onsdag 22 december 2010

Trötta tankar

På min ena sida en snarkande man och på min andra ett sparkande, knorrande matvrak till bebis. Det har inte varit en avundsvärd natt inatt. Jag är så trött att det känns tungt att le mot Lina och att julen kommer kunde inte spela mindre roll. Lina har ätit varje/varannan timme hela natten igen och jag har varit för trött för att förmå göra annat än svänga andra bröstet till... Det började redan under gårdagen. Hon hade en dålig dag. Verkade trött hela tiden och var gnällig, nästan rastlös. På kvällen när jag skulle lägga henne gick själva nattningen relativt fort och lätt, men sedan vaknade hon upp och grät oräkneliga gånger tills jag lade mig med henne på mage på min mage och lät henne snusa sig till sömns där. Det är sådana gånger som jag starkt betvivlar att jag skulle klara av att genomföra en sömnskola enligt t.ex. Anna Wahlgrens modell. Jag läser hennes bok "Sova hela natten" just nu och fångas av hennes övertygande entusiasm för varje sida jag vänder, men när mitt lilla kryp ligger och gråter i sängen har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig till hennes principer. Det tycks mig som om det finns olika sorters gråt och vissa av dem MÅSTE tröstas i famnen. Jag har svårt att tänka mig att Lina skulle ha lugnat sig på något annat sätt igår. Hon var så orolig.

Medan jag låg där med henne på min mage och kände henne långsamt komma till ro och somna tänkte jag också på att jag har väntat så länge och intensivt på henne. Varför skulle hon inte kunna få somna på min mage nu och då om hon behöver det? Jag är inte alls så säker på att det blir en "vana" för henne, och enda sättet att somna, bara för att jag just igår fick för mig att pröva det. Jag skulle kunna, och vilja, skriva mycket mer om allt detta med olika sömnskolor. Det väcker många tankar och jag skulle behöva "tänka högt" en stund, men jag är för trött och distraherad för att formulera orden.

fredag 17 december 2010

Far och dotter

Det händer att åsynen av far och dotter tillsammans lockar fram tårar i mina ögon. Den lite valhänta ömheten, vars djup och känsla överraskade honom. Hans förundran inför den tillitsfulla blicken, leendet utan reservation, utan baktankar, mot en man som mött så mycket motstånd och sårats i så många strider.

onsdag 15 december 2010

Syskontankar

Jag kan ofta känna mig urlakad, ammningen gör sitt till för det, särskilt sedan jag lämnade bort alla mjölkprodukter. Oron jag hade i början av graviditeten, att det skulle vara svårt att återkomma till normalvikt, visade sig vara totalt obefogad. Jag väger mindre än vad jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Det är i och för sig trevligt att de där jeansen, som alltid varit lite obekvämt tajta, plötsligt är hur bekväma som helst, men den här vikten passar inte mitt psyke. Jag tror att mitt psyke i grunden är robust, tåligt och ganska lättsinnigt glatt, men en kombination av sömnbrist, omvälvande moderskap och viktnedgång gör att jag ofta känner förtvivlan och oro, och jag blir väldigt lätt stressad. Kanske det mitt i allt det robusta finns en sårbarhet och känslighet som kommer fram i situationer som denna.

Ändå tänker jag på ett syskon åt Lina nästan varje dag. Jag försöker att skjuta upp de tankarna och ta vara på nuet, men jag skulle så gärna få uppleva allt det här en gång till. Jag inbillar mig att jag kanske skulle känna mindre oro och osäkerhet och att jag kanske skulle kunna njuta mera avslappnat och bekymmersfritt. Det måste vara den största illusionen... Känner jag mig själv rätt så skulle jag oroa mig precis lika mycket, om inte mer- enligt logiken att allt ju inte kan lyckas så bra en gång till. Jag skulle så gärna se Lina leka med ett syskon, men vet inte om jag skulle orka ge mig in i IVF-rumban igen. Dessutom måste ju min man vara med på noterna och han är inte beredd ännu. Jag försöker alltså lägga drömmen åt sidan för tillfället, men den smyger sig på med jämna mellanrum och häromnatten drömde jag att jag väntade en son.

Skratt

Lina slösar generöst med stora, glada, breda leenden. Däremot är hon mera kräsen när det gäller att skratta så varje gång hon skrattar sitt pärlande, porlande babyskratt blir jag mjuk och varm inombords. Det kan komma väldigt överraskande, plötsligt tycks hon se något humoristiskt i sin omgivning och fnittrar till...

måndag 6 december 2010

Trots allt

Trots dagens medvetslösa början och Linas motvillighet vid första dagssömnspasset har det blivit en bra dag. Jag påminde mig om allt jag är tacksam över och vinnlade mig om en attityd av uthållighet, glädje i vardagen, gott humör, tacksamhet, handlingskraft och andra goda saker- och det blev en bra dag. Lina sover nu och jag funderar på om jag ska låta henne sova vidare eller väcka henne. Har aldrig hittills väckt henne ur en endaste sömn, men påverkas av Wahlgrenska rekommendationer om småbarns rutiner. Hängde en god stund på hennes forum på nätet idag.

Någon här som genomfört sovkuren Sova-hela-natten?

söndag 5 december 2010

Morning has broken...

Befinner mig närmast i ett halvt medvetslöst tillstånd, men Lina är pigg och nyter. Vilka krafter en förälder behöver! Natten var splittrad och stökig, trots att jag, inspirerad av Anna Wahlgrens Barnabok, laddat flickan full med mat (men fortfarande bara bröstmjölk) hela dagen. Tror att det kan ha varit tomaterna i min bolognese som störde henne, för hennes mage bullrade nästa som "förr i tiden". Eller så var det D-vitamin dropparna som jag inte vågade lämna bort längre, utan gav på nytt igår efter flera veckors uppehåll. Eller kanske det var den kryddiga glöggen?

Ändå är jag inte redo för sömnskola enligt Wahlgrensk modell. Jag skulle inte klara av att lugna Lina utan att ta upp henne och hon skulle väcka halva grannskapet med sitt genomträngande, arga skrik... Barnaboken gav mig i alla fall en hel del praktiska tips på vägen, som t.ex. att låta Lina leka mera för sig själv också. Skönt för oss båda.

Som ett exempel på hur våra nätter kan se ut (så här var det i natt):
  • ovanligt sen läggning kl.20 (vanligen ca 19), motstånd trots den sena tiden, så det blev vaggning i famnen för att hon skulle somna. Tror inte att hon var övertrött, hon var för lugn för det.
  • ammning i 10 min kl 22
  • ny omgång redan 23.45
  • jag vaknar 01-tiden och lyfter över Lina i egen säng, jag somnade vid senaste ammningen
  • Lina vaknar 02.45, buller i magen, skriker när jag inte genast tar fram maten utan försöker söva om henne, så jag matar en halvtimme och lyfter en sovande bebis tillbaka i sin säng, blir själv vaken en stund ännu och grubblar på små bebisars behov.
  • Vi stiger upp 06, då har Lina legat bredvid mig en god stund och smuttat, pratat.. Har inget minne av när jag lyfte över henne i vår säng.

onsdag 1 december 2010

Lina fyller fem månader idag!


Äntligen! Det verkar som om Linas mage har stabiliserat sig så småningom (utan att desto mera gå in på detaljer om hennes avföring...). Jag har därmed börjat återhämta mig från den djupa dalen jag knäade runt i förra veckan. Nätterna är fortfarande fulla med avbrott i sömnen och jag läser in mig på olika sömnskolemetoder, men känner mig inte redo för någon av dem än. Jag tror att jag väntar tills vi börjar med fast föda på allvar, så kanske hon inte blir så fort hungrig på nätterna, men små sövande tips plockar jag här och där och prövar på.

I övrigt funderar jag på att starta en ny blogg. Jag saknar min första mindre anonyma blogg som fanns på en annan plats, som dessvärre kraschade totalt i våras. Där försvann alla mina smått filosofiska inlägg om smått och stort, men aldrig om vår barnlängtan eller alla försöken, åtminstone inte så att någon förstod att det var det det handlade om. Märkligt det där att det känts så viktigt för mig att få hålla detta för mig själv. Det är också fortfarande så. Jag pratar sällan om att Lina kommit till med hjälp av IVF, även om många tycks ha förstått det ändå och kan ställa försynta frågor om vi fått vänta länge o.dyl. Många jag känner pratar vitt och brett om sina försök, särskilt sedan försöken lyckats, men inte jag... Det är som om det fortfarande ömmar lite det där området.

Förresten: Lina svänger sig nu! Igår rullade hon flera gånger från mage till rygg med fart och fläng! <3

torsdag 25 november 2010

Söt sömn

Tack, gode Gud, vi sov mycket bättre förra natten. Ammning kl.22, 01 och 06!!!!! Kanske Panadolen jag gav på kvällen gjorde susen eller så var det helt enkelt bara dags för en bättre natt. Idag har Lina varit på sitt soligaste humör och ikväll fick hon göra bekantskap med bananmos. Succé!

tisdag 23 november 2010

Läget

Efter en riktigt bedrövlig gårdag och en ganska eländig natt konstaterar jag att kvällsgröt sent på kvällen och egen säng tycks göra varken till eller från för Linas del, medan bådadera försämrar läget för min del. Gårdagen var bottennappet av alla dagar hittills. Jag var så trött och ur balans. Mina tårar strömmade i takt med Linas. Jag hoppas på en bättre dag idag.

torsdag 18 november 2010

Ny morgon

Min bebis har blivit en sådan nattmarodör att jag, efter de två senaste nätterna, tycker att tre timmar mellan målen låter rent lyxigt... Jag tror det är magen som krånglar.

Trött

Min trötthet kommer ofta stötvis. Det går bra och det går bra, tills jag plötsligt är matt av trötthet. Sallad är, by the way, tydligen olämplig mat för en ammande mamma, åtminstone om bebisen har känslig mage. Jag och Lina var på mammabarnträff igår och jag njöt friskt av salladen som serverades, med påföljden att Lina pruttade och gnällde kvällen lång och sov oroligt hela natten. Men även en vanlig natt äter hon fortfarande med tre timmars mellanrum och oftare mot morgonen. Hon är förresten väldigt punktlig. Det är nästan på minuten tre timmar mellan målen just nu. Jag tycker det är för ofta när det gäller nätterna och fick medhåll på rådgivningen idag, men särskilt konkreta råd om vad man kan göra åt saken följde tyvärr inte med. Jag funderar på att sluta samsova om det skulle hjälpa. Jag funderar på att börja med smakisar eller kvällsgröt ifall det skulle ge mera mättnadskänsla. Och så borde jag lägga mig tidigare om kvällarna...

Vemodstankar

De senaste två dagarna har jag för första gången känt ett behov av lite distans till Lina. Det är en aning vemodigt att konstatera det. Det går inte att hålla fast de skimrande ögonblicken, babydoften, den lena huden, litenheten i hennes hand, närheten mellan oss - allt detta är föränderligt, så som allt som lever är. Vetskapen om att jag kanske aldrig får uppleva det här skedet igen (ja, jag får ju aldrig uppleva det just så här med just denna lilla människa igen, men kanske inte heller med en annan liten en) väcker sorg och vemod, nästan innan ögonblicket är förbi. Jag har varit borta från Lina bara två gånger ännu på dessa snart fem månader. Jag tror att det skulle vara dags för mig att få mera luft. Kanske det också skulle göra gott för Lina. Och för Linas pappa.

måndag 15 november 2010

Mjölk

Idag var det dags för allergitestning för vår lilla skrutt. Och ser man på, redan efter 1ml mjölk var hon rödprickig både i ansiktet och på magen. Pricktestet på armarna (för nötter, soja, ägg, pollen, osv) var däremot negativt, men det är inte helt tillförlitligt ännu i den här åldern. Det kändes skönt att få åtminstone en så klar och tydlig orsak till Linas plågor. Jag fortsätter alltså min mjölkfria tillvaro och drömmer om framtiden när jag igen kan äta smör, ost och annat gott. Jag vill ändå fortsätta amma några månader till, det är en kort tid i ett längre perspektiv, och det känns så gott i hjärtat när jag ser ner på min lilla dotter vid bröstet och känner hennes små händer buffa på mig. Nåja, liten och liten... Hon har blivit en relativt stadig tös vid det här laget, trots att både jag och min man är ganska "små". Hon känns stark och livskraftig, men nu vaknar hon och ropar på mig!

lördag 13 november 2010

Första farsdagen!

Det var inte utan lite darr på stämman jag tassade in i sovrummet i morse, med Lina på armen, sjungande på en farsdagssång. Vi firar den första farsdagen idag och det känns märkvärdigt, högtidligt och fint. Åtminstone för mig. Fadern själv tar det med ro. Dagen till ära kommer här en bild på vår lilla sötnos:

onsdag 10 november 2010

Kärlek

Vi har haft så sköna dagar, jag och Lina, tillsammans, trots att nätterna är lite si och så. Jag hoppas att hon känner hur älskad hon är. Att mina ögon, min röst och mina händer förmedlar det gång på gång på gång tills hon vet det med hela sin varelse och aldrig glömmer det. Hon är så vacker och efter snart tre veckors strikt mjölkfri diet är hon också gladare och sover bättre dagtid. Kanske nätterna också snart blir bättre.

tisdag 9 november 2010

Morgon

Ännu en natt, som egentligen bara var en enda lång räcka av uppvaknanden. Suck.

söndag 7 november 2010

Läggdags

Vi har börjat med en ny läggdagsrutin för en tid sedan. Jag vet inte hur smart den är i längden, men den fungerar bra för både mig och Lina just nu. Jag dansar långsamt runt i vardagsrummet med henne tätt intill mig, nära, nära i famnen till lugn och drömsk vaggvisemusik. Ibland, om jag känner att jag inte orkar höra på samma musik varje kväll, sjunger jag själv. Nynnar sakta och vaggar och vyssjar. Alla sömnmetodsexperter skulle säkert förfasa sig över att göra detta till en vana. Tänk sedan när Lina väger några kilo mera... Men det känns gott och Lina blir lugn och sömnig. Det känns mysigt att avsluta dagen på det där viset. Det är som om vi tackar varandra för dagen som gick. Vi andas in varandras doft, känner på varandras hud. Linas miljoner gånger lenare än min. När hon börjar närma sig sömnen dansar jag in i sovrummet, sätter mig på sängkanten och vyssjar lite till innan jag lägger ner henne och sveper in henne i min mjuka morgonrock. Det sista kom till av en händelse och hon verkar gilla morgonrocken mycket mera än sitt eget täcke.

Tankar som kom av sig

Om jag i början bävade inför tanken att en liten människa skulle ha sin trygghet och fasta punkt i mig, jag med all min inneboende osäkerhet, så känner jag nu enbart glädje när jag märker att Lina blir trygg och kommer till ro när hon kommer i min famn. Vi har fyra dygn på tumanhand framför oss. Jag hoppas att hon kommer att vara lite mindre orolig än hon varit de senaste dygnen. Hon äter ungefär varannan timme på natten och mellan 6 och 12 idag åt hon minst en gång i timmen...

Jag hade för övrigt tänkt ut ett långt och fint inlägg igår när jag inte kunde somna genast. Idag är det som bortblåst. Det hade säkert sina fina poänger och säkert är i alla fall att det handlade om moderskap, men istället så passar jag då på att rekommendera Harriet Lerners bok om moderskap, "Hur barn förändrar ditt liv". Läs hennes andra böcker också! Hon är klok, insiktsfull och skriver bra.

fredag 5 november 2010

Kamp

Vissa dagar kan man få för sig att alla andras bebisar är lugna, glada och harmoniska hela tiden. Dessutom sover de antagligen gott varje natt. Och mammorna sedan... De är lika lugna och harmoniska. Trygga varelser med full kontroll över sin tillvaro och den lilla bebisens behov. De hinner med MASSOR medan deras små älsklingar sussar sött eller glatt hänger med vartsomhelst och närsomhelst. Sådan är inte min bebis. Sådan är inte jag. Vår planerade stadsfärd idag började bra med en promenad i höstsolen och sovande bebis i vagnen. En halvtimme senare var sömnen långt borta och friden och ron likaså. Bebis gråtande som om det gällde livet, om man så mycket som tänkte på att lägga ner henne i vagnen igen, och mamma förtvivlad över bebis tårar, som kommit lite för frekvent på sistone. Det går inte att förklara hur mycket den där gråten påverkar mig. Särskilt om jag känner att det är "mitt fel", dvs att jag t.ex. ordnar med program när jag vet att min lilla älskling skulle behöva sova ostört. Det här är nämligen en lättväckt bebis och vaknar hon somnar hon inte om så gärna. De senaste dagarna och nätterna har hon sovit för lite och för oregelbundet och det märks bara allt för väl. Dagarna kan jag ju till en viss del försöka underlätta hennes sovande, men nätterna är det värre att åtgärda. Och så känner jag mig som världens sämsta mamma för att min bebis gråter så mycket och så ofta.

Nu gråter hon igen...

tisdag 26 oktober 2010

Dramatik

Vi är hemma igen efter besöket hos de mina. Besöket där gjorde gott, men avslutades med en del dramatik. Eftermiddagen efter att jag skrev mitt förra inlägg (då Lina hade skrikit så förtvivlat på kvällen) hittade jag blodspår i blöjan. Jag blev alldeles kall om hjärtat och ringde rådgivningen direkt. Vi fick rådet att ta oss till akuten där barnläkaren fanns på plats, lugn och kompetent. Första misstanken var mjölkallergi, men urinprovet visade leukocyter så vi togs in på barnavdelningen för intravenös antibiotika och blåspunktion. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag hörde vad Lina måste utsättas för, både blåspunktion och insättande av kanyl för antibiotikan. De var tvungna att sticka henne tre gånger innan kanylen kom på plats på hennes lilla huvud. Jag klarade helt enkelt inte av att vara med och hålla fast henne, men som tur var fanns min syster där. Vi tillbringade natten på sjukhuset och fick följande dag resultatet från blåspunktionen: ingen urinvägsinfektion, trots allt! Så nu är det mjölkallergimisstanken som gäller och jag håller en strikt mjölkfri diet. Ännu idag fanns det en liten prick blod i blöjan, men det verkar kanske ändå lite bättre nu. Lina gråter inte vid bröstet längre, vilket hon gjort rätt ofta på sistone, och gaserna har också minskat något. Helt bra är det ändå inte, hon har gråtit mycket på eftermiddagar och kvällar och det skär i mammahjärtat att inte säkert veta varför. Innan jag fick barn trodde jag att det var själva skriket som var påfrestande, men nu vet jag att det svåraste är att inte med säkerhet veta orsaken till gråten och att inte lyckas trösta eller hjälpa denna lilla varelse, som väckt en kärlek som går genom alla skikt i ens personlighet.

Igår och idag har vi bara tagit det lugnt här hemma. Vi har behövt det alla tre. Vi har alla sovit dagssömn och knappt stuckit näsan utanför dörren. Tror vi fortsätter så resten av dagen också. Imorgon kanske, kanske vi kan tänka oss lite mera aktivitet, men bara lite.

tisdag 19 oktober 2010

Gråt

Det är jobbiga kvällar och nätter nu. Lilla Lina har ont, ont, ont i magen. Det har varit extra skönt att vara hemma hos de mina nu även därför. Här finns flera famnar, flera knän som gungar. Imorgon börjar min mjölk- och kaffefria tillvaro. Hoppas att det hjälper.

tisdag 12 oktober 2010

Sömn

Det här med att somna har blivit ett problem. Ännu för någon vecka sedan var det en barnlek att lägga Lina. Man lade henne i sängen, klappade om henne lite, gick ut och hon somnade så småningom av sig själv. Ibland kunde man behöva gå in några gånger för att ge henne nappen som hon tappat bort i sömnen, men hon vaknade sällan till på allvar och sov sedan lugnt vidare. Nu är det slut på lugnet. När hon inser att det är läggdags (denna insikt slår henne med full kraft när pyjamasen är på och vi går in i det mörka sovrummet, eller senast när hon legat i sängen en liten stund och just ska somna in) börjar hon gråta. Jag har kanske inte nämnt att min dotter har goda röstresurser? Det har hon. Hennes skrik skär nästan genom döva trumhinnor. Hittills har jag inte varit mycket för olika sömnmetoder, utan jag har burit och vaggat henne tills hon lugnat sig, men t.o.m. det är ibland otillräckligt numera. Det enklaste sättet, och det som ligger närmast till hands, är att amma henne in i sömnen. Det har jag gjort några kvällar nu. Då ligger hon där och smuttar, snusar och sover och tittar bara sömnigt upp när jag slutligen milt lossar bröstvårtan ur hennes mun. Hon håller händerna knäppta som till bön under hakan och är sötast i världen. Ofta vaknar hon till lite senare och gråter och vill ha nappen, men det brukar gå att lugna henne då utan att ta upp henne. Det är det där första skedet när hon just ska läggas som hon verkar tycka oerhört illa om och jag har ingen aning om varför. Hon är otroligt upprörd och jag vet inte riktigt vilka känslor som finns i det där upprörda skriket.
Har ni, kära läsare, tips, råd eller tankar om detta?

Njutning

Jag har det bra. Jag är hemma hos de mina tillsammans med Lina. Jag vilar, jag njuter, jag umgås och jag har absolut ingen brådska hem till mitt eget där min man troligen också finner tillvaron ganska vilsam just nu.

onsdag 6 oktober 2010

Linas leende

Vad jag tycker om det där fina, stora, glada leendet och glittret i hennes ögon, så utan skuggor!

söndag 3 oktober 2010

Kropp

Det händer ibland att jag kastar en blick eller två mot dem. De där böckerna som ligger på ett sidobord. Böckerna som handlar om att komma i form efter graviditet och förlossning. Det stannar vid blickar.

Ingeting kunde intressera mig mindre just nu. Jag har nästan samma vikt som före graviditeten, men är förstås lite slappare här och där. Det känns så irrelevant i en värld av babydoft, blöjbyten, ammning, trötthet, mat, hem och hushåll. Jag känner en viss press att göra motion och träning till en prioritet, men i mitt hjärta är det inte alls viktigt. Detta är annorlunda än jag hade väntat mig. Jag känner en vila i min kropp som jag inte hade tidigare. Jag trodde jag skulle ha mera komplex nu än förr, men det är snarare tvärtom. Det känns som om hela jag, inklusive en slappare, mjukare kropp, är mera värdefull. Kanske det handlar om att jag känner att jag är mera vän med min kropp nu när jag äntligen fått vara med om att bära och föda och nu ge näring åt ett barn. Jag och min kropp har slutit fred. Min sorg under de många, långa åren av väntan och besvikelser handlade mycket om min kropp och min kvinnlighet. Det kändes som om kroppen inte ville samarbeta med mitt hjärtas önskan. Men under förlossningsarbetet upplevde jag mig på ett helt nytt sätt förankrad i min kropp, det var en så mäktig process, ett så otroligt skeende, som jag bara kunde följa med i och ge mig hän åt. Efter det, åtminstone ännu i detta skede, känns det så futtigt att tänka på platt mage och celluliter. Varför ska bilden av vad som är sexigt vara så snäv och ovänlig mot en naturlig kvinnokropp?

Award

Jag har förärats en award av Marre och ska berätta 7 intressanta saker om mig själv...Men eftersom det är väldigt svårt att gissa vad som är intressant för er som läser, så får ni nu alltså passa på att fråga 7 (eller flera) frågor som ni tycker det skull vara intressant att veta om mig! Off you go!

lördag 2 oktober 2010

Vila

Lina och jag har haft en dag på tumanhand. Det har varit skönt. Hon äter extremt ofta nu igen både dag och natt, så jag är ganska trött, men på något sätt blev det ändå en väldigt skön dag. Vid tretiden vaknade hon efter en kort (alldeles för kort) sömnstund på balkongen och jag kände att vi båda behövde mera vila. Hon ville dessutom äta så jag bestämde mig för att den här gången struntar jag i att hon åt för en knapp timme sedan. Min lilla sparv vet inget om tider. För henne är allt ett enda nu, så jag bäddade helt enkelt ner oss i sängen, vände ryggen åt det strålande höstvädret, och så låg vi där i nästan två timmar, Lina först vid det ena bröstet och sedan det andra. Ibland sög hon ordentligt, ibland smuttade hon bara, båda slumrade vi till då och då. Ibland låg vi bara och tittade på varandra och småpratade. Det var det bästa beslut jag gjort som mamma på flera dagar. Varför ska man tänka så mycket på klockan hela tiden? På saker som man borde/vill göra? På röster som säger att bebisar ska ha regelbundenhet och fasta rutiner? Jag tror att både jag och Lina behövde den där stunden av att bara njuta av varandras närhet utan att något eller någon störde. Båda två tankade vi ro, värme, kärlek och närhet. Båda vilade vi. Det var som ett enda långt, tidlöst nu av innerlig närhet. En mamma och hennes llilla unge i ett skyddande bo...

tisdag 28 september 2010

Nattmat

Det enkla receptet som heter "att lägga sig extremt tidigt" faller lätt i glömska, men igår lade jag mig samtidigt som Lina, d.v.s. kl.20. Det var fantastiskt skönt. Hon somnade före mig, nästan genast jag lade ner henne, och sedan låg jag där med hennes hand i min, insvept i lugn musik från vardagsrummet och Linas snusande andetag bredvid. Hann tänka att vissa valda ögonblick av tillvaron kan kännas overkligt fullkomliga innan jag gled in i sömnens rike. Den tidiga sömnen behövdes, för från kl.01 framåt ville Lina äta med cirka en och en halvtimmes mellanrum och däremellan vaknade hon också till några gånger. Jag längtar enormt efter att få sova en hel natt, eller åtminstone en bättre natt. De senaste har alla varit ganska bökiga, om än inte så aktiva som den förra. Samtidigt accepterar jag att det är så här just nu och räknar med att det är en försvinnande kort tid på lång sikt. Trots tröttheten på nätterna kan jag också känna att det är något alldeles extra med att ligga där i det tysta, varma mörkret och känna hennes trinda, lilla mage andas mot min medan hon äter. Det är så mycket liv i det.

lördag 25 september 2010

Jämförelser

Ibland är det svårt att vara mamma. Träffade en annan mamma idag. Hennes fyra månaders bebis sover fyra timmar i sträck mitt på dagen, korta snuttar på en halv till en timme under eftermiddagen och elva timmars nätter. Min lilla Lina sover i bästa fall två timmar mitt på dagen och eventuellt en kort snutt tidigt på morgonen och en på kvällen och definitivt inte elva timmars nätter. Det är sådana gånger jag lätt blir stressad och undrar om jag gör något fel. Ger jag inte tillräckligt med ro åt min lilla? Dricker jag för mycket kaffe? Stressar jag för mycket? Far jag omkring för mycket med henne? Får hon det hon behöver? Har vi utsatt Lina för alldeles för mycket stimuli genast från början? För en känslig mammasjäl blir det lätt många farhågor och en stor osäkerhet inombords. Vår Lina är lättväckt, sover ytligt, och vill ha mycket närhet och famn. Säger det något om oss som föräldrar eller är det bara individuella skillnader mellan bebisar?

lördag 18 september 2010

Kärlekslycka

Vi kan drunkna i varandras ögon ibland. ´Vi tittar och tittar och tar in varje nyans och skiftning i varandras ansikten. Så, plötsligt, glimtar det till i Linas blick, humor och glädje i en skön blandning, och hon brister ut i ett strålande, varmt leende.

Andra gånger gör hon den suraste min man kan föreställa sig, mungiporna neråt som på en ritad seriefigur och så spänner hon i med ett rejält skrik. Då duger det inte med ömma blickar, då ska det något mera handlingskraftigt till. Hon har ett levande ansikte med tusentals miner.

Imorse hittade vi på en ny lek. Jag lutar mig framåt över henne där hon ligger på rygg och låter mitt hår kittla henne i ansiktet medan jag trallar på en melodi. Till slut började hon le så fort jag lät håret falla framåt och skakade på det. Tyvärr har jag inte lyckats locka fram flera skratt ännu. Jag gör mitt bästa för att få höra det igen...

torsdag 16 september 2010

Rim och rytm

Vi deltog i Babyrytmik, som ordnas här i staden, för första gången idag, jag och Lina, tillsammans med flera andra mammor och bebisar i åldern 2-10 månader. Ett rum med så många relativt nyblivna mammor är ett rum fullt av samlad, koncentrerad kärlek! Roligt var det också och bra gymnastik för mamma... ;) Vi kommer att träffas en gång i veckan och jag ser redan fram emot nästa gång. Träffen går alltså ut på att sjunga, leka, rimma och ramsa tillsammans. Det är väldigt lekfullt och mycket rörelse. Lina gillade det alldeles uppenbart, trots att hon var både sömnig och lite hungrig. Det är så roligt att göra saker tillsammans med Lina. Det är också roligt att se bebisar i andra utvecklingsskeden och försöka föreställa sig hur det kommer att vara när Lina är i den åldern. Roligt, roligt, roligt...Mammalivet är faktiskt roligt, även om jag varit ganska trött på sistone, men så händer det alltid något som gör att jag glömmer tröttheten för en stund igen. Hon kanske sover lite extra länge, ler lite extra stort eller så skiner solen lite extra mycket och hösten visar sig från sin vackraste, mest färgsprakande sida.

måndag 13 september 2010

Sorg

Mina tankar går till Tonci, som förlorat sin efterlängtade Embi. Den största skräcken för varje väntande mamma, men kanske särskilt för oss IVF:are, blev verklighet för henne. Jag önskar att det inte vore så!

Skratt

Lina skrattade sitt första skratt idag, ett härligt, pärlande, porlande babyskratt! Ett av de underbaraste ljud jag vet. Det läker själen på en vuxen att höra barn skratta och något mera smittsamt skratt finns knappast. Hon har ju redan länge fyrat av sina strålande, tandlösa leenden, men imorse när jag killade henne under ena örat kom skrattet.

lördag 11 september 2010

Förkylt

Jag har fått en envis förkylning, är trött och konstaterar att jag ser sliten (och gammal!) ut när jag ser fotona från dopet. Ändå är jag märkligt varm om hjärtat och lycklig. Lina skrattar och pratar mer och mer för varje dag. Just nu är det lite problematiskt att svara henne eftersom jag har tappat rösten helt och hållet, men jag ler stort istället och pussar henne på de runda kinderna.

Det har känts lite tomt här sedan dopet. Hela min familj var här då och jag saknar dem. Jag vill dela min dotter med dem och deras famnar. Önskar att vi kunde bo närmare varandra.

torsdag 9 september 2010

En bild

Något av det vackraste jag vet just nu är ett litet barn vid sin mammas bröst, lugnat, tröstat och mättat, fullkomligt avslappnad i hela kroppen, och med en liten hand förtroendefullt vilande mot bröstet.

tisdag 31 augusti 2010

En bättre dag

Idag piggade vi upp oss med ett besök på jobbet och möttes av ett samfällt, spontant "åååååå" av mina kolleger när vi kom in i matsalen. Sånt är ju trevligt! :) Besöket gjorde mig gott. Jag har kanske varit för mycket här hemma och tillsammans med min man. Man skulle ju kunna tycka att det är mysigt att vara hemma alla tre tillsammans, men ibland blir det faktiskt för mycket av det goda och jag påverkas också väldigt mycket av min mans depression. Nu är han borta några dagar och Lina och jag och min yngsta syster, som kommer imorgon, ska njuta och göra tjejiga saker tillsammans. Vi ska också förbereda lite för dopet, som blir på lördag. Det känns så högtidligt att jag ska få bära fram min egen dotter till dop. Tidigare har det bara varit fadderbarn som jag haft i famnen.

måndag 30 augusti 2010

Meddelande

Jag undrade länge var den där omtalade småbarnsföräldratröttheten höll hus. Nu har den kommit.

En suck

Det där med rutiner och mönster... Det tog visst slut idag. Vi är tillbaka i varannan-timme-matandet och däremellan låter vår dotter oss höra hela registret av röstresurser.

lördag 28 augusti 2010

En lördagsrapport

Vi har så småningom börjat hitta rutiner i vardagen. Den stora överraskningen för mig, som alltid varit en kvällsmänniska, är att jag faktiskt tycker om att stiga upp och pyssla med Lina de tidiga, tysta, ljusa morgontimmarna. Vi har också, för tillfället i alla fall, fått fason på mattiderna och hon äter nu för det mesta med 3-5 timmars mellanrum. Bara ibland är hon hungrig efter två timmar, då är det oftast eftermiddag eller kväll och en lång dag, som gör små flickor trötta, bakom.
Dagen idag började vi med strövtåg på stan, blommor, bär och grönsaker på torget, några klädbutiker, litet konditori och överallt människor som ler ömt och ibland kommenterar när de ser lilla Lina fridfullt sovande i bärselen på min mage. Förkunnar härmed att Beco bärselen är ett fynd och en välsignelse, som jag rekommenderar åt alla som vill bära barnet nära sig! Dessutom rör man sig fantastiskt smidigt med bärselen, jämfört med när man drar vagnen med sig! Jag har provat både knytsjal och ringsjal också, men Lina gillade inte någondera. Lite synd på den vackra, turkosa ringsjalen jag förhoppningsfullt köpte när magen började ta form... Men jag har inte gett upp med den än, jag ska prova på nytt nu när Lina är lite större och har mera stadga i kroppen.

tisdag 24 augusti 2010

Underbarn

Dansade omkring i vardagsrummet med en trött, liten Lina i famnen idag och kom att tänka på ordet "underbarn". Ett ord som används om barn med specialbegåvningar, men egentligen, egentligen så är varje litet barn ett underbarn. Min dotter är definitivt det, med eller utan speciella begåvningar och jag tycker att alla barn är det, med eller utan IVF som start.

Lycka i vardagen

Jag är så lycklig. Min lilla flicka är så fin! Hon växer dock fortare än ogräs.

lördag 14 augusti 2010

Torrkok..

Ikväll glömde jag bort kastrullen på spisen. Den där nappen kokade så att den skulle bli ren och fin igen... Jag som aldrig trott på det där med den så kallade ammningshjärnan!

Mjölktillverkningen accelererar

Jag skulle skriva att jag upplevt några dagar av mera krävande moderskap, men efter att just ha suttit på huk framför min dotter, som LOG OCH "PRATADE" med mig, är det som om det inte alls varit så krävande ändå. Vad gör det att man ammar från kl. 15.30-23tiden om man dagen efter belönas med flera strålande leenden och småprat som alldeles tydligt är medvetna?! Och nej, tidpunkterna från gårdagens ammningsmaraton är inte överdrivna med en enda minut. De längsta pauserna varade 30 minuter och var två till antalet. I övrigt var det bara några minuter här och där innan det var dags igen. Det är tydligen dags att öka mjölkproduktionen så att min lilla raketväxande baby får det hon ska ha. Hon tycks ha ökat behov av både mat och närhet just nu och har varit en riktig famnflicka de senaste dagarna. På rådgivningsbesöket i onsdags vägde hon redan 4380 gram, men den största förändringen kanske ändå är den ökade medvetenheten i blicken och det tydliga kontaktsökandet. Allt är ändå inte idel leenden, hon har skrikit en hel del också, ett genomträngande skrik ackompanjerat av vilt fäktande armar och ben. Om det är växtvärk eller magknip som är orsaken är svårt att säga.

onsdag 11 augusti 2010

Hormoner

Den lilla prinsessan ser ut som värsta tonåringen med ansiktet fullt av hormonplitor. Men vad gör man när mamma tydligen är så väldigt hormonell!?

fredag 6 augusti 2010

Moderskap

Jag tycker det här med att ha en liten baby bara blir bättre och bättre ju mera jag slappnar av, blir säkrare och lär känna min dotter och hennes olika uttryck. Hon är ljuvlig hela hon. Jag njuter också av all den positiva uppmärksamhet man får ute bland folk när man kommer med en så liten människa i famnen. Särskilt äldre kvinnor kan inte låta bli att prata med Lina och helst vill de röra vid henne också och jag ser på dem att de minns sina egna skimrande ögonblick med de egna barnens första tider. Man kan nästan se minnena flimra förbi i deras ansikten... Den första, omtumlande, svårbeskrivliga känslan när babyn slutligen slinker ut ur en och plötsligt ligger där på magen, de första dagarna då man inte kan upphöra att förundras över det fjuniga, mjuka dunhåret, de små händerna, minerna- ja, allt som är så fantastiskt. Sedan föreställer jag mig att de minns olika saker från barnets/barnens uppväxt blandat med minnen om känslor och upplevelser som moderskapet väckte. Jag märker att jag själv också ser på gravida kvinnor och små barn på ett annat sätt nu. Jag har alltid sett det som något fint och värdefullt, men nu känner jag en ny sorts ömhet gentemot dem som väntar och de som just har fött och mot barnen. Det är som om det där värdet man redan tidigare anade har fått ett nytt djup, en ny tyngd, nu när man är uppfylld av den kärlek som ens egen lilla har väckt till liv.

onsdag 4 augusti 2010

Uppdatering

Jag funderar på att avsluta min blogg, men har inte kunnat bestämma mig. Den fyller inte på samma sätt ett behov längre och att läsa om tusen små framsteg hos vår lilla skulle vara intressant mest för nära och kära. Samtidigt tycker jag om att skriva och blogg-gemenskapen har verkligen varit hjärtevärmande! Jag låter saken bero än så länge och ser hur det blir...

Vår lilla Lina växer kännbart. Idag på rådgivningen var hon redan över fyra kilo, men så äter hon också ofta. Väldigt ofta... Och nu tror jag bestämt att det är dags igen. Jag hör det kännspaka lilla gnyendet som är ett tecken på att sömnen börjar släppa sitt grepp om min sköna.

lördag 24 juli 2010

Förundran

Sitter här med min lilla skatt i famnen. Hennes ljusa fjunhår är lite rufsigt ovanför ena örat. Hon gnyr lite och ögonlocken är tunga. Jag är så innerligt tacksam att jag får uppleva detta.

torsdag 22 juli 2010

Kvinnor

Idag har jag saknat ett mera kollektivt samhälle, ett sådant där man skulle leva närmare varandra. Jag saknar tryggheten det skulle ge att ha andra mammor omkring sig. Sådana som varit mamma många gånger, som har äldre barn, sådana som är lika nya som jag, ja, alla varianter... Jag saknar den så kallade "tysta kunskap", som skulle förmedlas helt automatiskt och naturligt i en sådan gemenskap.
Min man är underbar på många sätt, men just nu längtar jag efter kvinnogemenskap. Jag är överhuvudtaget lite överraskad över att jag känt och känner mig så osäker. Jag trodde att det skulle kännas mera vant (jag har ändå tidvis jobbat med mycket små barn), mera instinktivt och omedelbart, men det gör det inte.

onsdag 21 juli 2010

Smekmånad

Jag är lycklig, men jag hinner inte blogga så mycket. Jag slösar kärlek över min lilla rosenknopp och är djupt tacksam över att hon äntligen är hos oss. Förlossningen har redan bleknat i mitt minne och jag drömmer redan om att "göra det igen"...
Jag blir olycklig när hon gråter och känner ofta stor osäkerhet, men samtidigt känner jag mig djupt tillfredsställd, som om jag äntligen gjorde det jag är här för att göra.

söndag 11 juli 2010

Översvämmning i hjärtat

Nybliven mamma,
osäkerhet.
Nybliven mamma,
glädjen som överträffar förväntningarna.
Nybliven mamma,
mjukare än mjukt i hjärtat.
Nybliven mamma,
världen är så stor.
Nybliven mamma,
kom, mitt lilla barn,
vila hos mig.

fredag 9 juli 2010

Hemma

Tillåt mig presentera medelpunkten i vår tillvaro just nu, min lilla skatt, min lilla sparvunge, vår egen dotter!

fredag 2 juli 2010

Framme!

Nu är hon här! Klockan 23.15 igår kväll gled 2816 gram och 45 cm ljuvhet ut till stora världen. Min man var ett fantastiskt stöd under hela förlossningen och nu är vi så lyckliga och glada.

onsdag 30 juni 2010

Dags.

Hörni, vänner, jag har tänkt åka in och föda barn nu. Min kloka syster tyckte att jag borde kolla upp ifall allt det där rinnet var fostervatten, så sagt och gjort, när jag hade fått fixat lite ärenden, klippt håret, osv, ringde jag till förlossningsavdelningen. De bad mig komma in för test och på den vägen är det... Testet var klart positivt. Fostervatten är vad det handlar om. Däremot är förlossningen inte igång ännu, även om sammandragningarna aldrig är långt borta. Om inget händer under natten blir jag troligen igångsatt imorgon. Jag fick ändå komma hem en sväng för att packa min väska, äta - och blogga förstås! Fast det där sista berättade jag inte åt barnmorskan! :)

Nästa gång jag skriver här är jag mamma, inte bara blivande mamma. Allting har en första och en sista gång och det ligger både vemod och glädje i den sanningen.

Sköt om er så hörs vi!

tisdag 29 juni 2010

Att ta farväl

Det är en strålande sommarmorgon. Klockan är lite före sex. Jag tror att jag ska ha en ta-farväl-dag av magen idag. Packa bb-väskan, försöka få en ex tempore tid hos frissan, klappa magen, äta ordentligt, njuta av dagen, göra mig beredd. Det kanske inte dröjer så länge nu ändå. Vaknade 4.20 (efter ca 3 timmars sömn...) av att något "rann över" när jag vände på mig. Liten blöt fläck på lakanet, inte stor alls, vänder mig på andra sidan och försöker sova vidare, men känner snart att det rinner ganska mycket till. Stiger upp, går på toa, allt känns som vanligt, ingenting kommer forsande, så jag lägger mig igen. Andas lugnt och känner välbefinnande. Försöker somna om, men är för uppspelt. Undrar över om det är fostervatten som kommer och känner spänningen stiga. Några smått kännbara sammandragningar senare stiger jag upp, jag är alldeles för hungrig och pigg för att sova, hur klokt det än vore att försöka. Så nu sitter jag här och låter dagen börja. Vad den kommer att föra med sig får vi se. Tror inte att det blir idag ändå, men massagen som jag hade bokat tänker jag avboka. Jag har viktigare saker för mig, som att ta farväl av magen...

Vecka 39

Det roligaste med gårdagens slempropp var upprymdheten den väckte hos både mig och maken, men tyvärr känns förlossningen inte alls lika nära förestående idag. Ingen molande värk, nästan inga sammandragningar, inga fler nämnvärda slemproppsrester... Bebisen bökar i lugn och ro därinne. Mera hallonbladsté kanske? Brygger en kopp och hoppas den har verkan, medan jag begrundar dagens inköp. Eftersom jag kände på mig att det inte blir någon bebis idag tog jag bussen till storstaden och gick på rea. I flera timmar. Trängdes bland folk och kläder med min stora mage. Så många härliga sommarkläder som jag inte vågar köpa, man vet aldrig hur man ser ut efteråt. Magen lär ju inte försvinna genast. Hittade ändå en del smått som kan användas med eller utan mage. En färgglad väska, t.ex. :)

Såg en massa gravida kvinnor överallt och bytte blickar av samförstånd med nästan alla. Jag är plötsligt med i en ny världsvid gemenskap.

måndag 28 juni 2010

Snart dags?

Hoppsan, där kom slemproppen. Eller åtminstone en del av den. Hjälp, det är på riktigt det här! Och min man som ännu inte hunnit läsa förlossningsboken eller se förlossningsfilmen som jag lånat...

Har känt mig "annorlunda" de två senaste dagarna. Mera seg på något sätt, kroppen har känts tung och jag har haft något som påmint om mensvärk, särskilt nattetid, och mera "värkande" sammandragningar. Något är på gång, men enligt min ständiga källa till kunskap, internet, kan det dröja upp till två veckor även efter att slemproppen gått innan förlossningen kommer igång. Jag tror att min bebis kommer att vara ganska punktlig. Det är min gissning. Nu är det er tur; vad gissar ni? :)

måndag 21 juni 2010

Till en liten människa i vecka 38

Lilla människa, för att vara så liten tar du upp väldigt stor plats i min tankeverksamhet. Idag har rådgivningstanten försiktigt knådat min mage och konstaterat att hon tror att du är lite större än vad det där senaste ultraljudet lät påskina. Tänk, det tror jag också. Inte så mycket större kanske, men alldeles så där lagom. Därför tycker jag att du inte ska dröja alltför länge nu. Jag vill att du flyttar in i den här världen här utanför, tillsammans med oss. Det är vackert här ska du veta. Grönt och fint. Härlig är jorden och jag längtar efter att få visa den för dig.Rådgivningstanten sade att du har fixerat dig och att det betyder att det inte borde vara några problem för dig att rymmas ut heller. Så nu vet du det.

Jag har gjort i ordning din vagn idag. Jag har tänkt mig att det är varmt när du kommer så där ligger en vit filt och ett litet täcke. Fårskinnet får vänta tills svalare tider. Ikväll kommer delar av din släkt hit så om du vill göra riktigt dramatisk entré så borde du kanske passa på de närmaste dagarna... Jag har absolut inget emot det och i så fall får du genast från början träffa några av mina käraste människor. Så välkommen bara, lilla frö. Välkommen!

fredag 18 juni 2010

I slutet av vecka 37

Lilla bebisen har vuxit till sig. Dryga 500 grams viktökning på två veckor var uppskattningen på dagens ultra. Det blir nog bra det här. Om ökningen fortsätter i samma takt så blir det ju en helt normalviktig bebis som ska klämmas ut. Jag försökte berätta för den lilla på väg hem från ultrat att SÅÅÅ mycket tillväxt nu den sista tiden kanske inte är nödvändig, men blivande pappan tyckte istället att bebisen kan lägga in en rejäl slutspurt och växa sig stor och stark.

Det kändes bra idag. Under ctg-tagningen fick jag en plötslig känsla av att vi kommer att klara det fint det här, vi tre, när vi kommer för att föda. Vi har ännu ett kontrollultra inplanerat om två veckor. I mitt stilla sinne hoppas jag att vi kommer att få mäta en livslevande, sprattlande bebis IRL istället...

tisdag 15 juni 2010

Sängbestyr

Jag hade tänkt vänta till veckan efter midsommar, men kunde inte hålla mig längre... Eftersom vi hämtade hem sängen igår så bara MÅSTE jag bädda den idag. Jag har fått de sötaste lakan med spetsar och broderier av mamma, antagligen har jag sovit i dem själv för "evigheter" sedan, och nu ska de få välkomna vår lilla bebis till hennes (eller hans) livs första säng.

måndag 14 juni 2010

Vecka 37

Sömnproblem, foglossning och oändlig väntan. Jag har känt behov av att vara lite inåtvänd på sistone och har hållit mig borta från bloggandet, även om jag uppdaterat mig på alla bloggar jag följer.

Igår hämtade vi barnsängen och bilstolen, som vi får låna av vänner. Så där materiellt sett börjar vi vara färdiga för babyankomst. Min kropp verkar också vara inställd på att ta emot en liten, den första droppen bröstmjölk syntes häromdagen. Jag tyckte det var fantastiskt! En liten droppe under.

fredag 4 juni 2010

BB-besök

Här sitter jag med min första kopp hallonbladsté. Första klunken slank just ner och jag konstaterar att det sannerligen behövdes lite honung (vilket föreslogs på förpackningen) för att man ska kunna dricka det här! Smakar i stort sett hö och damm, men om det kan underlätta förlossningen så varför inte... Vi var på studiebesök på BB idag. Jätteroligt, jag känner mig färdig för att åka in typ NU! Blev riktigt inspirerad! :)

De gulliga bebisbilderna på väggarna, de små, färdigt bäddade barnsängarna, blöjorna och kläderna i rummen väckte en otålig längtan. Lilla människa, dröj inte så länge till, allt är färdigt och väntar på dig här.

torsdag 3 juni 2010

Kontrollultra vecka 35

Kontrollultra idag igen. Och om två veckor på nytt. Den här läkaren tyckte att fostervattnet visserligen är lite knappt, men tillräckligt. Hon betonade att det inte finns orsak till oro, men att man vill följa med utvecklingen i alla fall, eftersom bebisen dessutom verkar vara så liten. CTG-kurvan var fortfarande som den skulle och min lilla människa därinne rör på sig varje dag (och en del nätter också). Känns nästan lite tråkigt att springa på ultra titt som tätt nu. Idag fick jag en så surrealistisk känsla när jag låg där med magen i vädret i det mörka rummet med ultramaskinens låga surrande och läkarens mummel som enda ljud, medan hon förde ultraljudssonden över min mage och tryckte på knappar hit och dit. Jag kunde se delar av mitt barn avteckna sig på skärmen, men det blir ingen helhetsbild i det här skedet, så det ökade känslan av overklighet och något främmande.

När jag och mannen kom ut därifrån och han genast var inne på helt andra samtalsämnen, som om vi inte alls just sett vårt barn, hängde jag inte med i svängarna, utan överfölls av en överraskande matthet och blev plötsligt full av gråt. Kände att det finns spänningar och stressmoment som tynger mig och att jag, trots det läkaren sade, ändå känner lite oro över vår lilla som visserligen tycks växa, men som nätt och jämnt hålls med längs minuskurvan. Det kändes som om Lillungen är så liten och utsatt och vem vet vad allt som ännu kan hända...
Kanske speglade denna reaktion min egen känsla av utsatt sårbarhet just nu.

Vi var på föräldraförberedelsekursen igår och ämnet för dagen var parförhållande och föräldraskap. Vissa, för mig och min man känsliga punkter, vidrördes och det påverkar mig idag.

måndag 31 maj 2010

Vemod i vecka 35

Låg länge med handen på magen igårkväll och funderade på hur jag kommer att minnas den här graviditeten om fem, tio, femton år. Kommer jag att minnas känslan av förundran, av tacksamhet, av förväntan? Kommer jag att minnas hur det känns när hela magen bubblar av rörelser? Kommer jag att minnas den där starka längtan före det välsignade tillståndet? Kommer jag någonsin att få uppleva det här igen? Det känns nästan lite vemodigt att det här skedet snart är över, även om detta ju bara är förberedelsen på själva höjdpunkten, att ha ett levande litet knyte, ett nytt liv, i famnen.

lördag 29 maj 2010

Roligt

Det roliga med den här graviditeten är att det ramlar in så många komplimanger hela tiden. Jag får höra så mycket positivt om hur "blomstrande, strålande, vacker, fräsch och ung" jag ser ut, att graviditeten klär mig, o.s.v. Hoppas det håller i sig efter att bebisen tittat ut... :)

onsdag 26 maj 2010

Vecka 34 och förberedelser

Vi ska på föräldraförberedelsekurs (pust, vilket långt och omständligt ord!) ikväll för första gången. Jag. Min man. På föräldraförberedelsekurs. Fniss! Så otroligt det hela fortfarande känns..

Vecka 34

Idag, imorgon, i övermorgon...Sedan är kampen på jobbet över och jag är fri och ledig! HURRAAA!

söndag 23 maj 2010

Full fart mot vecka 34

Tog en lång promenad idag och fick lite ont efteråt. Sammandragningar och en tyngande känsla av tryck.

Imorgon börjar den sista veckan på jobbet.

fredag 21 maj 2010

Fostervatten

Lite knappt med fostervatten, blev slutsatsen av gårdagens ultraljud, men annars verkar allt som det ska. AFI-värdet (mängden fostervatten) låg på 7 och enligt vad jag sökte fram på nätet går den nedre gränsen vid 5. Eftersom bebisens hjärtljud är fina och urinblåsa och njurar ser bra ut på ultrat tyckte läkaren inte att det fanns orsak till oro ännu, men för säkerhets skull blir det ett nytt ultra om två veckor.

Jag tänker dricka massor med vätska under den tiden. Kan kanske hjälpa och jag har dessutom varit vansinningt törstig hela tiden de senaste månaderna. Den där lilla biverkningen som heter springa på dasset stup i kvarten får man ta... Min lilla i magen måste ju få simma ordentligt lite till.

Den lite sparsamma mängden fostervatten kan också ha ett samband med att sparkarna känns så tydligt, inte så mycket som dämpar dem liksom. Och de känns verkligen! Jag har en liten sprattelfia i magen (eller sprattelmåns, vi fick ingen desto mer bekräftelse på könet under gårdagens ultra, det syntes inte)

onsdag 19 maj 2010

Dagens leende

Gravidkunskap: Så reser du dig ur en djup fåtölj

Placera fötterna på golvet och böj dig framåt från höften. Lägg händerna på armstöden och tryck ifrån. Använd magmusklerna! Är det fortfarande svårt? Sätt dig ner igen och be någon annan hämta mer glass. Det är i alla fall klart överreklamerat att stå upp.

Trygghet

Idag var det igen dags för rådgivningsbesök, även mannen hängde med. Jag tycker bättre och bättre om min hälsovårdare och känner verkligen förtroende för henne. Idag pratade hon lite om vilka känslor och reaktioner man kan ha när bebisen väl är ute och hur det kan vara att komma hem. För mig kändes det skönt att hälsovårdaren betonade att det kan vara ganska blandade känslor och att man som nybliven mamma ofta kan vara ganska gråtfärdig och känslig. Jag tror att min man har lättare att ta detta till sig när det kommer utifrån och också att förstå att det är vanligt och helt normalt och inget som betyder att något är fundamentalt fel, så jag är glad att hon tog upp det. Mannen fick också lufta sin oro för hur det blir med en bebis i huset, vilket är det som han funderar mycket på. Han oroar sig särskilt för att inte få sova tillräckligt, eftersom han har ett enormt sovbehov.

Rådgivningsbesöken har blivit en trygghet för mig. Det känns bra att veta att jag ska dit med jämna mellanrum och få träffa någon, som varit med om det här förut, och som har en massa erfarenhet av hur det kan vara. Förra veckans sjukskrivning och gårdagens lugn har också gjort mig gott och jag känner mig mycket mera uppåt och avstressad igen. Imorgon har vi ultraljudet på mödrapolikliniken och jag är inte ens orolig, bara förväntansfull inför att få se vår lilla. Ibland kan jag tycka att min graviditet existerar mest på nätet, medan det vanliga livet är fyllt av så mycket annat och då känns rådgivningsbesök och ultraljud som något som förankrar detta otroliga som händer i verkligheten. Egentligen har jag kanske känt mig lite ensam med min väntan den senaste tiden här i det verkliga livet. Min man har ett ganska annat sätt att tänka på barnet och det som väntar och vi pratar inte så mycket eller ofta om graviditeten eller babyn, annat än i praktiska termer, men också det har det varit tunnsått med på sistone. Jag pratar ju en del och berättar om hur det känns rent fysiskt, men den biten är ju bara en liten del av det stora hela.

Nu när jag sitter och skriver så inser jag att detta är sant, att jag skulle vilja ha mera dialog med mannen om bebisen, framtiden, föräldraskapet, både rent praktiskt och på det mera emotionella planet. Bara det där att han skulle känna på magen lite oftare... Oftast är det jag som tar hans hand och lägger den på min mage när jag känner att bebisen rör sig.
Jag tror att magen börjar vara så stor nu att han på något vis upplever det lite "obekvämt", det blir liksom så tydligt och uppenbart att hans cirklar kommer att rubbas, så det har kanske gjort honom lite distanserad och avvaktande, åtminstone för en tid, medan han processar tanken. Jag kan förstå det och är än en gång glad över att leveranstiden faktiskt är hela 9 månader.

tisdag 18 maj 2010

Längtan

Det här kan jag längta efter ibland:
  • att kunna dra upp benen utan att något tar emot
  • att få sova utan kisspauser
  • att luta mig över handfatet utan att vara tvungen att sträcka mig efter kranen...
  • ett glas vitt med is
  • att springa, hoppa och dansa
  • att kunna ligga i sängen, svänga mig eller göra vad som helst utan att känna av foglossning
  • att vara slank igen
  • att kunna sträcka på mig på morgonen utan att det tar emot, gör ont eller sätter igång sendrag någonstans

Ändå tror jag att jag kommer att sakna magen sedan. Det är så speciellt att vara gravid. Mötte en kollega i trappan på jobbet idag och hade lite mera åtsittande kläder som framhävde magen. Kollegan utbrast, nästan med ömhet i rösten: "åååå, så fin du ser ut!" Många kvinnor reagerar just så och det finns ofta ett stråk av längtan i rösten, även hos dem som redan har sin barnaskara.

Skuggbild



Jodå, med en sådan här mage blir det en hel massa skugga. Det här är för någon vecka sedan. Magen är ännu större nu. Skuggan kanske dessutom förminskar lite, beroende på hur jag stod vänd.

Den där odefinierbara högen i hörnet kan ni ju låtsas att ni inte ser. Jag höll på att gå igenom en del kläder och de hamnade lite överallt...

Lugn

Jag har haft en lugn dag idag. Arbetsdagen förflöt i lugn takt och efter jobbet fortsatte jag i samma lugna takt. Strövade sakta genom stan med en hand på min mage. Avnjöt en espresso con panna och förundrades över allt skirt, grönt och vackert omkring mig. Sög i mig av solen, värmen och möjligheten att få vara för mig själv. Gick in i en butik och köpte ett vackert smycke, som såg ut som om det var gjort för mig. Köpte jordgubbar på hemvägen.

Nu är jag hemma, fortfarande ensam. Låter lugnet impregnera både kropp och själ. Känner hur jag blir samlad istället för splittrad och oroad. Låter tröttheten finnas där utan att störa. Gör lite vackert på köksbordet, medan jag fixar med maten och väntar på att maken ska komma hem. Jag behöver mycket skönhet omkring mig och i mitt liv. Just nu bjuder naturen på ett överflöd av detta.

söndag 16 maj 2010

Sömnproblem

Här sitter jag i natten med min stora mage, hettande fötter och trötta ögon. Har slängt av mig alla kläder. Skönare så. Inget som spänner eller värmer i onödan. Omöjligt att somna, vilket tycks vara ett återkommande problem under min väntan på Lillgulle. Hade en riktigt hopplös natt alldeles nyligen. Myrkryp av oanade dimensioner i hela kroppen och en bebis som tydligen hade disco alldeles för sig själv därinne. Jag lyckades somna någon gång efter kl. 03 den natten, men vaknade igen efter två timmar av några våryra fåglar som sjöng (skränade) mycket högljutt utanför fönstret. Omöjligt att somna om hur jag än försökte.
Hoppas att sömnproblemen inte är lika elakartade i natt. Imorgon är det nämligen arbetsdag igen.

BH

Köpte min första ammnings-BH häromdagen. Gräsligt obekväm, märkte jag efter att ha burit den en stund. Jag var tydligen lite för bröstfokuserad när jag köpte den, kontrollerade bara att mina nya, frodiga bröst fick den plats de behövde och tänkte inte så mycket på omkretsen. Det borde jag ha gjort, större lungor och större hjärta kräver tydligen flera centimetrar runtom. Måste visst gå och shoppa en gång till... :)

lördag 15 maj 2010

Tusenfoting

Min babycountdownwidget här intill påstår så mycket. Bl.a. att det är minst 7 veckor kvar av ökande sprickfärdighet. Andra gånger föreslår den att bebisen mest sover i detta skede eller att rummet därinne minskar. Det där första måste jag väl bara tro på, fast jag inte är riktigt säker på hur det ska gå till i praktiken, men det sker ju utan min direkta inblandning så jag får väl bara försöka hänga på och följa magen dit den tar sig...
Men det där med att mest sova eller att rörelserna minskar för att det blir så trångt därinne gäller nog inte den här lilla bebisen! Den har aldrig hört talas om sånt, tycks det. Nej, nej, här är det dygnet runt aktivitet som gäller för tillfället och jag reflekterar seriöst över om det möjligen kan vara en tusenfoting därinne eftersom det sparkas i alla hörn av magen SAMTIDIGT.

fredag 14 maj 2010

Sprickfärdig, på väg mot vecka 33

Kommer jag att bli den första kvinnan i historien som spricker på grund av bebis i magen? Någon måste väl vara den första och just nu har jag en känsla av att jag ligger väldigt, väldigt nära till hands för detta rekord...

söndag 9 maj 2010

Morsdag

Morsdag idag och det är den första på många år som inte gör mig ledsen. Idag är jag bara lätt om hjärtat och innerligt tacksam över rörelserna som böljar av och an i magen.

Tänker på er som ännu väntar, kämpar, hoppas och längtar och förtvivlar ibland!!!!!

lördag 8 maj 2010

Mitt lilla barn

Mitt älskade barn, jag älskar att känna när du rör dig, bökar och sprattlar inom mig. Visst är det roligt att röra på sig och känna hur kroppen fungerar?! Snart, lilla du, ska du få lite mera utrymme för dina rörelser, men ännu måste vi vänta en tid. Före det kommer du faktiskt att få mindre utrymme att röra dig, men du är trygg och skyddad därinne. Väx och och må bra därinne, du lilla. Vi, här på utsidan, väntaroch längtar och gör vårt bästa för att vara förberedda när du kommer.

fredag 7 maj 2010

Sjukskriven

Äntligen. Tid att andas ut. Tid att tänka och känna, inte bara rusa, rusa, rusa omkring. Var på ultrat idag, men blev inte mycket klokare av det p.g.a. den primitiva maskinen och ovana läkaren, så hon skulle skicka en remiss till mödrapolikliniken och så får jag gå dit istället. Hade förstås helst sett att hon genast hade remitterat mig dit istället för denna rätt onödiga undersökning. Hon medgav själv att hon inte är så van och att mödrapoli knappast "godkänner" hennes ultraljudsmätningar. Det som var bra var att hon sjukskrev mig. Jag har varit väldigt trött på sistone, känslorna på ytan, och efter ett gräl som vi bara drev in i inatt, jag och min man, var jag i total obalans när vi kom in till läkaren. Det räckte med att jag såg henne för att tårarna skulle börja rinna. Sedan rann de mer eller mindre under hela besöket. Jag kunde helt enkelt inte hålla dem tillbaka. Jag måste till jobbet efter ultrat eftersom jag hade ett möte jag inte kunde vara borta från, men annars är jag nu alltså sjukskriven idag och nästa vecka. Det känns som en stor befrielse. Nästa vecka skulle ha varit väldigt krävande på jobbet och jag är så glad att jag slipper den stressen nu. Jag har inget emot lite stress i vanliga fall, upplever det oftast som stimulerande och ganska ofta tycker jag att jag har ett rätt så roligt jobb, men den senaste månaden har det varit lite för mycket av allt.

onsdag 5 maj 2010

Mammalådan

I Finland får alla blivande mammor en låda, som man kanske kunde se som en slags första "survival kit", av Folkpensionsanstalten. Jag tycker i och för sig att babylåda vore ett mera passande namn eftersom största delen av innehållet är för den väntade bebisen. Där finns små bodysar, sparkbyxor, sockor, vantar, lakan, täcke, en uteoverall med tillhörande vadderade sockor, vantar och mössa och diverse andra klädesplagg, nagelsax, pyjamas, hårborste för litet huvud, infohäften om allt från parförhållande och barnskötsel till tygböljor och ammning. Ja, och några tygblöjor också. En ganska innehållsrik present med andra ord till den nya lilla medborgaren. Vår låda kom häromdagen och nu går tvättmaskinen på högvarv. Jag stod just och strök den första satsen små klädesplagg och log lite åt att det troligen är första och enda gången dessa kläder blir strukna. Däremellan blundade jag lite för ett par av klädesplaggen hade så fula färger. Det mesta i lådan är väldigt neutralt och okomplicerat, men ibland försöker någon pigga upp allt det neutrala, vita och beige, och just den här gången blev det kanske inte så lyckat...

Lådan i sig kan användas som säng den första tiden och har t.o.m. en färdig madrass. Så så går det till när man kommer till världen här i Finland.

tisdag 4 maj 2010

Vecka 31

Det lär visst vara vecka 31 nu! Maken konstaterade i morse att magen börjar vara så stor att den tillväxt som sker inte syns så tydligt längre... Jag funderade ett ögonblick på att lägga mig på honom med hela min praktfulla mage och enorma bröst så att han skulle få känna på tyngden en stund, men kom fram till att det är för jobbigt att dels hasa sig fram till honom och sedan ta sig upp därifrån.

På fredag får jag se min lilla unge. Då får jag gå på ett extra ultra! Monsterläkaren var snäll förra veckan och erbjöd sig att ta sig en titt. Hon var dessutom inte alls så hårdhänt som senast efter att jag bett henne ta det försiktigt och hon bad t.o.m. om ursäkt för att det gjort så ont! Jag hoppas att Lillgullet skulle svänga sig så där lämpligt så att vi skulle få könet bekräftat, men det börjar ju vara lite ont om svängrum därinne nu så det är bara bonus ifall det skulle råka sig så.

För övrigt blev jag lite chockad när jag såg mig själv på fotona från London. Jag levde i den saliga tron att det bara var mittgärdet, typ mage och bröst, som blivit större, men ack så fel jag hade... Mina KINDER är hamsterrunda, mina höfter är bredare än någonsin och låren är ganska väl tilltagna de också... Men det var kinderna som var den största chocken. Ser jag faktiskt ut så där!???

torsdag 29 april 2010

London tonight

Snart flyger vi iväg. Och jag som bara skulle vilja vara hemma och klappa magen! Man får konstiga preferenser som gravid.

måndag 26 april 2010

En förvirrad dag, eller en ynklig början på veckan

Jag undrar om magen på något sätt har puffat mina tårförråd längre uppåt, närmare ögonen. De tycks svämma över så lätt nuförtiden. När jag kom hem från jobbet idag tog det kanske två minuter innan jag grät som om jag hade haft den mest eländiga dagen någonsin. Det hade jag nu inte, om man bortser från att jag lyckades sammanföra en kaffekopp och en full, nybryggd kanna kaffe på ett så olyckligt vis att det blev en rejäl explosion och plötsligt står jag där med bara en kopp och i andra handen ett handtag medan glasbitar och kaffe finns överallt runt och på mig. Hur det gick till vet jag inte, men min vita tröja hade plötsligt en brun ärm och det brände väldeliga genom ärmen. På magen och byxorna var det också brunt och vått och kaffedoftande, men de tygen var tjockare och mera skyddande. Rådiga damer i jobbets matsal föste in mig till en kran med kallt vatten, själv var jag lätt förvirrad över vad som hade hänt... Just då lyckades jag hålla mig för gråt, även om jag fick kämpa emot lite när en kollega kom för att se hur det hade gått och hela min underarm brände röd och het, men när jag kom hem och dessutom var hungrig efter ett långt möte och allt var precis som jag lämnade det imorse, trots att maken varit hemma hela dagen, så började tårarna bara rinna och rinna och jag kände mig så oöverkomligt trött.

Vi ska flyga till London över helgen och för det behöver jag ett läkarintyg på att allt är som det ska vara med min dyrbara mage. Det betyder att jag måste träffa monsterläkaren imorgon igen. Hon var den enda som hade en tid ledig. Jag är tacksam att jag fick en tid med så kort varsel, men jag spänner mig redan inför hennes hårdhänta undersökning. Så jag gråter väl en skvätt imorgon igen...

När jag försökte förklara för min man att man är känsligare när man är gravid frågade han oroligt vad prognosen är efter förlossningen, blir det bättre eller värre alltså... Jag upplyste honom om att en del blir deprimerade på riktigt, medan andra bara har nära till tårarna en kortare tid när hormonhalten sjunker drastiskt. Så nu är han förvarnad.

Trots allt välkomnar jag ändå min ökade känslighet. Den ska ju hjälpa mig att vara maximalt lyhörd för barnet och vara en byggsten när vi lär känna varandra under de där första omtumlande månaderna.

Kropp

Jag var inte säker på hur jag skulle uppleva detta att vara gravid rent utseendemässigt, en bagatell kan tyckas när man längtat och väntat länge, men något som ändå spelar en viss roll. Inte en livsavgörande, men kanske en bit av en gladare vardag. Jag kan konstatera att jag verkligen gillar mina nya, fint rundade former. Jag tycker fortfarande att magen är vacker, även i denna storleksklass, och brösten är just precis sådana som jag alltid hemligen önskat att jag hade... Min hud är mera balanserad och i bättre skick än någonsin. Det är bara håret som skulle kräva drastiska åtgärder, men det beror inte på graviditeten utan på att min favoritfrissa bor alldeles för långt borta och jag träffar henne först om två veckor. Då har det gått en låååång tid sedan senaste gång.

Det är som om jag skulle vara lite blind för celluliterna som plötsligt gjort entré i större skala. Vem bryr sig om sånt när det finns en glänsande mage ovanför?!

söndag 25 april 2010

På väg in i vecka 30

Var hos kosmetologen på ansiktsbehandling igår. Hon är underbar. När man går därifrån skimrar huden som aldrig förr och den omsorgsfulla massagen av ansikte, nacke och axlar gör att man känner sig ljuvligt ompysslad och mycket avslappnad.

I fredags träffade jag en kollegas söta, lilla nyföding och jag måste bara be om att få hålla den lilla. Hon var så liten och fin. I ett visst skede av graviditeten hade precis vartenda uns av min bebisfeber försvunnit och jag var inte det minsta intresserad av andras ungar, vilket var mycket överraskande för mig som alltid varit barnkär. Men nu... Man kan tydligen få babyfeber även om man har en i magen som snart ska därifrån! Jag kan inte se mig mätt på de små varelserna, som ju uppriktigt sagt oftast inte är så vackra och att hålla en i famnen får mig att smälta totalt och önska att tiden fram till juli skulle gå lite snabbare. Jag vill träffa mitt eget gullegryn! Jag hoppas bara att man inte är så insärjd i dimmor av trötthet att man inte orkar njuta av det fantastiska lilla livet sedan.

Jag har även läst en del intressanta böcker de senaste dagarna. Vill nämna två av dem här: Handbok för gravida, allt din doktor inte berättar, av Vicki Iovine och Lennart Nilssons klassiker Ett barn blir till. Den första rekommenderar jag som skrattframkallande läsning för varje gravid kvinna. Den andra fick mina tårar att rinna (särskilt när jag kom fram till förlossningskapitlet), inte på grund av sorg eller rädsla, utan för att det är så förunderligt och fantastiskt när en liten människa kommer till världen. Det är en otroligt vacker bok!

onsdag 21 april 2010

Oro

Just nu vill jag bara att graviditeten ska vara över. Jag blir så orolig för minsta lilla sak. Jag vill bara ha mitt barn i famnen och se och känna att allt är bra och som det ska vara. Idag på rådgivningsbesöket var SF-måttet igen mindre än det borde vara och dessutom hade jag minskat i vikt istället för att öka. Mera behövs inte för att all oro som ligger under ytan ska rusa upp i dimensioner större än de isländska askmolnen.

Oron som väcktes avslöjade också för mig hur jag är mån om att "vara som förr", pigg, effektiv, hurtig, glad och stark. Istället för att ge mig själv utrymme och tid att känna och uppleva graviditeten med alla sinnen håller jag farten och fliten uppe. Det gäller både hemma och på jobbet. Särskilt hemma. Det är bara att inse, jag fungerar fortfarande efter gamla mönster och sliter för att försäkra mig om kärlek.

Det bästa

Jag bär mitt barn med mig hela tiden. Inte bara i magen, utan också i mina tankar. Häromdagen kände jag starkt hur jag vill ge mitt lilla barn det allra bästa. Genast infinner sig då frågan: VAD är det bästa och HUR ska jag ge det till mitt barn?

tisdag 20 april 2010

Vecka 29 på gång

Tiden på tumanhand minskar. Inom kort kommer våra liv att förändras för alltid. Det känns bra, men lite pirrigt. I magen är det väldigt, väldigt aktivt och jag märker att en tillväxtfas är på gång eftersom magen spänner så fasligt hela tiden. Just nu sover jag bättre än på länge, det tackar jag för och tar emot med glädje. Hemorrojderna har minskat i omfång och ömhet även om de inte gett med sig helt (Tack, Jenny, för alsolsprittipset!!!). Det enda som inte tycks gå framåt för tillfället är Stora Röjningsprojektet här hemma.

onsdag 14 april 2010

Vecka 28

Jag längtar efter min lilla bebis. Vill hålla i henne/honom, vill vandra ut i vårsolen med en liten, vill se de söta små kläderna, som jag håller på och tvättar, komma till användning! Jag har vågat mig på att köpa några bedårande klänningar, men om de blir lämpliga för just vår bebis återstår att se. Det bubblar och sprattlar i magen nästan hela dagarna nu. Det ser för lustigt ut, som om magen levde ett alldeles eget liv.

lördag 10 april 2010

Tacksam

Tacksam över att ha sovit några hela nätter utan att väckas eller hållas vaken av "restless legs", tacksam över det sprattlande lilla livet inom mig, tacksam för solen som slösar sitt ljus idag. Tacksam över musiken som strömmar ur högtalarna och sveper in mig i lugn. Tacksam.

söndag 4 april 2010

Påsk och ljus

Jag älskar påsken. Den största, gladaste, finaste och märkligaste högtiden under året. Den tid då nytt liv spirar överallt och över hela världen hälsar kristna varandra med urgamla ord: "Kristus är uppstånden!"- "Ja, han är sannerligen uppstånden!". Vilket budskap fullt av liv och fröjd. Lättnad och glädje. Allt kommer att bli bra till slut.

fredag 2 april 2010

En dag i vecka 26 och två händelser

Igår hände två saker. Jag tror att jag fick en första sammandragning. Sådana ska komma och ge träning åt livmodern och massage åt babyn, har jag läst någonstans. Jag tror att ännu en funktion är att förbereda den blivande mamman. Plötsligt insåg jag att det här kommer att göra ont. Seriöst ont. Hittills har jag känt mig laddad inför tanken på förlossning, snarast lite nyfiken på denna unika erfarenhet, nu kröp det genast in lite mera allvar i bilden.

Den andra minnesvärda saken hände vid lunchen. En manlig kollega satt mitt emot mig vid bordet. Plötsligt såg han mig vänligt rakt in i ögonen och sade med eftertryck: "jag tror att du kommer att få en flicka, en frisk flicka!" Bara så där. Jag har inte pratat om Lillgullets kön på jobbet, även om många frågar. Jag har velat hålla det för mig själv och dessutom var det ju inte så säkert. Jag blev berörd av den där repliken. Det var nästan som om han verkligen hade vetat.

måndag 29 mars 2010

Vecka 26

Såja. Nu har vi frigjort ett eget skåp för bebisen. Jag började plocka in lite grejer, kläder och lite lakan och sånt, och igen blev det så konkret att det är en riktig liten människa vi väntar på. Mannen fick flytta sin imponerande samling av verktyg till ett nyinhandlat skåp i ett annat rum och jag måste hitta på något för att få bort lukten av metall ur bebisen skåp. En ny och söt, liten människas kläder kan ju inte lukta gammal olja heller... ;)

lördag 27 mars 2010

Väldigt mycket gravid

Jepp, visst var det foglossning. Och den blev värre! Men idag är den bättre igen, åtminstone än så länge. Det där om att ännu röra sig lätt och smidigt kanske jag också är tvungen att ta tillbaka. Min syster kom på besök igår och hade inte sett mig på ungefär en månad. Hon tyckte att jag "vaggar så mycket" när jag går...
Jaja, och det är lääänge kvar ännu och magen den bara växer och växer. Finns det liksom något naturligt stopp sedan i något skede eller är min status fram till någon gång i början av juli helt enkelt mer och mer sprickfärdig?

torsdag 25 mars 2010

Vecka 25 och ett halvt år

Igår slogs jag av tanken att jag varit gravid i ungefär ett halvt år! Ett halvt år! Det låter så mycket. Det som en gång kändes som en ouppnåelig längtan är verklighet varje dag, ändå känns det inte alls vardagligt och inte heller som en självklarhet. Fortfarande förundras jag så gott som varje dag över det fantastiska att jag känner lilla livet röra sig i magen, att magen växer (och brösten med den :)), att jag går omkring och är så väldigt tydligt gravid hela tiden. Jag rör mig fortfarande lätt och utan smärtor någonstans. Bara ibland på nätterna när jag ska svänga mig kan det kännas obekvämt och jag kan inte sträcka på mig som jag brukar på morgnarna, för det stramar och gör ont lite här och där då. Trodde också att jag kände av något som kunde vara foglossning, men det kändes inte som jag hade föreställt mig, och det har inte blivit värre. Magen kan kännas spänd ibland och om jag har suttit länge eller gjort något lite mera fysiskt ansträngande känns det som om tyngden skulle öka och det trycker på neråt mot allt som håller emot. De små rörelserna som kommer då och då där inifrån gör mig lycklig. Igår kväll var det riktigt vilt när jag skulle försöka somna. Annars brukar det vara ganska lugnt den tiden, men kanske vår lilla också blev påverkad av espresson jag och mannen avnjöt ute vid en solig cafévägg för att fira att vi väntat barn i ett halvt år.

tisdag 23 mars 2010

Vecka 25 och läkarbesök

Idag var det dags för första träffen med rådgivningens läkare. När jag kommer in till läkaren konstaterade hon att vi har träffats förrut och till min stora förskräckelse insåg jag när... Det var en vanlig gynkontroll för några år sedan och jag tog upp frågan om fertilitetsutredning eftersom inget hänt trots att vi för länge sedan lämnat bort alla preventivmedel. Läkaren skrev en remiss och utförde sedan gynkontrollen som jag kommit dit för. Jag skriver utförde, för jag har aldrig (inte ens nu efter alla behandlingar och alla de läkare jag då träffade) träffat på en så hårdhänt läkare. "Utförde" låter tillräckligt kliniskt och mekaniskt för att beskriva själva känslan. Lägg därtill en brutal hårdhänthet och en mycket sval och bister framtoning. Hur kan en kvinnlig läkare, som ju verkligen borde veta hur känsliga områden det handlar om, vara så där hårdhänt?!!

Undersökningen idag var lika brutal. Det kändes som om hon skulle ha fört in någon form av tortyrredskap snarare än några fingrar när livmodermunnen skulle undersökas. När hon såg att det gjorde ont sade hon bara (nästan skadeglatt, tyckte jag) : "nu får du öva på att slappna av inför förlossningen". Jag blir så arg nu när jag skriver, men just då och där kände jag mig bara alldeles tillintetgjord.

Till råga på allt hade SF-måttet planat ut lite sedan förra gången, vilket direkt gjorde mig orolig, men det här var ju inte direkt läkaren som inbjöd till förtroenden och hon var också extremt snabb och effektiv och föste mig vidare för att boka en ny tid hos hälsovårdaren som ska kolla SF-måttet om två veckor. För första gången insåg jag riktigt på allvar att det kan uppstå problem. Visst har jag hela tiden vetat om det, men jag har så gärna velat njuta till fullo av detta under att jag ÄR gravid att jag alltid skjutit undan tanken, aldrig velat tänka den till slut, även om jag känt skuggor av oro ibland. Gode Gud, låt allt vara bra med vår lilla.

Det är något hos den där läkaren som gör mig så fruktansvärt illa till mods. Jag vill aldrig gå dit igen. Allra minst vill jag ha hennes händer i närheten av min mage eller mitt underliv igen. Jag är bara rädd att det inte finns någon valmöjlighet. Vår rådgivning är liten och det finns knappast andra läkare där. Och bara tanken på att hon någon gång i framtiden eventuellt också skulle undersöka min lilla baby får mig att verkligen stå på alla bromsar! Den där hårdhänta människan får aldrig röra vid mitt barn. Punkt.

måndag 22 mars 2010

Vecka 25

I helgen skrattade jag mig igenom Annika Lantz' 9 1/2 månad, som jag fick av en god vän för en tid sedan. Jag hade inte vågat läsa den tidigare för jag var lite rädd att jag skulle fösas ut ur mina rosaskimrande drömmar om hur bebistillvaron kommer att bli. Jag vill nämligen gärna drömma lite till, jag hinner med alla realiteterna sedan. Trots att boken handlade om kolikskrik som aldrig tar slut och en trötthet som övergår allt förstånd och andra vardagskamper så gjorde den mig på gott humör och mera avslappnad. Där ser man hur välgörande skratt kan vara! Vår lillunge i magen måste ha undrat vad som stod på när jag skrattade så att magen hoppade... Kanske den lilla fick sig en skön massage av det? :)

Här på jobbet blir jag lite smått road, men också lite rörd, av situationer där något, t.ex. en stol, ska flyttas på och jag får stränga order att inte röra den och andra rusar till för att flytta den i mitt ställe. Jag ler förstås vänt och känner mig speciell. Sedan går jag hem via butiken och bär minst fem gånger tyngre kassar i vardera handen... Skämt åsido, snart blir det nog dags för min man att ta över shoppingturerna till matbutiken.

torsdag 18 mars 2010

Vårkänslor


Jag upplever vårens spirande försök till ankomst på ett helt annat sätt i år än de senaste åren. Då var det ofta så att jag kände mig trött, gammal, tom, förtorkad och utanför allt det porlande, kvittrande, bubblande, droppande, grönskande livets ohejdbara framtåg. Jag kände det som om jag mentalt bara släpade fötterna efter mig från dag till dag och gick där och hängde med huvudet. I år känner jag mig delaktig i livet. Jag kan glädja mig åt ljuset och den milda luften, som lovar att det kommer mera vår snart, nästan på samma sätt som när jag var ung och kanske lite vårförälskad.

Det känns underbart.

onsdag 17 mars 2010

Mot slutet av vecka 24


Härinne bubblar en lillunge, gullunge, ett hjärtegryn. Efter några intensiva, hektiska dagar både på jobbet och hemma har jag haft tid att bara lägga mig på soffan och kommunicera med min lilla bebis. Jag har aldrig förr tänkt på att TITTA på min mage när jag känner rörelserna, men det gjorde jag ikväll och det såg bara för lustigt ut. Magen är sned som en skidbacke och så ser man hur det böljar och bubblar där under. Jag brast ut i ett spontant fniss när jag såg skådespelet. När det blev stilla för en stund puffade jag och strök lite på magen och strax var bubblet där igen. Vilken kommunikation alltså!

Ursäkta den usla bildkvaliteten, men här ser ni i alla fall med vilken otrolig fart magen växer. En riktig kalaskula har tagit form, eller hur?!

måndag 15 mars 2010

Vecka 24

I helgen fick jag träffa en tremånaders bebis och plötsligt blev det så mycket mera konkret vilken fantastisk liten en jag väntar på. På kvällen när jag skulle somna överfölls jag av en alldeles enorm otålighet och längtan efter att få träffa vår lilla, inandas doften, se in i de yrvakna ögonen, leka med de små händerna och fötterna, känna den lätta, lilla tyngden i min famn. Jag vågar faktiskt inte ännu prata om babyn som flicka eller pojke, ultrat kändes ändå så pass osäkert. Trots det har jag inte kunnat låta bli att köpa några söta små flickkläder.

Jag träffade även en av mina barnlösa vänner. Hon har gått igenom lika många IVF-behandlingar som jag, men otaliga inseminationer före det, varje gång utan det så hett efterlängtade resultatet. Jag kunde se att hennes inre var fyllt av smärta när hon såg min växande mage. Det gör ont i mig också när jag ser det och jag känner igen skuggan av min egen stora sorg under alla mina år av längtan. Detta sätter igång flera reaktioner hos mig. Dels försöker jag göra vad jag kan för att vara en god vän, dels känner jag en sådan djup tacksamhet över att jag nu är så långt som jag är, men dessutom drabbas jag av en skrämmande oro. Varför skulle just vi lyckas? Det här kan inte fortsätta så där lyckligt, det kommer att hända vår lillunge något och sedan kommer vi aldrig att lyckas igen. Helt irrationella tankar med andra ord, eftersom graviditeten flutit på helt normalt så här långt och allt har sett bra ut hela tiden. Ändå finns den där oron där med jämna mellanrum. Kanske jag kommer att kunna slappna av först när jag håller babyn i min famn, för en överbeskyddande hönsmamma vill jag verkligen inte bli.

torsdag 11 mars 2010

God morgon!

Ibland hjälper de enklaste, mest självklara lösningarna förvånansvärt bra. Jag kan idag piggt konstatera att jag behöver kompensera sämre sömnkvalité och flera uppvaknanden under natten, parat med större behov av vila, med längre nätter. Lade mig nästan pinsamt tidigt igår och började dessutom jobbet senare idag och jag känner mig som en ny människa!

God morgon, ljusa värld! God morgon, lilla vännen i magen! :)

onsdag 10 mars 2010

Trötthetsrapport

Nästan överallt läser jag att detta skede av graviditeten är det lättaste. Man känner sig pigg och energisk, är alldeles lagom stor och mår inte illa längre. Så står det nästan överallt. Min kropp måste ha missat något här. Jag är trött, tröttare, tröttast varje morgon när jag ska till jobbet och går sedan omkring som i dvala och har svårt att få saker och ting gjorda. Jag känner ett lätt illamående som kommer och går, inget överväldigande, men ändå tydligt. Jag blir mätt på två röda sekunder vid varje måltid, men glömmer alltid bort det och lägger upp mina vanliga rejäla portioner. Men framförallt är jag så trött. Trött. Jag vill verkligen på riktigt bara vara hemma och helt enkelt vara i fred. Funderar på om jag borde sjukskriva mig för någon dag, bara för få hämta andan, men det är en hög tröskel. I magen är det livat, vår lilla har farit runt där inne hela förmiddagen. Det känns mysigt, fint och fascinerande på alla sätt och vis och jag skulle bara vilja rusa till närmaste ultraljudsställe för att få SE henne. Sedan skulle jag vilja gå en lång, lugn promenad i solen, komma hem och bara vara. Inte tänka på och oroa mig för olika saker, bara vara, bara pyssla lite smått, men inga stora projekt. Kanske sitta i blåa fåtöljen en stund med benen på bordet och se ut genom fönstret. Bara vara tyst och stilla. Samla alla spridda känsloimpulser och tankar. Komma till ro. I verkligheten väntar fortsättningen på en lång och aktiv arbetsdag och när jag kommer hem har vi en övernattande gäst på besök. Roligt i sig, om jag bara inte vore så trött.

P.s. Just nu har jag inte orkat/hunnit kommentera så mycket på alla era fina bloggar. Jag läser dem ofta ändå och tänker på er! :)

måndag 8 mars 2010

Vecka 23 på gång

Byggabo-instinkten har mig i ett mycket fast grepp. Jag skulle helst bara vara hemma och pyssla och umgås med magen. Jag är fast övertygad om att vi behöver tillökning i köket i form av en extra frys så att vi har rum för all mat jag har tänkt förbereda och jag har babyns rum i tankarna ganska många gånger under dagen. Vi har inte så stort så det gäller att hitta på fungerande och smarta lösningar. Det känns ytterst "onödigt" att gå på jobb, jag skulle ju ha så mycket att fixa med där hemma.

Rådgivningsbesöket igår var okej, men min man kan inte låta bli att irritera sig lite över hälsovårdarens något flegmatiska stil. Han försökte hålla god min, men jag kunde riktigt känna hur otålig han blev. Hon är en ganska speciell person, vår hälsovårdare. Det känns som om besöken måste gå ganska långt på hennes villkor, annars blir hon osäker, men samtidigt upplever jag henne som väldigt otydlig. Jag stör mig ändå inte så mycket på det, utan uppskattar att jag får komma på de regelbundna kontrollerna och jag litar ändå på hennes yrkeskunskap.

Vår lilla i magen tycker tydligen om att hålla till på höger sida. Det såg så lustigt ut när vi skulle lyssna till hjärtljuden och magen var som en puckel som lutade åt höger! Jag ska försöka få in en magbild här snart, bara jag hinner, den växer så enormt mycket hela tiden och jag undrar ibland hur stor man egentligen kan bli...

Det finns mycket annat jag skulle vilja skriva om ännu, men det är dags att fokusera på jobb. Om jag hade tid skulle jag skriva om alla ljuva barnkläder jag såg på Madeira, om hur det känns att ha gått upp 6 kg, om hur jag är glad över att msn finns så att jag kan visa upp magen för min familj som bor långt borta och en massa annat. Som sagt, jobbets betydelse känns mycket underordnad just nu...

Vecka 23

Dags för rådgivningsbesök idag. Ser som vanligt fram emot det. Det är alltid lika roligt att höra hjärtljuden, fast senast hade hälsovårdaren lite svårt att få fatt på ljuden för vår lilla yrpanna därinne var så rörlig! Man hörde mest olika skrapljud när hon rörde sig.

I helgen påbörjade vi Stora Röjningsprojektet. Annars får vi aldrig rum för en liten bebis i vår lägenhet. Det kommer att ta tid att få allt i ordning, men det känns skönt att ha kommit igång. Jag behöver en plats att förvara alla söta babykläder som börjar samlas så småningom... :)

onsdag 3 mars 2010

Rörelser

Nu är det inget tvivel om saken längre. Jag kan känna min bebis rörelser därinne. Små, ibland lite tydligare, puffar, av någon anledning ofta på höger sida av magen. Magen, ja... Den vi fick med oss hem från Madeira var ännu större än den vi kom dit med! :) Nu är jag verkligen gravid "på riktigt", så där att jag verkligen också ser ut som det. Man kan liksom inte längre tvivla på att det är en bebismage det är frågan om och så är det ju rörelserna också... Som små, ljuva hälsningar från en liten människa, som hör ihop med oss. Just idag har det varit ganska lugnt, men igår kände jag det flera gånger så tydligt och jag tror att jag ler lite varje gång. Jag har inte varit riktigt säker tidigare på om det är rörelser jag känner och de har bara känts när jag ligger och känner efter. Nu kan jag känna dem då och då även under dagens lopp.

Madeira var vackert, men härjat av stormarna. Jag härjades av en elak matförgiftning, som tyvärr förtog en stor del av resans njutning. Jag blev förstås också så orolig för att bebisen skulle påverkas, det kan ju vara vilken giftig bakterie som helst som drabbade mig. När det var som värst kändes det som om jag aldrig skulle må bra igen, men enligt hotellets läkare borde det inte ha varit någon fara för bebisen. Matförgiftningen och därtillhörande symptom är nu ett minne blott, men hemorrojderna hänger med envist med och jag måste sluta med den underbart lindrande salvan eftersom jag fick häftiga, kliande utslag över hela kroppen av den. Någon av er läsare som har bra tips på botemedel? Hemorrojder är nämligen inget som direkt förgyller tillvaron! ;)

söndag 21 februari 2010

Kort och gott

Allt jag hinner skriva nu är att jag har haft en välsignat skön spa-helg tillsammans med en kär vän och att jag och maken ska tidigt upp på morgonnatten för flyget till skyfallshärjade Madeira går tidigt i morgon bitti.

onsdag 17 februari 2010

Dagens leende

Det finns mycket att vara tacksam för:
  • En noshörningspenis är 60 cm lång.
  • En myggpenis är 1/4 mm lång.
  • Bönsyrsehonan måste bita av hanens huvud under parningsakten.
  • Elefanthonor är gravida i två år.
  • Många djurarter föder ett dussin eller fler ungar på en gång.

(Kopierat från babycenter.se som skickar info om min växande mage varje vecka)

20+1

Idag var det dags för rådgivningsbesök igen. Jag har faktiskt börjat se fram emot dessa besök, det känns tryggt att någon kollar upp hur allting utvecklar sig. Kände att jag fick förståelse för mina känslomässiga reaktioner på sista tiden. Hälsovårdaren menade att det är vanligt att man i de här skedet börjar våga slappna av och då kommer olika känslor fram som kanske hölls i bakgrunden under de första månadernas eufori. I vårt fall finns det ju dessutom en del känslor från IVF-behandlingstiden på lager.

Vikten (min alltså... :)) har ökat i lagom mängd, medan hemoglobinet har sjunkit, så det blir lite järnintag här framöver. Vår lilla i magen tycks vara en riktigt dansant typ, hon bara gled hit och dit när dopplern sattes på och man hörde mera skrapljud av alla rörelser än ett litet, piggt hjärta. Fortfarande är jag tveksam till om jag känner rörelserna, de är i så fall väldigt lätta och flyktiga, men så är ju det lilla livet inte så stort ännu heller.

Jag är trött, men lugnare och mera harmonisk igen.

söndag 14 februari 2010

Orostankar

Det går så snabbt, det går lite för enkelt och varje gång lika omärkligt tills jag plötsligt igen befinner mig i en orostankarnas rundgång. Oro över föräldraskapets utmaningar, oro över olösta knutar i förhållandet, tankar som målar upp potentiella framtida problem på flera plan, ja, fantasin är påhittig när det gäller att hitta sådant man kan oroa sig för. Alla dessa orostankar, mer eller mindre välgrundade, tränger undan glädjen och förväntan. Får mig att hålla tillbaka, hålla inne, hålla undan drömmar, planer och förhoppningar, istället för att jag till fullo skulle njuta av denna unika tid och den otroligt vackra magen som växer lite dag för dag. Och så börjar jag oroa mig över hur all denna oro ska påverka det lilla livet i magen...

Det är ungefär i det skedet som jag inser att jag behöver byta tankespår. Idag jumppade jag till en uppmuntrande DVD för blivande mammor och märkte hur oron sätter sina konkreta spår i musklerna också. Jag känner att jag behöver lugna ner min oro, byta fokus och att jag även skulle behöva dela allt det positiva lite mera med människor i min närhet. Framförallt med min man. En del kommentarer från honom om livet som förälder har gjort mig ledsen och försvarsberedd och fått mina förväntningar och min glädje att krympa och tappa luft under vingarna. Processen att bli förälder kommer kanske att kräva mera av honom och gör det kanske delvis redan. Det är svårt för mig att inte påverkas av det.

Jag ber om frid.

onsdag 10 februari 2010

IVF-bloggar

Nu har jag också lagt till mig på IVF-bloggarnas länklista! En mycket bra idé, Jannica!

Vecka 20!!!

Uppmärksamma läsare noterar att en vecka gick oväntat hastigt här och att jag nu är i vecka 20 och inte 19... :) Efter ultrat idag bestämdes det så! Och vet ni, det ser ut som om vi har en liten FLICKA på kommande!!!!!!

Det var underbart att se den lilla idag igen. Och så hon trampade vatten, viftade med händerna och rörde sig därinne! Fantastiskt! Det är så obeskrivligt skönt att få se sin baby på skärm, när jag inte ännu med säkerhet kan känna rörelserna. Moderkakan ligger i framvägg så det gör att jag kanske får vänta lite till innan det känns riktigt tydligt.

Jag är så glad.

tisdag 9 februari 2010

Vecka 19+0

Jag är visserligen känslig, men jag är också en väldigt samlad person, som ofta bearbetar mina inre processer i tysthet. Därför är jag lite förvånad över de senaste dagarnas känslosamhet. Igår grät jag för att mammas röst i telefonen lät så trött, för att min man kom med en kommentar som sårade mig, och riktigt ordentligt för flera andra saker senare på kvällen. Men jag tror på tårarnas välgörande inverkan och därför gör det inget att mina ögon är svullna idag på jobbet.

måndag 8 februari 2010

18+6

Under helgen sade jag hej till mina nya följeslagare, hemorrojderna, men annars var det en finfinhelg och jag fick den vila jag behövde. Dessutom blev vi bjudna på både bastu (lördag) och mat (söndag) med trevligt sällskap båda dagarna. Allt väl.

torsdag 4 februari 2010

Ensam

Jag undrar om den har börjat nu, den där sentimentala perioden när känslorna ligger nära ytan och man rörs till tårar av allt och ingenting. Annars har ju min graviditet följt allt som står om den, vecka för vecka på nätet, nästan till punkt och pricka. Där var perioden när jag drömde om kattungar och hundvalpar, som behövde tas om hand. Där var perioden med erotiska drömmar. Där kom sendrag och förstoppning, precis som de skulle. Näsblod, flytningar, en otrolig törst efter mjölk (just när bebisens skelett behövde det), allt i rätt ordning. Men humörsvängningarna har jag sluppit, och illamåendet i början, men idag känner jag mig bara som om jag MÅSTE få vara ensam. Jag vill inte vara på jobb. Jag vill vara hemma. ENSAM! Jag måste få vara i fred. Jag kanske vill gråta lite. Ge mig en hel dag i ensamhet!

onsdag 3 februari 2010

18+2

Idag är jag så trött, så trött, så trött. Vädret är grått och min kropp vet alltid om sånt redan innan jag stigit upp och öppnat persiennerna. Just nu tär mannens arbetslöshet lite mera på oss båda också. Det går lite i perioder det där.

Nervös inför ultrat nästa vecka, spänner mig lite inför att få veta könet och min reaktion på det.

Bump

Idag märkte jag det första gången. Magen kommer fram före mig. Jag skulle krama om min man på morgonen före jag begav mig ut och på jobb och bumpade in i honom med magen före. Den hinner liksom fram innan jag gör det... ;)

tisdag 2 februari 2010

Om längtan

Jag är iklädd de mjukaste sockor, sådana som gör stegen ljudlösa. Jag har tända ljus överallt och värme i kroppen efter en lång och varm dusch. Jag är inoljad, bokstavligt talat, från topp till tå och känner hur all denna mjukhet spider sig ända in i själen. Jag är ensam hemma och kan ge rum för mina tankar att flyga fritt. Så vilsamt det är att möta sig själv.

Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.

Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.

De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.

Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.

Vecka 18

Det börjar bli officiellt känt på jobbet nu, och min växande mage talar ju förstås sitt tydliga språk. På något sätt känns det som en lättnad att inte längre smyga med graviditeten eller försöka dölja den. Nu känner jag snarare att jag vill stoltsera med magen och min glädje, men jag tror att orsaken till att jag dröjde så länge med att tala öppet om det var att det är en så otroligt stor sak för mig själv, denna mitt livs första graviditet, att jag behövde tid att smälta det hela, smaka på de goda nyheterna och bearbeta alla känslor från den långa processen bakom.

Jag är visst lite förälskad i magen. Det känns så speciellt att se den växa och veta att den döljer ett litet under.

söndag 31 januari 2010

Födelsedag

Firar min födelsedag hela helgen lång! :) Mina föräldrar och en av mina systrar är här på besök (bor annars långt från varandra) och det känns så roligt att de får se hur min mage har vuxit! Mamma hade t.o.m. köpt några söta babykläder. Jag tyckte det var så gulligt. För mig själv har det ännu känts så avlägset att börja köpa babykläder (trots att jag gått o kikat lite den senaste tiden), jag har ju liksom alldeles nyligen vant mig vid tanken på att det faktiskt finns ett litet liv därinne och att magen växer.

fredag 29 januari 2010

Bebelane


Ville visa den där tröjan jag skrev om i ett tidigare inlägg. Babyn på magen är alltså formad av orden I love you (samma på franska och italienska). Personen på bilden har inget samband med denna blogg, utan bilden är ärligen knyckt från bebelane.com där jag köpte tröjan. Eftersom detta ju nästan är lite reklam för dem så kanske de förlåter att jag kopierat deras bild... ;)

Tillväxt

Hörni, vänner, den där nätta, lilla magen på fotot nedan har försvunnit. Jag vet inte vart den tog vägen, men lagom till min födelsedag idag har det istället dykt upp en rejäl kalaskula, och då menar jag verkligen rejäl. Om magen kommer att fortsätta sin framfart på det här viset blir det minsann en festlig vår... Ingen kommer att se mig mera, magen kommer att ta över! Hjääälp!

onsdag 27 januari 2010

AWARDED!


Fina Tonci , som skriver en så berörande blogg, har gett mig en award! Tack för den! :) Nu är mina uppgifter följande:


A: Kopiera awarden på min blogg!
B: Länka till personen som gett mig awarden!
C: Berätta 7 intressanta fakta om mig själv!
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till!
E: Länka till deras bloggar!
F: Lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award!

7 intressanta fakta:
1. Jag är född i Sverige, men bor i Finland.
2. Jag skulle gärna bo i Sverige för den fantastiskt goda filmjölkens skull. ÄLSKAR filmjölk!
3. Jag har drösvis med kusiner, känner inte ens igen alla... Är inte riktigt säker på hur många de är, men närmare 40 än 30.
4. Jag är lite som tjuren Ferdinand, dvs en drömmare som helst bara strövar omkring och doftar på blommor... :)
5. Jag avskyr kyla och älskar värme, är extremt frusen av mig.
6. När jag var liten ville jag bli balettdansös.
7. Jag tror att jag håller på att bli beroende av bloggande och av att läsa alla intressanta bloggar!

Nu har ju denna blog award snurrat runt bland flera i min blogglista, men här kommer i alla fall 7 bloggare som är väl värda ett besök (och det skulle finnas många fler!):

1. Rockygirl


2. Jenny


3. Linda

4. IVF-karusell

5. Johbur

6. Nori

7. Drömmen