torsdag 30 april 2009
Stora skälvan
Men ikväll när våra gäster var här kände jag mig mest trött och trög och vemodig. Särskilt när de ville låna vår dator för att surfa info om adoption eftersom de just ställt sig i adoptionskön.
Jag oroar mig för så mycket ifall det verkligen blir ett barn av det här, jag sitter insnärjd i en massa orosvisioner och lyckas inte slingra mig ur dem. Märkligt att jag nästan oroar mig mer för konskvenserna av ett plus än för ett minus. Blir det ett minus fortsätter vi ju bara som förrut, men blir det plus...
Samtidigt önskar jag hett att jag skulle ha ens något litet graviditetssymtom, men icke!
onsdag 29 april 2009
Önskan
tisdag 28 april 2009
Bröst och kropp
Då och då tycker jag lite synd om min kropp och allt den utsätts för. Alla stick, all medicinering och alla undersökningar och åtgärder och ändå har den alltid varit en så trogen och välfungerande kamrat. Jag hoppas att den inte misstycker till en "framtvingad" graviditet. Vi vet ju inte orsaken till varför det inte fungerar för oss.
Fjärde dagen
Efter vår träff insåg jag att jag har varit ganska nere efter äggplockningen. Jag vågar inte riktigt hoppas längre, oro och rädslor har tagit överhand. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill våga hoppas att jag ska få uppleva det som fick min vän att lysa när hon kom ihåg sina två graviditeter, vilka gett henne två härliga flickor. Mjukheten i hennes ansikte och blick när hon försökte beskriva hur speciellt och fint det känns att ett litet liv växer inom en. Denna vän har ändå inte haft några lätta graviditeter, utan ganska kämpiga, med fara för missfall, vilket gjort att hon varit tvungen att ligga till sängs en stor del av graviditeten. Tänkt dig det, att ligga på soffan eller i sängen i nästan 9 månader...
söndag 26 april 2009
Lägesrapport
Från magen känns ingenting. Inget alls. Jag tar mina Crinone varje kväll och märker inte något av dem heller.
fredag 24 april 2009
ET
Återinsättningen idag var krånglig. Ingången till livmodern var så trång att läkaren hade svårt att få in katetern som skulle föra in embryot till rätt ställe. Det var inte så roligt att ligga där med sprängfylld urinblåsa(jag följde föreskrifterna till punkt och pricka och drack ordentligt före) medan sköterskan klämde med ultraljudsinstrumentet på nedre delen av magen och läkaren rotade därinne. Jag var så kissnödig att jag inte kom mig för att ställa alla tusen frågor som jag igen hade samlat på mig och det var igen den läkaren som inte är så meddelsam av sig. Så nu ligger jag här hemma, dunderförkyld, och med en massa frågor surrande i min snorfyllda hjärna...
Två befruktade ägg fick vi till frysen. De övriga fem hade tydligen delat sig för långsamt och var inte bra nog.
torsdag 23 april 2009
SJUK!
Äggplockning
Efteråt mådde jag alldeles utmärkt, men kände mig trött resten av dagen och sov lite extra.
8 ägg fick vi som skörd. Imorgon får vi veta om befruktningen lyckats och då är det också dags för återinsättningen. Annars mår jag bra idag, har inte behövt ta någon värkmedicin efter ingreppet och jag njuter alldeles ofantligt av att få vara sjukskriven och hemma. Jag har varit trött och spänd de senaste veckorna och det känns så skönt att nu ha möjlighet att vila ut.
måndag 20 april 2009
Ouppfylld längtan
istället för i ett litet barns ansikte.
Mitt vardagsrum och kök är tomma,
golven är rena.
Det är mest tyst överallt
och alltid.
Min famn är tom.
Så här uttryckte jag min längtan i fjol, en höstdag när det kändes extra tomt att vara bara två.
Elva
Helgen var inte så lugn. Jag kände mig orolig och otålig. Tänkte också att det känns främmande, konstigt och onaturligt att blanda in en hel sjukhusvärld i det som egentligen bara berör min man och mig. Kände det som om ivf-processen var en inkräktare på privat område. Och ja, det känns som ett misslyckande att jag inte har blivit gravid på vanligt vis. Tankar från tidigare skeden i processen om det moraliskt vettiga i att befrukta ägg som kanske aldrig används dök också upp. Och om det moraliskt vettiga i att överhuvudtaget satsa tid och pengar på att sätta ett barn till världen om våra kroppar inte har lyckats få till det tillsammans. Jag orkar inte gå in i dessa tankar längre. Det är en ändlös väg utan enkla svar.
Egentligen är jag rädd att vi inte ska bli bra föräldrar och att vårt förhållande inte skall klara av den stress en ny liten, av oss totalt beroende, människa för med sig. Ändå har vi kämpat oss igenom så många hinder redan. Varför skulle vi inte klara av denna utmaning också?
söndag 19 april 2009
Vänskap som stöder
Badade bastu hos goda vänner igår. Min vän D, som själv gått igenom flera inseminationer och 3 IVF-försök, var på så gott humör. Jag har inte velat prata med henne om allt jag tänker och känner, har tänkt att hon kanske inte orkar. De har dessutom just ställt sig i adoptionskön och det har gjort att hennes sorg över ett efterlängtat barn som inte blev av kom i dagen med full kraft igen. Så igår frågade jag bara försiktigt vilka läkare de hade haft på kliniken när de gick där. Sedan styrde jag in på andra samtalsämnen.
Men imorse ringde denna trogna vän till mig och sade att hon finns till hands för mig närhelst jag vill eller behöver prata. Jag är tacksam.
fredag 17 april 2009
När vi dör
När vi dör
Som barnet i mammas mage
ingenting vet
om livet efter födelse
och inte känner sin mammas ansikte
så kan jag inget veta
om livet efter döden
och kan inte se
min Guds ansikte.
Men DU känner mig
och bär mig.
En gång ska jag se dig
som du verkligen är.
Då ska jag själv bli
den jag verkligen är
och få höra mitt hemliga namn.
(margareta melin)
Dosering
Jag lever mitt liv på nätet just nu. Surfar på alla möjliga IVF-forum på alla språk som jag förstår. Oron, frågorna och förhoppningarna är väldigt likartade överallt tycks det som. Jag är glad och tacksam att jag bor i ett land som har en välfungerande sjukvård. Visserligen har det dröjt länge från den första kontakten tills behandlingen äntligen blev av, men det verkar som om mitt kära fosterland har varit bra på att utveckla vården inom fertilitetsbehandlingar. Den klinik är vi nu går är en privatklinik, men vi har haft turen att bli flyttade dit via den allmänna vården som nu betalar för oss eftersom de hade för fullt för att kunna ta emot oss. Det är en lyckoträff bara det, eftersom det innebar att jag fick välja om jag ville köra långa eller korta protokollet. Inom allmänna sjukvården hade jag varit tvungen att genomgå långa metoden.
Insåg under mina surfutfärder idag att det varierar en hel del hur stora Puregon-doser man får. Om någon är intresserad så har jag nu alltså sprutat Puregon varje kväll i fem dagar (det tycks också variera om man gör det varje eller varannan dag) med en dos på 150 IU. Jag ska fortsätta med detta ända fram till söndag, och sedan får vi se vad måndagens ultraljud leder till.
Läste på familjeliv om någon som såg till att få i sig mycket fett under behandlingen (och som sedan blev gravid) så nu ska jag gå och avnjuta en frasig croissant. Man måste ju göra vad man kan! :)
Känslotumult
Hade ganska ont i magen på höger sida hela eftermiddagen och kvällen. Det kändes så som jag föreställer mig att milda sammandragningar känns, lite som små, plötsliga, ganska häftiga stick av mensvärk.
Bromsmedicinens spruta var lite större, men det var inga problem att köra in den heller. Försöker ge min MYCKET sprutfobiska man lite kognitiv terapi genom att visa sprutorna för honom, men han klarar det nätt och jämt. Ingen chans att han skulle kunna se på när jag sticker, för att inte tala om att han skulle assistera...
Jag vill att dagarna ska gå fort nu. Vill in på nästa ultraljud, vill veta när äggplockningen blir av.
onsdag 15 april 2009
Oroligt
Nästa vul är på måndag och då bestäms plockningsdagen. Det kanske blir onsdag. Två ägg på vardera sida såg så stora ut redan.
Känner mig rädd. Oförberedd. Spänd. Orolig. Har tagit ledigt från jobbet idag. Det här får bli min egen dag. Tid för bearbetning och tankar och bön. Skriver det här i folkvimlet på stan. Ska dricka mitt té och sedan ströva lite.
Ikväll börjar bromsmedicineringen.
The story of waiting
Om det inte blir ett barn för oss så kan jag acceptera det. Jag tror att livet ändå kan var fyllt av mening och utmaningar och att det ändå finns människor som behöver oss. Jag kan också se att ett liv utan barn innebär en större frihet, ett större lugn och mindre smärta och oro. Det sägs att föräldraskap är som om ens eget hjärta vandrade omkring ute i världen och det är ju tyvärr en värld som har sina mörka, onda och kaotiska sidor.
Ändå skulle det vara en livsdröm som går i kras. Jag är uppvuxen i en kultur där barn är viktiga och värdefulla. De är en Guds gåva och kvinnans främsta och förnämsta uppgift är moderskapet. De senaste tio åren har jag sörjt denna dröm som verkat så skör och oåtkomlig. Först för att vårt förhållande var så skört och min man mådde så psykiskt dåligt. I den situationen var det absolut inte var rätt tidpunkt att tänka på barn även om min kropp hade en väldigt stark längtan. Så jag sörjde och längtade i tysthet, men vi kunde sällan prata om barn. Ämnet var för känsligt och skapade för stor press på relationen.
Sedan hände något. Min man fick depressionsmedicin (räddningen för vårt äktenskap) och vi kunde sakta, sakta börja närma oss varandra och det förut så brännande ämnet barn. Min längtan var lugnare, inte så intensiv, kanske jag på något sätt hade försonat mig med tanken att leva utan barn. Nästan så att jag inte längre ville, vilket nog till en del var en försvarsreaktion för att hantera förlusten av en dröm som låg så djupt inom mig. Min man, som känt sig mycket främmande för allt vad barn heter, började göra små försök att få kontakt med barn vi träffade. Allting förändrades sakta men säkert och jag minns ännu den vackra, strålande höstdagen när vi slutligen bestämde oss för att nu, nu är det dags att lämna preventivmedlen. Jag har sällan känt sådan lycka och livskraft inom mig. Jag kände mig som om jag bar på en underbar hemlighet. Vårt samliv blev plötsligt så mycket mera spännande och levande. Det var lek och lust och en ny ömhet. Som om vi, bara vid tanken på barn, blivit mera fästa vid varandra, mera helhjärtat överlåtna.
Ganska snart tänkte jag tanken att vi kommer att behöva hjälp. Vi är inte helt unga och tiden går snabbt. Jag har flera vänner som haft/har fertilitetsproblem och jag var medveten om att det är fullt möjligt att det händer oss också. Det har gått lång tid från första kontakten med sjukvården tills vårt första IVF-försök nu har startat. Nästan tre år. "Förlängd väntan tär på hjärtat", säger Ordspråksboken så klokt. Det har jag kunnat känna. Min väntan började ju inte för tre år sedan, den började långt tidigare. Som en ungflicksdröm.
Inte bra
Bad news...
Fertility drugs 'hurt chances of pregnancy' |
The Telegraph Group |
London: Thousands of women who take high doses of fertility drugs as part of in-vitro fertilisation (IVF) treatment are actually harming their chances of ever having a baby, doctors are warning. Increasing reliance on such powerful drugs may be preventing women from getting pregnant and damaging their eggs, new studies suggest. A conference of fertility experts this month will call on the IVF industry to rethink its approach. The hormones used to "kickstart" the ovaries could cause chromosomal damage to more than half of eggs, rendering them useless. The treatments may also affect the womb lining, preventing embryos from implanting. However, women who have failed previous IVF attempts may be able to improve their chances of conception by reducing the dose of fertility drugs. Growing concern over the potentially damaging effects of such drugs will be discussed by fertility experts, including the "father" of IVF, Professor Bob Edwards, at the first annual meeting of the International Society of Natural Cycle Assisted Reproduction (ISNAR) in London in a fortnight. Professor Edwards helped to create the world's first test-tube baby, Louise Brown, in 1978, using natural cycle IVF, in which egg collection is timed to coincide with ovulation, rather than drug-induced production of a large number of eggs. Other specialists are calling for minimal-dose drug regimes to be used gleaning fewer eggs but which may have more chance of producing a baby.
|
Besvärliga tider
I övrigt sprutar jag vidare. Känns som om jag helst skulle spruta in allt nu på en gång och sedan skulle det vara fixat med det. Det är en så långsam process detta med spruta varje kväll i en halv evighet. Försöker att inte tänka på hur det kommer att kännas att vänta på testdagen... Känner inte av något särskilt i kroppen ännu. Mådde lite illa inatt när jag vaknade av att mannen sov oroligt. Hans uppsägningsdag blir snart verklighet och ju mera den närmar sig desto mera ångestfylld blir han. Han älskar att jobba. Han vill inte vara arbetslös. Man kan ju verkligen förundra sig över tajmningen på våra problem... Just som vi äntligen kommer igång med IVF-behandlingen blir min man varslad om uppsägning. Great...
tisdag 14 april 2009
Oro
Två dagar av sprutning bakom mig nu. Känner inget särskilt alls och sprutandet i sig är varken krångligt eller obehagligt.
Mina vilda förhoppningar har tystnat och lagt sig. Jag vågar inte hoppas så mycket nu när vi har kommit igång på riktigt. Det är så mycket som kan gå fel.
Såg en pappa med en gravt handikappad dotter på stan häromdagen. Det skar i mitt hjärta. Tyckte mig se både kärlek och förtvivlan i pappans blick. Jag är rädd för att vi, om vi ens får barn, skulle få ett barn som är skadat på något sätt. Livrädd, faktiskt. Jag vet inte hur vi skulle hantera den där blandningen av kärlek och förtvivlan. Det och tusen andra saker kan jag oroa mig för. Men är det klokt att göra det? Livet ger vad det ger, oro har inte löst många problem hittills. Jag måste lita på att jag och min man kan möta och ta oss igenom allt som ligger framför, vare sig det är besvikelser eller glädjeämnen. Ett friskt barn, likväl som ett sjukt, för garanterat med sig av båda sorterna.
Och ändå: jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag vill så gärna bli gravid.
söndag 12 april 2009
Dag 2, första sprutdagen
Har känt mig märkligt sorgsen idag. Borde ju vara munter och uppåt nu när hela proceduren äntligen är igång. Har haft en ovanligt riklig mens dessutom, blödde igenom på den fina middagen hos bekanta igår. Smått pinsamt, brukar aldrig hända! Som tur var hade jag en extra tröja att knyta runt höfterna så att blodfläckarna mellan benen inte syntes. Sedan var jag väldigt försiktig med hur jag satt i deras vita soffa...
lördag 11 april 2009
Mens! Dag 26= dag1
Men nu är alltså dag 1 idag och det betyder dag 2 och spruta imorgon. Tack och lov att det är vanlig lördag idag så att jag kan få ut mina mediciner!
Jag hade så många andra frågor när vi besökte kliniken att jag inte ens kom mig för att fråga vad jag gör om mensen börjar tidigare än beräknat. Dumt, men så var det och nu känns det lite osäkert när jag inte genast kan ringa kliniken och få bekräftelse på att jag ska börja spruta imorgon. Så jag börjar bara och ringer sedan på tisdag när påskhelgen är över.
Det känns pirrigt. Och idag känner jag mig väldigt osäker på om jag kan hantera moderskap. Den lilla babyn som finns i en dröm kan bli en verklig människa med verkliga behov och en verklig personlighet.
fredag 10 april 2009
Kaffe
Det har nyligen konstaterats att för mycket kaffe kan leda till missfall. Jag undrar hur kaffe påverkar befruktning och processen under de dagar som ägget ska fästa i livmodern. Till saken hör att min kropp reagerar starkt på kaffe. Lite har den väl vant sig under årens lopp, men fortfarande kan jag få hjärtklappning, orolig mage, ansiktsrodnad och sömnproblem om jag dricker mera än två koppar. Har tänkt ha uppehåll under den kommande behandlingen. Bara för säkerhets skull.
Annat som jag försökt för att hjälpa naturen på traven:
omega3-tabletter för både mig och min man
lösa kalsonger för honom
lång övertalningsprocess som ledde till att han har mobilen i bröstfickan istället för i byxfickan
diverse vitaminer för båda
ligga med benen i vädret efter att vi lekt "ägglekar" (trots att jag har hört att de snabbaste spermierna tar sig fram på bara några sekunder)
ägglossningsstickor (men de gjorde mig bara stressad så dem slutade jag med ganska snabbt)
Så finns det ju mera långsökta metoder också, som att utsätta sig för små bebisar och snusa på dem. Sägs påverka hormonproduktionen positivt. Även detta har jag prövat. Inte för att det hjälpt nämnvärt.
onsdag 8 april 2009
Dag 28
Graviditetstest
Kom in på apoteket, stod länge framför hyllan med testerna och kom ihåg hur jag några år tidigare med en känsla av sorg undrat om jag någonsin skulle ha orsak att köpa ett test. Såg mig omkring och hoppades att någon av apotekspersonalen skulle komma fram till mig, jag ville dela den magiska stunden med någon. Ingen kom och jag valde ett test och gick fram till kassan där en ung flicka stod. Det var tydligt att hon inte alls förstod hur betydelsefullt det kändes att få köpa ett test.
Följande morgon steg jag upp med en vårvind i magen. Det kändes så. Lite rädd också faktiskt. Tänkte tanken: "vad har vi nu ställt till med?". Det dröjde inte länge innan jag hade testet framför mig och testfältet färgades, men bara ett enda streck. Inte det minsta positivt. Inte en chans att tolka det på något annat sätt.
Jag behöver knappast berätta hur det kändes.
tisdag 7 april 2009
Varför?
Ja, och så skriver jag för alla som, liksom jag, surfar i all oändlighet på nätet med sökordet IVF. Jag har blivit hjälpt i min egen tankeprocess av att läsa om andras tankar och jag har blivit tröstad av att läsa om andras sorg och längtan. Jag har blivit lite mättad i mitt sökande efter information om orsaker och samband, om varför vi inte har fått barn ännu, om vad vi skulle kunna göra för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för en graviditet. Allt jag tar in hjälper mig att hantera och bearbeta alla de tankar och känslor som väcks när man ställs in för det faktum att man kanske aldrig får uppleva hur det känns att höra sitt eget barns hjärtslag, att man kanske aldrig får höra ordet "mamma", att man kanske aldrig får ge livet vidare till en liten kombination av min man och mig och våra släkter och älska det lilla livet så gott man kan.
måndag 6 april 2009
Hoppet
I informationspappren från kliniken står det att det är bra om man har så lugn livssituation som möjligt. Ha! Som om sådant kunde beställas... Min man står inför att bli uppsagd, med allt vad det innebär av jakt på nya jobb, eventuellt för oss båda om vi måste flytta för att han ska få ett jobb. Inte alldeles lugnt och stabilt med andra ord.
Jag kommer kanske att må illa av behandlingen, jag kommer kanske att bli fruktansvärt besviken när det är dags att göra testet, ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ivrigt och alldeles vildvuxet är mitt hopp.
Besöket på kliniken förra veckan var för övrigt mycket bra. Läkaren var vänlig, kunnig och ingav förtroende. Vi har blivit flyttade från en annan klinik till den nuvarande och jag kommer att vara evigt tacksam för den flyttningen vare sig det blir barn eller inte, eftersom bemötandet på vår nya klinik är så mycket bättre!