En vecka

Idag är det exakt en vecka sedan återföringen. Känner fortfarande inte ett dyft. Inga menssymptom heller. Möjligen lite depressiva tendenser då och då, men inte värre än vanligt... ;)

Dag 4 efter FET

Känner ingenting speciellt. Inte för att jag känner efter, men ändå...

FET

Ett sjucelligt embryo är inplacerat i min livmoder med mycken möda och stort besvär. Även denna gång hade läkaren mycket svårt att få katetern ända fram in i livmodern. Det gjorde ont och jag kände mig ensam och utelämnad där jag låg medan läkaren, två sjukskötare och en laborant stod omkring mig. Läkaren och sjukskötarna slet med katetern och laboranten stod beredd med sprutan innehållande embryot. Min man var inte med denna gång. Det hade känts bättre om han hade hållit min hand.

Just nu tänker jag: aldrig mer. Det här känns så onaturligt och jobbigt.

Imorgon

Det bidde ingen återföring idag. Det blir först imorgon. De kunde inte välja vilket embryo som var bättre så nu odlas de lite till. Tänk om det inte är någon skillnad på dem då heller, vad gör man då?

Jag väntar mig inget av denna gång. Jag har slutat rata kaffe och alkohol. Jag tar dagen som den kommer.

Here we go again...

Har vaknat tidigt efter en sen natt. Vi körde länge och sent för att komma hem från midsommarfirandet, men jag hade klockan på tidig ringning eftersom det var dags att ringa kliniken. Förra veckan var jag på ultraljud på måndag, började ovulationstesta på onsdag och fick ett någorlunda positivt resultat på fredag så nu är det dags för FET idag då. Jag tycker att vårt midsommarsex skulle kunna fixa det här istället...

Idag 14.30 ska jag ligga med sprängfylld blåsa och få ett litet frö insatt. Förutsatt att ett av de två klarar upptiningen och förutsatt att de inte vill odla dem tills imorgon om de inte kan avgöra vilket embryo som har större chanser.

Jag har firat midsommar med mina mest älskade människor. Just då saknades inget i mitt liv.

Hopp

Ringde kliniken idag och fick veta att det kan hända att vi lyckas få en FET innan de stänger för sommarledighet, beroende på när min nästa ägglossning blir. Nu hoppas jag innerligt att den infaller under senare delen av midsommarhelgen. I så fall borde det kunna gå, om jag förstod rätt. Men blir det någon dag före midsommar är det kört.

Vänta och se... Tycks vara mottot i mitt liv.

Frågor utan svar

De senaste dagarna har vi jobbat nästan dygnet runt med att göra båten i sommarskick! Aldrig hade jag trott att det skulle vara så krävande att ha båt... Men det har varit roligt att jobba tillsammans. Vi är ganska bra på det. Vi jobbar intensivt på varsitt håll och ropar till åt varandra ibland för att kolla hur det går. När vi kommer hem är vi trötta och mörbultade (ergonomiska arbetsställningar kan man glömma!) och slänger oss i soffan med varsin kopp té eller något annat gott och sedan slänger vi oss i säng och sover för att fortsätta likadant följande dag. Så har det sett ut de senaste dagarna, men nu är båten flyttad vidare till en båtfixare som ska jobba lite med hyttinredningen så vi blir befriade nu en eller ett par veckor tills den ska sjösättas.

Mensen visade sina första spår i morse. Så kom den då äntligen. Jag funderade igår på om jag skulle köpa ett graviditetstest bara för att det är så svårt att låta bli att hoppas en liten, liten stund på att det kanske ändå skulle ha skett ett under... Konstaterade sedan rationellt att det lär märkas om jag faktiskt vore gravid och att jag vill bespara mig tomhetskänslan jag får när jag ser ett negativt test. Så det bidde inget test och det behövs ju inte nu mera heller.

Jag känner sorg. Den känns i kroppen. Det är en väldigt fysisk sorg, som är svår att verbalisera. Nu kanske jag upprepar mig. Känns som om jag har skrivit dessa ord förut.

Jag längtar efter att få ta hand om en levande varelse. En båt är så död. Så kall att röra vid. Så opersonlig. Den går inte att relatera till även om man på ett visst sätt kan bli fäst vid den eftersom man satt ner så mycket tid och energi på den. Jag hittade ett bo med små fågelungar i där på varvet. Överallt finns kvillrande liv och de sötaste ungar. Vad är det som hindrar nytt liv i mitt och min makes liv? Varför lämnar den obändiga livskraften, som man ser överallt omkring sig denna årstid, inga spår hos oss? Varför går den oss förbi månad efter månad, år efter år? Är det något som är oåterkalleligen dött och ofruktbart hos oss?

Ingen mens

Fortfarande ingen mens. Det betyder att det inte blir någon återföring för oss nu i juni. I juli är kliniken stängd.

Arg, ledsen, besviken. Vi köade så länge för att komma igång med IVF och nu blir det bara stopp på stopp. Varje månad känns som en förlust.

Arlanda

Sitter på Arlanda och väntar på flyget hem. Känner mig dessvärre lite febrig. Mensen måste börja före torsdag. Snälla, gör det!