan känna en viss oro över bristen på biverkningar enligt principen att om man inte kan oroa sig för en sak så måste man ju hitta på något annat att oroa sig för.

Mitt i natten hade jag svårt att somna, steg upp och kom på att man kanske kunde läsa bipacksedeln och, se där, plötsligt inser jag att jag visst har en och annan biverkning. Så bra, då fungerar Synarelan tydligen som den ska! Sömnlöshet är förresten en av biverkningarna. Och i all tysthet väntar jag nog på att ett hormonmonster ska smyga fram bakom hörnet och ta min plats... Det är säkert bara en tidsfråga!

Utkörd

Körde just ut en kollega helt utan pardon för att kunna ta min spray lite mera ostört...
Jag tycker sprayen kittlas! Vill bara nysa efteråt, men håller emot.

Spray 1

Såja. Första sprayen tagen. Kan berätta att det inte alls är roligt att först luta huvudet framåt och sedan bakåt med denna yrsel... Men sprayen kom dit den skulle, helt enligt instruktionerna, och den smakade inte ens illa, vilket jag hade väntat mig.

Godartat

Snart, snart ska jag börja rota i min väska, fiska fram paketet med Synarela och puffa min första spray. Trots allt så känns det spännande igen en gång. Otroligt nog, men det gör det!

Min svindlande yrsel fick också sin förklaring tack vare ett besök hos en fysioterapeut. Hon trodde att det handlade om godartad lägesyrsel. Det är inte farligt, om än väldigt obehagligt eftersom yrseln är så dramatisk och häftig. Jag är inte den som blir orolig i första taget när det gäller hälsan (min man säger att han är den som kan åta sig att vara familjens hypokondriker;)), men den här gången hann jag verkligen tänka igenom alla alternativ från hjärntumör till psykiskt sammanbrott eftersom yrseln var så kraftig och kom flera gånger under natten. Just det att det kommer under (morgon)natten är typiskt för lägesyrseln, som beror på att det samlats något som är tyngre än vätska i öronbåggångarna och som sedan ger fel signaler till balanscentra i hjärnan. Jag surfade lite info på nätet efter besöket hos fysioterapeuten och kunde lättad konstatera att det knappast handlar om något farligt och att det kommer att gå över. Jag hoppas bara att det går fort över, jag räknar med att jag kommer att få andra symptom att tampas med de närmaste veckorna...

Tjuvstart?

Imorgon ska jag börja spraya, men jag har tjuvstartat med symptomen... Vaknade inatt av att hela rummet snurrade. Jag menar VERKLIGEN snurrade. När jag öppnade ögonen kunde jag inte fästa blicken på något för allt rörde på sig. Det här hände några gånger under natten och på morgonen när jag steg upp var jag fortfarande yr. Så fort jag lutade huvudet lite framåt, bakåt eller åt sidan höll jag på att tappa balansen och allting började snurra igen. Lätt illamående och ganska svettig tog jag mig genom frukosten och till jobbet. Kände mig plötsligt väldigt ynklig och inte alls glad och frejdig.

Yrseln har tack och lov gått över nu och lämnat mig undrande kvar. Vad var det som hände när omvärlden plötsligt började snurra så att jag inte hann med?

PMS-symptom

Två säkra tecken på att jag är på väg in i PMS:

• jag börjar tänka på allt lidande som finns i världen
• jag börjar ifrågasätta min och mannens relation

Få se vad den kommande behandlingen kommer att ställa till med i mitt känsloliv och i min tankevärld... Jag gör mitt bästa för att vara förberedd.

Lördag

Sist och slutligen blev det en skönt vilsam dag idag. Jag vaknade upp med jobbiga tankar, fortfarande påverkad av den fruktansvärda och våldsamma filmen Inglorious Basterds, som vi såg igår. Jag klarar inte av filmer med våld och den här var verkligen våldsam och hemsk. Mådde illa och grät när vi kom ut från bion. Dylika filmer får mig att känna att jag inte vill föda nytt liv till denna obarmhärtiga, hatiska värld och att man borde satsa all sin tid och sin kraft på att lindra lidandet som finns.

Förutom filmen var jag också påverkad av en mardröm där min man var otrogen. Jag har känt mig emotionellt väldigt otrygg den senaste tiden så det var säkert det som gav upphov till drömmen.

Varm höstsol, klippor och hav fick mig att slappna av och byta tankespår. Nu är vi hemma igen, vi har ätit och nu pysslar var och en med sitt. Han ligger på soffan och läser och jag surfar och bloggar. Jag är tacksam för internet. Mina bloggar (jag har en annan också, där jag överhuvudtaget inte skriver om våra IVF-försök) fungerar faktiskt som små lufthål, där jag får lufta mina tankar och använda ord, vilket är skapande och bra för tankeverksamheten.

Jag tycker att jag har känt av ägglossningen väldigt tydligt den här månaden. På något sätt är väl kroppen påverkad av alla växlingar i hormonflödet.

I väntan på början

Man vill ju så gärna känna att man kan påverka sin situation åtminstone en aning, så jag slutade dricka kaffe för en vecka sedan och har tänkt hålla upp under hela behandlingen. Effekt eller inte, men jag tror att jag mår bättre av det. Åtminstone gör min hy och mage det, så varför inte alla reproduktionsorgan också, förutom makens förstås... Dem kan väl inte jag påverka så mycket, men min beslutsamhet tycktes inspirera honom så att han i alla fall har minskat sin väldigt rikliga kaffekonsumtion.

Dagens besök på kliniken firade jag ändå med... ja, just det, kaffe! En liten slurk efter den goda lunchen på jobbet kändes helt enkelt behövlig och jag ska ju ändå nedregleras först så det är läääänge tills äggen ska plockas ut. Det blir en lång process den här gången. Jag känner redan en viss otålighet. Har inhandlat sprayen färdigt (tack o lov har vi nu nått högkostnadstaket så det kändes så lyxigt att hämta ut den utan att behöva betala guld och gröna skogar...) och den väntar nu på att tas i bruk. Väldigt få tycks tro att jag kommer att bli ett hormonmonster, eller så försöker de bara trösta mig och sig själva... ;).

Det här blir troligen min sista IVF. Jag ska göra den så bra jag kan.

Onsdag 16.9

Då blir det av. Då blir det spraystart. Jag som aaaldrig skulle göra en IVF och definitivt inte enligt långa protokollet sitter här och förbereder mig för tredje gången gillt.

Föräldraskap

Idag är jag inte alls intresserad av att bli förälder. Den där längtan går i vågor och vissa dagar inser man att livet utan barn är bra mycket enklare än livet med barn... De senaste dagarna har jag t.o.m. lekt med tanken att avboka hela behandlingen och ge upp tankarna på barn och istället rikta in mig på att fylla livet med annat. Det beror faktiskt inte på att jag skulle vara spänd inför behandlingen, den är ju övergående, jag är bra mycket mera spänd inför tanken på min man och mig som föräldrar.

Dramatik

Samma visa varje gång... Jag försöker vara käck, pigg och samlad, full av positiva tankar när jag står på tröskeln till att påbörja en ny behandlingsomgång. Men plötsligt finner jag mig själv sittande framför datorn timme efter timme surfande på IVF-bloggar. Plötsligt ryms bara en enda sak i min tankevärld. Plötsligt finns en massa tankar och känslor virvlande omkring inombords. Hur samlad är man då egentligen?

Barn blir till i världen varje dag, men när man står inför ett IVF-försök så blir beslutet att försöka få barn så DRAMATISKT, så ödesmättat, så fullt av känslor.

Tips

Kära läsare, jag är inbokad för att påbörja långa behandlingsprotokollet och nu skulle jag vilja be er komma med alla goda råd ni har inför den klimakteriekris jag väntar mig. "Karma " har i en kommentar påmint mig om att godis och veckotidningar motverkar biverkningar alldeles ypperligt och jag har redan börjat spana in glassiga tidningar som ropar till mig från tidningshyllan.

På lång sikt är ju inte en behandling någon stor grej och säkert småpotatis jämfört med att vara gravid i 9 månader, jämfört med förlossningen eller med föräldraskap, men jag är nu bara funtad så att jag lyckas gruva mig ändå...

Alternativ

Jag blir så inspirerad av Linda på bloggen Innan du fanns. Jag tror att jag borde låta mig smittas av hennes attityd. Pröva ett alternativt sätt att se och uppleva allt som har med barnlöshet och IVF att göra. Jag kanske inte måste ta allt med ett så enormt allvar...

Avvaktan

Jag har fortfarande inte ringt kliniken och bokat in startdatum för nässpray & co. Avvaktar. Ger mig lite tid att andas och landa. Har varit väldigt gråtmild de senaste dagarna. Om jag är så där känslig av bara alldeles vanlig, "okemisk" pms, hur ska det då inte bli med konstgjorda preparat...?
Jag har alltid varit skeptisk till att utsätta kroppen för en massa konstigheter och mådde aldrig bra av p-piller heller. Nu sitter jag här och samlar mod eller beslutsamhet för att utsätta kroppen för lite mera konstgjordheter igen. Det känns så konstigt, jag kan inte komma ifrån den känslan. Jag har jättesvårt att acceptera att det inte fungerar naturligt.

Klinikbesök

På kliniken i fredags. Strålande solig dag. Besvikelsen efter äggplockningen med åtta ägg och inte ett enda som befruktats kändes redan långt borta. Vardagen är så full med allt möjligt annat att behandlingar och allt därtill hörande bleknar bort när de är över.

Läkaren kunde inte svara på frågan om vi förlorade ett försök och hade egentligen inte heller något entydigt svar på varför inga ägg befruktades. De var tydligen lika överraskade som vi över resultatet eftersom vi hade så bra resultat av vår första stimulering. En orsak kan ha varit att äggen inte hade tillräcklig mognadsgrad, men det kan också ha varit något problem med själva äggkvaliteten. Dessutom har de börjat ha starka misstankar om att jag har endometrios och att det kan vara en bidragande orsak till att en spontan graviditet inte har blivit av. Jag har aldrig haft symptom som skulle tyda på det, men enligt alla de femtielvatusenmiljoner ultraljud jag gått igenom vid det här laget så kan det finnas små endometriosbon därinne... Läkaren kallade dem faktiskt för bon. Inga bra bon för mina ägg ändå, tydligen...

Rekommendationen nu är att jag ska ge mig in på långa protokollet med nässpray och hela baletten och sedan därtill ytterligare mikroinjektion av spermierna i ägget. Jag, som hela tiden varit så tacksam över att slippa nedregleringen och medföljande klimakteriebesvär, har lite svårt att smälta detta förslag. Kände mig också mera nedslagen än annars när vi kom ut från kliniken, kände mig "dömd" till ofruktsamhet, extremt infertil och ofullständigt kvinnlig.

Så idag började mensen, vilket betyder att jag borde ringa kliniken och boka in mig för det långa protokollet. Jag känner mig inte alls redo.

Babyfever

Mot värken i mitt hjärta
finns det medicin,
små, runda, mjuka kinder och sprattlande ben.
Ögon som betraktar, utan att förstå,
ett plötsligt leende som säger allt.

Har släppt loss babyfebern för en liten tid och ser bara gulliga barn överallt. Inga som skriker och vrenskas och sliter i sina trötta mammor, bara små, söta med guppande lockar och spring i benen, eller ännu mindre, med dimmiga, undrande ögon och de minsta och mjukaste händer som finns.

Tack!

Jag blir rörd av att läsa era kommentarer och den varma sympati som finns mellan raderna!

Nu i helgen har jag haft en ljuvlig 10-årig liten vän på besök. Det var en bra distraktion från tankar som annars troligen hade snurrat. Har lite ont i äggstockarna fortfarande, det känns mera och längre än förra gången, men snart måste det väl upphöra. Läkaren sa att blödningen kanske börjar tidigare nu, eftersom vi kom överens om att jag inte behöver ta Crinonen. Först föreslog hon att jag skulle ta dem i 10 dagar, men jag protesterade ganska bestämt eftersom jag tyckte att det skulle ha känts totalt bortkastat samt att jag blev väldigt nere av dem senast. De är också rätt dyra så läkaren höll med om att jag kan spara dem till nästa omgång istället.

Duschar och tankar

När jag är sorgsen eller stressad tycker jag om att ställa mig i duschen. Det är något tröstande och lugnande med det varma vattnet som mjukt strilar ner och omfamnar min spända kropp. Duschkabinen blir som ett eget rum där jag i lugn och ro kan betrakta mina känslor och känna efter vad som rör sig i djupen. Stod väldigt länge där ikväll...

Min man tycker att vi ska prova och själva bekosta en fjärde gång om vårt nästa och tredje försök inte heller ger något. Just nu vill jag inte ta ställning till det. Det är en stor besvikelse att jag inte ens fick vara i närheten av gravid de där två fasliga veckorna efter en återinföring, t.o.m. det känns ju som lite närmare målet än detta snöpliga slut på vårt andra försök. Om man har ett embryo insatt så kan man åtminstone för två veckor drömma lite, lite grann. Även om de två veckorna också är en långutdragen plåga, men jag hade tänkt att det skulle kännas som om det gick så snabbt, så snabbt denna gång, eftersom jag kommer att ha det ganska intensivt på jobbet och jag skulle inte ha hunnit känna efter och tänka så mycket. Men nej. Nu är det bara att vänta på att få träffa läkaren nästa fredag för att fundera över varför det gick som det gick.

Motgång

Läkaren ringde och berättade att inte ett enda ägg hade blivit befruktat. Troligen hade äggen tagits ut för tidigt och var inte tillräckligt mogna.

Där förlorade vi ett helt försök.

Rutinartat

Rutinartat var ordet... Äggplockningen gick alldeles utmärkt. Fantastiskt vilken avslappande effekt medicineringen hade på mig. Den snälla, vänliga, ja riktigt ljuvliga, sköterskan som vi hade första gången var också på plats igen och hade nästan lika avslappnande effekt på mig som medicineringen. Bortsett från att jag höll på att brista i gråt när jag såg henne komma för att ta emot mig där jag satt ensam i korridoren efter att min man gått ner till laboratoriet för att lämna sitt bidrag. Det där att sitta ensam och vänta gjorde att jag hann tänka en massa som INTE var avslappnande och dessutom var jag lite extra skör denna morgon efter en konflikt som min man och jag plötsligt befann oss i igår kväll.

8 ägg blev saldot även denna gång, men ett par var så små att de troligen inte var tillräckligt mogna. Jag mår alldeles bra nu efteråt, lite svidande känsla i magen, men inget man inte står ut med och det går att glömma genom att fokusera på roligare saker.

Väntan

Det kan inte hjälpas. Det ÄR spännande, även om jag försöker hålla spänning och förväntningar under kontroll. Jag är inte heller lika öm och svullen den här gången, kanske för att det är färre ägg och några är lite mindre. Om detta är positivt eller negativt återstår att se. Hursomhelst så tänker jag att det blir som det blir även denna gång och det är utanför min kontroll, alltså är det bästa kanske att luta sig tillbaka och lita på att allt kommer att bli så som det ska bli. Om det inte blir ett barn så har jag i alla fall klarat av ännu en behandling och är närmare den slutliga bearbetningsprocessen. Tills dess är det ännu ett okänt antal överföringar som väntar.

Pregnylkväll

På onsdag blir det äggplockning. Inte utan att man känner sig lite hönsig... Det blev lite snabbare än vi trodde i början, då var det fredag som gällde, men några av äggen har vuxit så snabbt att de måste tas nu. Jag hoppas att den snabba processen inte påverkar kvaliteten negativt.

Undrade när jag gick uppför backen till kliniken idag hur många gånger jag ännu kommer att gå de där stegen uppför just den gatan. Jag har bestämt att jag ger detta tre försök, men inte mera. (Vi är alltså nu på vårt andra, men fick två chanser med vårt första försök eftersom vi kunde frysa två embryon, men det lyckades ändå inte.)

Ikväll ska jag ta min Pregnyl-spruta. Sprutandet börjar nästan kännas lite rutinartat. Likaså läkarbesöken. Min läkare idag hade just kommit tillbaka från semestern, solbränd och avslappnad. Vi småpratade och skämtade som om allt detta inte alls innebar någon stor dramatik eller häftiga känslokast. Det kändes lite ovanligt, men skönt. Samma sak var det i helgen när vi hade ett par på besök hos oss. De har sina tre försök bakom sig och står nu i adoptionskö (har gått hos samma klinik). Vi kunde prata om kliniken och allt däromkring utan att vi måste gå djupare in på något, vi kunde t.o.m. skratta så smått åt vissa saker. Det är väl ett gott tecken, men ibland kan det misstolkas som att det inte finns något sorgearbete bakom skratten. Men så är det ju inte...

Mellanrapport

6 ägg håller på att mogna, enligt ultraljudet i fredags. Imorgon är det ny kontroll. Jag fick höjd dos av Puregon eftersom det ena ägget hade rusat iväg och vuxit till sig mycket mera än de andra. Mår tillsvidare bra.

Andra gången gillt...

Hoppsan! Det har varit trafik här på min blogg trots att jag varit så frånvarande. Välkomna åter, jag kanske börjar blogga lite mera aktivt nu igen eftersom vi just har kommit igång med vår andra stimuleringsprocess. Denna månad började mensen, för omväxlings skull, för tidigt och jag trodde att vi kanske inte skulle hinna komma igång eftersom det varså svårt att nå kliniken, men vi hann just precis i tid och fick träffa läkaren och börja spruta samma dag.

Det har varit en bearbetningsprocess på gång efter att vårt FET misslyckades. När de första spåren av mens kom tänkte jag käckt att även barnlöshet har sina goda sidor och att jag vill fokusera på allt gott som finns i mitt liv istället för på det jag saknar. Mensspåren fortsatte, men i väldigt, väldigt liten skala och jag slogs plötsligt av en förhoppning om att det kanske inte var mens på kommande i alla fall utan något annat... Hade knappt hunnit uttala tanken högt innan blödningen följande dag började på allvar och nästan hejdlöst. Den dagen klarade jag ännu av att hålla modet uppe, men följande dag bröt tårarna fram. Jag grät i princip hela dagen. Tårarna bara rann och rann. Jag som hade försökt så att INTE hoppas. Jag blev själv överraskad av min starka reaktion.

Men man samlar sig och torkar tårarna för en ny dag. Och så har sommaren gått, dagarna har avlöst varandra, soliga, lediga, regniga... I något skede insåg jag att jag behöver älta mina känslor och tankar om vårt barn som inte blir till tillsammans med någon. Jag behövde höra mina egna ord. Och jag kände att det var min man som jag behövde som lyssnare. Det gick inte att prata med någon annan. Det fanns de som ville lyssna, som frågade och hörde sig för, men av någon orsak kunde jag inte gå på djupet just då. Jag kunde avlägga en rapport över läget, men jag kunde inte bli emotionell. Tills en kväll ute på stugan förra veckan då jag insåg att mensen igen är på gång och att vi kanske missar denna månad om vi inte lyckas få en tid på kliniken. Till bilden hör att det har varit omöjligt att nå kliniken under juli och jag har dessutom dragit mig för att ringa. Har känt motvilja bara inför tanken och blivit på dåligt humör de dagar jag försökt komma fram på linjen.
Hursomhelst så kände jag att jag hade samlat på mig sorg igen. Jag försökte med olika undvikande strategier som att försjunka i en bok och liknande. Jag försökte också lite trevande föra ämnet på tal med min man, men upplevde att han blev frånvarande, vilket jag tolkade som att han inte orkade eller ville tala om det just då. Så på kvällen när vi lade oss hade jag läst igenom boken jag försökt skingra tankarna med, problemet var bara att det var en väldigt sorglig bok... Den natten grät jag en hel del igen, men jag fick uppleva att min man fanns där för mig, att han lyssnade och var fullt närvarande. Det gjorde gott. Jag kände att han förstod.

Några dagar senare var vi med på ett dop och när vi kom hem på kvällen och min man hade somnat började tårarna plötsligt rinna igen. Jag kände att det var tid för tårar och att jag denna gång behövde gråta ensam. Det kändes skönt att bara låta tårarna rinna, att sörja att jag kanske aldrig får pussa runda, mjuka små kinder, kanske aldrig får känna värmen och tyngden av ett litet barn i mina händer som längtar så intensivt efter det.

Nu är vi alltså igång med en ny stimuleringsrunda. Jag har sprutat mig tre kvällar redan och ska på kontroll på fredag. Jag ber om kraft och mod och tänker på de kvinnor jag känner som kämpat sig igenom ännu flera varv i IVF-karusellen. Några utan att någonsin få "lön" för mödan och några som fått sitt önskade resultat.

Återkomst

Min långa (och fortgående) bloggpaus beror inte på att jag har grävt ner mig i sorg och bedrövelse efter det oönskade resultatet av vår FET. Jag har bara haft väldigt dålig tillgång till dator och internet, vilket kanske i och för sig kan vara riktigt hälsosamt. Återkommer om en vecka eller så då den vanliga vardagen och jobbet börjar igen.

Nej

Nej. Det blev inget. Fröet rotade sig inte. De första spåren av mens och ett negativt test är tydliga nog för att ta kål på förhoppningarna.

Känns bara lite grymt att mensen är försenad en sådan här månad när hoppet är förstärkt.

Dag 30

Nu, mina vänner, börjar det här bli väldigt, väldigt spännande. Idag är dag 30 och ingen mens. Imorgon tänker jag testa. En dag hit eller dit kan inte spela så stor roll.

Jag har några riktigt olidliga dagar bakom mig. PMS och Crinone i en salig röra och emotionellt kaos (eller hormonellt)... Hursomhelst så har jag varit full av oro, irritation, förtvivlan och osäkerhet. Den där sortens osäkerhet som bara ropar: "älska mig!". Min man har också några olidliga dagar bakom sig. Gamla konflikter har blivit som nya. Negativa och kritiska tankar har snurrat. Områden av obalans mellan oss har aktualiserats. Puh, vilka jobbiga dagar. Idag är jag av någon osak lugnare igen, men mycket spänd på hur det ska bli med vårt lilla frö.

Tänker också mycket på det andra lilla fröet. Det som inte blev insatt, som delat sig bara fem gånger. Det som kunde ha blivit insatt tillsammans med det sjucelliga fröet. Det känns för stort att ha makt att besluta att man tar det ena fröet, men inte båda.

Lite nervöst

Nu börjar jag nästan bli en aning nervös. Ok, jag har samma saltsug som jag alltid har dagarna före mens, men annars så känner jag inte av något, vilket jag ändå brukar göra. Det skulle ju kunna vara ett gott tecken. Men så inser jag att jag inte ska förivra mig utan bara ta det lugnt. Tids nog visar det sig om vi också har en liten sjua på tillväxt eller om även denna månad ska blödas ut.

Mensen borde börja på fredag, men har varit försenad ganska ofta det senaste halvåret. Testdag har jag på tisdag. Om mensen inte har börjat före det tänker jag köpa testet på måndag då vi igen kommer att vara i stan. Annars är vi mest ute på vår sommarstuga just nu och därifrån är det långt till alla apotek och butiker. För att inte tala om internet...

En vecka

Idag är det exakt en vecka sedan återföringen. Känner fortfarande inte ett dyft. Inga menssymptom heller. Möjligen lite depressiva tendenser då och då, men inte värre än vanligt... ;)

Dag 4 efter FET

Känner ingenting speciellt. Inte för att jag känner efter, men ändå...

FET

Ett sjucelligt embryo är inplacerat i min livmoder med mycken möda och stort besvär. Även denna gång hade läkaren mycket svårt att få katetern ända fram in i livmodern. Det gjorde ont och jag kände mig ensam och utelämnad där jag låg medan läkaren, två sjukskötare och en laborant stod omkring mig. Läkaren och sjukskötarna slet med katetern och laboranten stod beredd med sprutan innehållande embryot. Min man var inte med denna gång. Det hade känts bättre om han hade hållit min hand.

Just nu tänker jag: aldrig mer. Det här känns så onaturligt och jobbigt.

Imorgon

Det bidde ingen återföring idag. Det blir först imorgon. De kunde inte välja vilket embryo som var bättre så nu odlas de lite till. Tänk om det inte är någon skillnad på dem då heller, vad gör man då?

Jag väntar mig inget av denna gång. Jag har slutat rata kaffe och alkohol. Jag tar dagen som den kommer.

Here we go again...

Har vaknat tidigt efter en sen natt. Vi körde länge och sent för att komma hem från midsommarfirandet, men jag hade klockan på tidig ringning eftersom det var dags att ringa kliniken. Förra veckan var jag på ultraljud på måndag, började ovulationstesta på onsdag och fick ett någorlunda positivt resultat på fredag så nu är det dags för FET idag då. Jag tycker att vårt midsommarsex skulle kunna fixa det här istället...

Idag 14.30 ska jag ligga med sprängfylld blåsa och få ett litet frö insatt. Förutsatt att ett av de två klarar upptiningen och förutsatt att de inte vill odla dem tills imorgon om de inte kan avgöra vilket embryo som har större chanser.

Jag har firat midsommar med mina mest älskade människor. Just då saknades inget i mitt liv.

Hopp

Ringde kliniken idag och fick veta att det kan hända att vi lyckas få en FET innan de stänger för sommarledighet, beroende på när min nästa ägglossning blir. Nu hoppas jag innerligt att den infaller under senare delen av midsommarhelgen. I så fall borde det kunna gå, om jag förstod rätt. Men blir det någon dag före midsommar är det kört.

Vänta och se... Tycks vara mottot i mitt liv.

Frågor utan svar

De senaste dagarna har vi jobbat nästan dygnet runt med att göra båten i sommarskick! Aldrig hade jag trott att det skulle vara så krävande att ha båt... Men det har varit roligt att jobba tillsammans. Vi är ganska bra på det. Vi jobbar intensivt på varsitt håll och ropar till åt varandra ibland för att kolla hur det går. När vi kommer hem är vi trötta och mörbultade (ergonomiska arbetsställningar kan man glömma!) och slänger oss i soffan med varsin kopp té eller något annat gott och sedan slänger vi oss i säng och sover för att fortsätta likadant följande dag. Så har det sett ut de senaste dagarna, men nu är båten flyttad vidare till en båtfixare som ska jobba lite med hyttinredningen så vi blir befriade nu en eller ett par veckor tills den ska sjösättas.

Mensen visade sina första spår i morse. Så kom den då äntligen. Jag funderade igår på om jag skulle köpa ett graviditetstest bara för att det är så svårt att låta bli att hoppas en liten, liten stund på att det kanske ändå skulle ha skett ett under... Konstaterade sedan rationellt att det lär märkas om jag faktiskt vore gravid och att jag vill bespara mig tomhetskänslan jag får när jag ser ett negativt test. Så det bidde inget test och det behövs ju inte nu mera heller.

Jag känner sorg. Den känns i kroppen. Det är en väldigt fysisk sorg, som är svår att verbalisera. Nu kanske jag upprepar mig. Känns som om jag har skrivit dessa ord förut.

Jag längtar efter att få ta hand om en levande varelse. En båt är så död. Så kall att röra vid. Så opersonlig. Den går inte att relatera till även om man på ett visst sätt kan bli fäst vid den eftersom man satt ner så mycket tid och energi på den. Jag hittade ett bo med små fågelungar i där på varvet. Överallt finns kvillrande liv och de sötaste ungar. Vad är det som hindrar nytt liv i mitt och min makes liv? Varför lämnar den obändiga livskraften, som man ser överallt omkring sig denna årstid, inga spår hos oss? Varför går den oss förbi månad efter månad, år efter år? Är det något som är oåterkalleligen dött och ofruktbart hos oss?

Ingen mens

Fortfarande ingen mens. Det betyder att det inte blir någon återföring för oss nu i juni. I juli är kliniken stängd.

Arg, ledsen, besviken. Vi köade så länge för att komma igång med IVF och nu blir det bara stopp på stopp. Varje månad känns som en förlust.

Arlanda

Sitter på Arlanda och väntar på flyget hem. Känner mig dessvärre lite febrig. Mensen måste börja före torsdag. Snälla, gör det!

Stockholm

Stockholm, Stockholm... Jag är obotligt förälskad i Stockholm och imorgon ska jag dit för några dagar. Jag ska förlora mig i storstadsvimlet, drunkna i allt vackert och njuta av alla färger, dofter, god mat och god väns sällskap! Underbart!

En dröm

Häromnatten drömde jag att jag träffade en sydamerikansk kvinna. När vi skulle skiljas åt tog hon tag om min arm med båda händerna och upprepade med värme och eftertryck: "Du är värdefull"! Hennes bruna ögon borrade sig in i mina som för att ge tyngd nog åt denna sanning att landa och rotas i mitt tvivlande och av osäkerhet skälvande innersta.

Nytt försök

Veckan före midsommar ska det planteras ett litet upptinat embryo i mig. Efter det finns det inga embryon kvar i frysen. Båda våra kvarvarande tinas för denna omgång eftersom de är frysta tillsammans. Jag hade hoppats att de skulle vara åtskilda, att vi skulle ha ännu två försök på oss med denna hormonrunda, men så blev det alltså inte. De är tvåcelliga, men med mindre fragmentering än vårt färskförsök.

Läkaren igår var bra. Hon svarade på alla mina frågor innan jag ens hann börja kolla på pappret där jag skrivit ner dem. Så ska det skötas! En läkare ska BERÄTTA vad de gör, och varför, så långt de själva vet. Det är mycket som de inte vet och inte kan svara på, men allt det som de vet och känner till vill jag också veta.

Jag distanserar mig från denna omgång helt medvetet. Jag orkar inte sätta igång hela maskineriet av spänd förväntan. Embryona ska klara upptiningen, ett av dem ska fästa och sedan hållas kvar. Det är för många skeden som ska klaffa för att jag ska orka börja hoppas så där vilt och hejdlöst som första gången. Nu tänker jag försöka bevara lugnet. Det är det som jag ska sätta min energi och tankeverksamhet på nu. Moderskap och allt därtill hörande hinner jag sannerligen fundera på sedan om det blir en graviditet. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur mycket jag ska berätta åt andra om att vi nu har ett nytt försök framför. Ibland känns det tungt med andras förväntan utöver den egna.

Nattprat

Det bara GÅR inte. Kan inte somna. Det kan bero på att jag drack kaffe idag. Och ett glas vin också. Efter att ha låtit bli dessa stimulantia en tid så blir de väldigt verkningsfulla. Åtminstone på en highly sensitive person som mig. (HSP är faktiskt på riktigt ett begrepp, googla så får ni se!)

Det där med att vara väl förberedd inför morgondagens möte med läkaren på kliniken har glidit mig ur händerna denna långhelg. Jag har nog försökt och några frågor fick jag väl till pappers, men jag är mycket mera avvaktande den här gången än inför vårt allra första besök . Jag får ta det som det kommer. Antagligen kan jag inte påverka processen särskilt mycket ändå. Det enda jag önskar är att jag ska få göra ostimulerad FET. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om överföring av frysta embryon, men jag tror att jag mår bättre ju mindre min kropp måste utsättas för hormoner utifrån.

Har försökt prata lite med min man om morgondagens möte, men här är vi verkligen på olika våglängder. Skulle jag inte ha påmint honom ett ganska stort antal gånger om att vi ska till kliniken på måndag så skulle han säkert glömma bort det. Det är ju inte hans kropp som behandlas så det ryms inte riktigt med i hans tankevärld på ett aktivt sätt. Ibland undrar jag nästan om han glömt vad det är vi försöker bli...

Måndag

På måndag ska vi till kliniken igen. Första gången vi skulle dit hade jag förberett mig i veckor, jag var laddad, förberedd, hade varenda fråga väl genomtänkt och till pappers. Jag kände mig uppåt och optimistisk. Vi skulle äntligen komma igång på allvar.

Den här gången har jag flyktigt, då och då, tänkt på frågor jag vill ställa, men har inte skrivit ner dem. Än. Jag har inte riktigt orkat engagera mig på samma sätt nu eftersom jag har mindre hopp om önskat slutresultat. Vi har två frysta embryon, men inget av dem var av toppkvalitet. Jag vet inte ens om de är frysta tillsammans och om båda alltså kommer att tinas upp.

Under de kommande dagarna ska jag tänka igenom vilka frågor jag vill ställa. Jag vill ändå vara förberedd. Det har kanske att göra med att man vill känna sig delaktig i det som berör en på så många plan. Jag vill inte vara ett objekt för vårdåtgärder utan en aktiv deltagare. Jag har önskat att vi ska få en annan läkare än den som vi hade de två senaste gångerna eftersom hon var väldigt dålig på att informera och överhuvudtaget kommunicera om vad hon sysslade med där mellan mina ben.

Kärleksgåva

Min mans kusin M och hans fru fick en dotter i förrgår. Vi hälsade på de nyblivna föräldrarna och deras baby på sjukhuset igår. Lyckan och kärleken var nästan påtaglig i rummet. M, som har ett vad man brukar kalla skarpskuret ansikte, såg ut som om han hade mött änglar. Hans tuffa ansikte, med de lite hårda dragen, var så mjukt och milt att jag aldrig sett något liknande tidigare hos en man. Det var mycket gripande och fint att se. Plötsligt insåg jag igen en gång vilket under ett litet barn är, vilken kärleksgåva det är. Jag hade själv svårt att hålla igen tårarna, faktiskt inte på grund av vår egen ouppfyllda längtan den här gången, utan för den nästan heliga stämmningen, den berördhet som fanns där mellan de tre i den lilla familjen.

Inkräktaren

Ingenting har ju egentligen förändrats sedan före vårt första misslyckade IVF-försök. Sakligt sett så är vi varken närmare eller längre från föräldraskap än tidigare. Enligt läkaren är det samma chans, procentuellt sett, för en kvinna att bli gravid under en alldeles vanlig ägglossning som under en IVF-behandling, dvs 25-30%. Inte särskilt stor alltså och för oss träffade det inte rätt denna gång, men det gör ju inte situationen mer eller mindre katastrofal än tidigare. Samma barnlöshet är det ju ändå. Det är bara det att jag hoppades och väntade mera nu än under en vanlig månad.

Kanske det är därför jag reagerar som ett sårat djur. Vill dra mig undan flocken. Vill vara ifred. Som sårade djur kan anfalla anföll också jag idag min man, med ett raseri som förvånade mig själv. En sak som irriterat mig länge, men som jag inte orkat ta upp, blev utlösaren. Jag blev så tvärarg. På en halv sekund var vi plötsligt mitt uppe i ett praktgräl. Vi hann inte hålla på länge eftersom jag var på väg till ett bokat möte, men jag kände mig skakad när jag steg ur bilen och han fortsatte vidare medan jag gick på mitt möte. Så under ytan är vi båda spända, trötta och slitna även om vi kämpar hårt för att hålla modet uppe. Jag överraskades av att se mig i en spegel på stan idag och jag såg så sliten ut. Det hjälpte inte ens att jag varit hos frissan igår.

Det tunga med IVF-processen är att jag upplever den som en inkräktare. Den inkräktar på allt, min kvinnlighet, min kroppsliga integritet, mitt sexliv, min sinnesfrid, mitt äktenskap... Jag har försökt se IVF-behandlingarna som en möjlighet, men min kropp säger mig ett annat budskap. Kanske det är det där att det inte blev någon lön för mödan.

Nu

Min man och jag hade en långsam och skön början på dagen idag. Med ömhet och en smula vemod konstaterade jag att hans hårfäste har krupit uppåt en bit det senaste året. Omärkligt sker det. Åldrandet. Min hud förändras också, obevekligt.

Den sorgsna känslan efter det misslyckade IVF-försöket har bytts ut mot en trotsig, nästan aggressiv, motvilja mot att överhuvudtaget beakta möjligheten att vi kanske aldrig får ett barn. Just nu vill jag hålla fast vid hoppet och vad som sedan händer får vi se. Jag har sörjt så många år redan, jag känner att jag inte har tid att sörja mera. Jag vill leva, vara glad och njuta av allt gott som finns.

Idag har jag en liten flicka här på besök. 7 månader är hon, en sötnos med bruna, allvarliga ögon och bestämd mun. Hon sover just nu. Det gör ont att träffa småbarn och deras mammor, men jag vill ändå inte beröva mitt liv detta. Varför göra livet ännu mera tomt på barn? Dessutom tror jag att det är bra för min bearbetningsprocess att utsätta mig för stinget i hjärtat. Samtidigt tror jag att barnlösheten kanske hör till de sorger som aldrig riktigt läker helt, hur mycket man än gråter, hur mycket man än pratar och bearbetar. Det kommer ändå att vara ett tomrum som man bär med sig livet ut. En undran över hur det skulle ha varit om... En undran hur barnet/barnen skulle ha sett ut och och hurudana personligheter de hade varit, hur man skulle ha upplevt föräldraskapet, osv, osv. Men detta vill jag inte tänka på nu. Nu vill jag leva i nuet.

Morsdag

Morsdag är en dag som de senaste åren varit en smärtsam (även om jag försökt värja mig) påminnelse om vad jag inte är.

Mensen är över och med den försvinner även de värsta och djupaste dalarna i humöret. Jag vill inte främst vara en barnlös kvinna. Det får inte bli min identitet. Främst är jag jag och mitt liv är dyrbart även om jag aldrig får hålla en egen baby i min famn. Jag vill inte heller ge upp hoppet ännu, men jag måste också ge utrymme för annat i mitt liv. Jag får inte beröva mig själv de små, goda tingen som möter mig varje dag. Jag är helt och fullt en kvinnlig och levande kvinna även om jag aldrig får se min mage växa eller ge en liten människa näring från mina bröst.

Jag vill glädjas över små och större barn som finns i mitt liv även om de inte är mina.

Och jag hoppas, nej, jag vet, att jag inte är oanvändbar, obrukbar, att mitt liv inte är förspillt även om jag inte får barn. Jag kan tvivla på detta ganska ofta och känna mig som om jag verkligen vore allt det ovan nämnda, men jag tror inte att en brist eller förlust i ens liv kan bli det som definierar hela livet. Jo, det KAN bli så, men bara om man själv tillåter det och jag vill inte göra det. Hjälp mig, Gud. Hjälp mig att leva, att ge ut kärlek, att vara närvarande här och nu istället för att bosätta mig i min längtan och brist. Amen.

Sommarshopping

Idag har jag köpt mina första sommarplagg för i år. Två fina klänningar som svänger runt benen så där somrigt och lätt. När våren börjar gry brukar det vara så oemotståndligt lockande att köpa nya sommarkläder, men i år har jag avvaktat och väntat... Hoppats innerligt på att få köpa kläder där en växande mage skulle få rum istället.
Shoppingen i dag var kanske ett försök till lite simpel tröst. Samtidigt finns det en djup resignation bakom. Det känns som om vi är längre från en graviditet och ett barn än någonsin. Tänk om det ALDRIG lyckas för oss. Jag, som trodde att jag skulle kunna acceptera tanken på barnlöshet med ganska samlat lugn, inser att vårt första IVF-försök bara triggade igång längtan igen. Det gav hopp om att det kanske skulle kunna lyckas i alla fall och kanske var vi närmast hittills, det lär vi väl aldrig få veta. Vi har ännu två embryon i frysen. Kanske kommer något av dem, eller båda, att bli ett barn. Det svåra nu är att känna sig så hjälplös. Finns det INGET jag kan göra för att fixa det här???

Min man är arbetslös för första gången i sitt arbetsamma liv idag. Igår kom beskedet. Min intelligenta, högutbildade, smarta man, ingen trodde honom när han tidigare sade att han tror att det kommer att gå så här med hans jobb. Men kanske det kan föra in ett nytt lugn i vårt liv? Åtminstone för en tid, innan det blir nödvändigt att hitta ett nytt jobb. Kanske ett eventuellt nytt lugn skulle kunna hjälpa oss i vår barnlängtan? Kanske vi skulle älska mera.

Dagen efter

Så länge jag inte tänker på det känner jag mig ok trots gårdagens tårar och besvikelse. Men när det hugger till av lite mensvärk i magen hugger det till i hjärtat också, av tomhet. Bad att min man skulle köpa graviditetstestet idag, jag vill inte göra det igen. Klinikens sköterska, som jag pratade med igår, menade nämligen att det ändå är bäst att testa på själva testdagen också. Som om det skulle ändra på något, sköterskan gav heller inget hopp om att det skulle komma något annat svar, men för säkerhets skull... Så jag tog snällt min Crinone igår kväll och ska göra det ikväll också och testa på nytt imorgon, sedan är det över för den här gången. Vi fick en ny tid för efterkontroll och diskussion om fortsättningen i slutet av maj.

Och tiden bara går och går...Tick, tack, tick, tack.

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.

Ruvardag 11/cykeldag 26

Jag vill inte, vill inte, vill inte. Vill inte gå och köpa ett test idag, handlingen som i mina tankar varit en symbol för känslor av överväldigande, pirrande förväntan och lycka. Vill inte gå in på apoteket med tunga steg och köpa ett test, som inte kommer att ge mig en glad nyhet, utan bara en slutlig bekräftelse på att kampen är långt ifrån över. Jag vill hellre ta bilen och vansinnesköra långt, långt bort. Sitta där i värmen och tystnaden, onåbar som i en bubbla.

Det var blod på toapappret imorse. Inte lite bruna, små spottings, utan rött, rinnande blod. Jag visste det. Så där "lätt" kan det inte gå. Jag står fortfarande utanför de lyckliga utvaldas skara.

Vemod

Ruvardag 11 är en vemodig dag. Jag tror inte att jag är gravid. Jag tror att jag skulle veta om det om jag vore det, att det på något sätt skulle kännas inom mig att undret skett. Igår hade jag små, små spottings och jag känner mig precis som jag brukar känna mig före mens. Fortfarande behöver inte heller det betyda någonting, det är först på fredag som vi med säkerhet vet hur det förhåller sig.

Jag märker att min man iakttar mig i smyg när jag klär av mig, som om han försökte se om det skulle synas några positiva tecken på min kropp redan i detta skede. Det gör det inte, de praktfulla brösten, som jag hade för några dagar sedan, har återgått till sitt vanliga, lite mera anspråkslösa, tillstånd.

Ruvardag 10

Åjo, här ruvas det av alla krafter. Är tillbaka på jobbet efter förra veckans sjukskrivning, som jag verkligen uppskattade. Förkylningen har äntligen lättat, jag kan andas normalt igen och har nästan fått tillbaka hörseln också. Dubbelsidig öroninflammation är inte att leka med...

Jag ska snart fokusera på jobbet igen, men vill först lista mina symtom. De som skulle kunna tyda på att det har hänt något stort där inuti mig.

Följande kan även ha att göra med förkylningen som drabbade mig:
trötthet
höjd temperatur (även nu efter att förkylningen i princip är över)
svettningar (brukar jag ha före mens också)
metallsmak i munnen

Följande kan även bero på Crinone-gelén eller ÄP:n och ET:n:
stick och "drag" i livmoderområdet
mycket ömma bröst, större är de också
stora, hårda bröstvårtor (har lugnat sig nu)
vattniga flytningar
öm mage, har inte velat ha något som trycker eller tynger på den


Jaha, det var det. Inte så mycket att komma med kanske. Jag funderar på att tjuvtesta för att slippa undra ända till fredag, men tror att jag ska försöka hålla mig. Jag vill vänta till fredageftermiddag när arbetsveckan är slut och jag har hela helgen att smälta resultatet, vilket det än blir.

Drömmar och hopp

Idag fick jag det som jag så väl behövde. En vän som hjälpte mig att våga drömma och hoppas igen. Vi satt på café i solen och drömde om hur det skulle kännas med ett litet växande liv inuti. Jag känner mig lugn och glad igen. Rädslorna vek undan.

Stora skälvan

Jag hade tänkt försöka mig på en ny attityd. Min slogan skulle bli: "jag är gravid tills motsatsen är bevisad", som någon så bra uttryckte det på familjeliv.se.
Men ikväll när våra gäster var här kände jag mig mest trött och trög och vemodig. Särskilt när de ville låna vår dator för att surfa info om adoption eftersom de just ställt sig i adoptionskön.
Jag oroar mig för så mycket ifall det verkligen blir ett barn av det här, jag sitter insnärjd i en massa orosvisioner och lyckas inte slingra mig ur dem. Märkligt att jag nästan oroar mig mer för konskvenserna av ett plus än för ett minus. Blir det ett minus fortsätter vi ju bara som förrut, men blir det plus...

Samtidigt önskar jag hett att jag skulle ha ens något litet graviditetssymtom, men icke!

Önskan

Jag önskar att jag skulle ha några små känningar, men det har jag inte. Glad Valborg i alla fall!

Bröst och kropp

Jag har väldigt snygga bröst nuförtiden. Skulle gärna behålla dem! Tyvärr är det inte nödvändigtvis ett tidigt tecken på graviditet, utan det kan lika gärna vara ett tecken på annalkande mens. Crinone-medicineringen hjälper väl också till.
Då och då tycker jag lite synd om min kropp och allt den utsätts för. Alla stick, all medicinering och alla undersökningar och åtgärder och ändå har den alltid varit en så trogen och välfungerande kamrat. Jag hoppas att den inte misstycker till en "framtvingad" graviditet. Vi vet ju inte orsaken till varför det inte fungerar för oss.

Fjärde dagen

Idag är det då fjärde dagen efter återinförandet...Nu borde det lilla fröet ha borrat sig fast om det har tänkt göra det. Var ute på stan igår (inte så klokt, med tanke på förkylningen, men jag var illa tvungen) och träffade samtidigt en god vän som jag har möjlighet att träffa väldigt sällan. Jag berättade om vårt pågående försök för henne och rördes av den glädje hon kände för vår skull, även om vi ännu inget vet om slutresultatet. Nu finns det ännu en som ber och hoppas för oss.
Efter vår träff insåg jag att jag har varit ganska nere efter äggplockningen. Jag vågar inte riktigt hoppas längre, oro och rädslor har tagit överhand. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill våga hoppas att jag ska få uppleva det som fick min vän att lysa när hon kom ihåg sina två graviditeter, vilka gett henne två härliga flickor. Mjukheten i hennes ansikte och blick när hon försökte beskriva hur speciellt och fint det känns att ett litet liv växer inom en. Denna vän har ändå inte haft några lätta graviditeter, utan ganska kämpiga, med fara för missfall, vilket gjort att hon varit tvungen att ligga till sängs en stor del av graviditeten. Tänkt dig det, att ligga på soffan eller i sängen i nästan 9 månader...

Lägesrapport

Dagarna går, förkylningen består. Den trivs och frodas och livet är ett hav av näsdukar, halspastiller och paracetamol. Hoppas att det är något annat också som trivs och växer och frodas och inte låter sig störas av feber och annat strunt. Insåg igår att man inte får använda vanlig nässpray när/om man är gravid och jag vill inte ta några risker så jag satte snällt tillbaka flaskan i skåpet, men med en djup suck. Jag har en nästäppa som heter duga och jag får alltid en känsla av långsam, men säker kvävning av sånt.

Från magen känns ingenting. Inget alls. Jag tar mina Crinone varje kväll och märker inte något av dem heller.

ET

Nu finns du där, lilla frö. Jag ber att du ska hitta en plats åt dig därinne, att du ska trivas och växa.

Återinsättningen idag var krånglig. Ingången till livmodern var så trång att läkaren hade svårt att få in katetern som skulle föra in embryot till rätt ställe. Det var inte så roligt att ligga där med sprängfylld urinblåsa(jag följde föreskrifterna till punkt och pricka och drack ordentligt före) medan sköterskan klämde med ultraljudsinstrumentet på nedre delen av magen och läkaren rotade därinne. Jag var så kissnödig att jag inte kom mig för att ställa alla tusen frågor som jag igen hade samlat på mig och det var igen den läkaren som inte är så meddelsam av sig. Så nu ligger jag här hemma, dunderförkyld, och med en massa frågor surrande i min snorfyllda hjärna...

Två befruktade ägg fick vi till frysen. De övriga fem hade tydligen delat sig för långsamt och var inte bra nog.

SJUK!

Å neeeeej! Förkylningen är ett faktum. Halsen värker, näsan rinner, febern stiger. Så typiskt att det ska komma just nu. Jag har varit kärnfrisk hela vintern hittills och imorgon ska vi in till kliniken för att få ett litet embryo insatt. Jag vill vara frisk nu!

Äggplockning

Oron (nästan ångesten) som föregick äggplockningen var värre än själva ingreppet. Vi blev emottagna av en mjuk och kompetent sköterska och fick vänta en stund i ett vilorum. Jag fick en antiinflammatorisk och smärtstillande suppositorie och så vad det min tur att kliva in i åtgärdsrummet där läkaren väntade. Rummet var mörkt och trångt och det var samma läkare som jag träffade på det första ultraljudet och som jag inte tyckte om då. Den här gången fungerade personkemin lite bättre. Jag lade mig i gynstolen med benen spretande och var så spänd att jag inte kunde låta bli att darra lite. Sköterskan, en annan än den emottagande, gav mig intravenös smärtstillande och lugnande medicin som hade omedelbar verkan. Det var en lustig känsla av yrsel och lätthet och när jag försökte prata lät rösten så konstig, åtminstone i mina egna öron. Själva ingreppet gick rätt snabbt och det gjorde bara lite ont, men inget som var oöverkomligt eller långvarigt.
Efteråt mådde jag alldeles utmärkt, men kände mig trött resten av dagen och sov lite extra.

8 ägg fick vi som skörd. Imorgon får vi veta om befruktningen lyckats och då är det också dags för återinsättningen. Annars mår jag bra idag, har inte behövt ta någon värkmedicin efter ingreppet och jag njuter alldeles ofantligt av att få vara sjukskriven och hemma. Jag har varit trött och spänd de senaste veckorna och det känns så skönt att nu ha möjlighet att vila ut.

Sista in...

Sådärja. Sista sprutan (Pregnyl) tagen!

Ouppfylld längtan

Jag ser in i sorgens ögon
istället för i ett litet barns ansikte.
Mitt vardagsrum och kök är tomma,
golven är rena.
Det är mest tyst överallt
och alltid.
Min famn är tom.


Så här uttryckte jag min längtan i fjol, en höstdag när det kändes extra tomt att vara bara två.

Elva

11 äggblåsor. Det var dagens summering på ultraljudet och äggplockningen blir på onsdag. Idag känns allting självklart och enkelt. Jag är lugn inombords och har en stark känsla av att det kommer att lyckas.
Helgen var inte så lugn. Jag kände mig orolig och otålig. Tänkte också att det känns främmande, konstigt och onaturligt att blanda in en hel sjukhusvärld i det som egentligen bara berör min man och mig. Kände det som om ivf-processen var en inkräktare på privat område. Och ja, det känns som ett misslyckande att jag inte har blivit gravid på vanligt vis. Tankar från tidigare skeden i processen om det moraliskt vettiga i att befrukta ägg som kanske aldrig används dök också upp. Och om det moraliskt vettiga i att överhuvudtaget satsa tid och pengar på att sätta ett barn till världen om våra kroppar inte har lyckats få till det tillsammans. Jag orkar inte gå in i dessa tankar längre. Det är en ändlös väg utan enkla svar.
Egentligen är jag rädd att vi inte ska bli bra föräldrar och att vårt förhållande inte skall klara av den stress en ny liten, av oss totalt beroende, människa för med sig. Ändå har vi kämpat oss igenom så många hinder redan. Varför skulle vi inte klara av denna utmaning också?

Vänskap som stöder

Imorgon ultraljud 2 och så får vi veta när äggplocket blir. Har bett min man komma med, fast han egentligen tycker att han inte gör så stor nytta där under ultraljudet. Men jag tror jag är lugnare om han är med, inte så spänd som senast, och så kan jag behöva någon som ser till att jag inte krockar med hyllor efteråt...

Badade bastu hos goda vänner igår. Min vän D, som själv gått igenom flera inseminationer och 3 IVF-försök, var på så gott humör. Jag har inte velat prata med henne om allt jag tänker och känner, har tänkt att hon kanske inte orkar. De har dessutom just ställt sig i adoptionskön och det har gjort att hennes sorg över ett efterlängtat barn som inte blev av kom i dagen med full kraft igen. Så igår frågade jag bara försiktigt vilka läkare de hade haft på kliniken när de gick där. Sedan styrde jag in på andra samtalsämnen.

Men imorse ringde denna trogna vän till mig och sade att hon finns till hands för mig närhelst jag vill eller behöver prata. Jag är tacksam.

När vi dör

Vill dela med mig av en vacker dikt som jag hittade på en blogg:

När vi dör

Som barnet i mammas mage
ingenting vet
om livet efter födelse
och inte känner sin mammas ansikte

så kan jag inget veta
om livet efter döden
och kan inte se
min Guds ansikte.

Men DU känner mig
och bär mig.
En gång ska jag se dig
som du verkligen är.
Då ska jag själv bli
den jag verkligen är
och få höra mitt hemliga namn.

(margareta melin)