måndag 29 mars 2010

Vecka 26

Såja. Nu har vi frigjort ett eget skåp för bebisen. Jag började plocka in lite grejer, kläder och lite lakan och sånt, och igen blev det så konkret att det är en riktig liten människa vi väntar på. Mannen fick flytta sin imponerande samling av verktyg till ett nyinhandlat skåp i ett annat rum och jag måste hitta på något för att få bort lukten av metall ur bebisen skåp. En ny och söt, liten människas kläder kan ju inte lukta gammal olja heller... ;)

lördag 27 mars 2010

Väldigt mycket gravid

Jepp, visst var det foglossning. Och den blev värre! Men idag är den bättre igen, åtminstone än så länge. Det där om att ännu röra sig lätt och smidigt kanske jag också är tvungen att ta tillbaka. Min syster kom på besök igår och hade inte sett mig på ungefär en månad. Hon tyckte att jag "vaggar så mycket" när jag går...
Jaja, och det är lääänge kvar ännu och magen den bara växer och växer. Finns det liksom något naturligt stopp sedan i något skede eller är min status fram till någon gång i början av juli helt enkelt mer och mer sprickfärdig?

torsdag 25 mars 2010

Vecka 25 och ett halvt år

Igår slogs jag av tanken att jag varit gravid i ungefär ett halvt år! Ett halvt år! Det låter så mycket. Det som en gång kändes som en ouppnåelig längtan är verklighet varje dag, ändå känns det inte alls vardagligt och inte heller som en självklarhet. Fortfarande förundras jag så gott som varje dag över det fantastiska att jag känner lilla livet röra sig i magen, att magen växer (och brösten med den :)), att jag går omkring och är så väldigt tydligt gravid hela tiden. Jag rör mig fortfarande lätt och utan smärtor någonstans. Bara ibland på nätterna när jag ska svänga mig kan det kännas obekvämt och jag kan inte sträcka på mig som jag brukar på morgnarna, för det stramar och gör ont lite här och där då. Trodde också att jag kände av något som kunde vara foglossning, men det kändes inte som jag hade föreställt mig, och det har inte blivit värre. Magen kan kännas spänd ibland och om jag har suttit länge eller gjort något lite mera fysiskt ansträngande känns det som om tyngden skulle öka och det trycker på neråt mot allt som håller emot. De små rörelserna som kommer då och då där inifrån gör mig lycklig. Igår kväll var det riktigt vilt när jag skulle försöka somna. Annars brukar det vara ganska lugnt den tiden, men kanske vår lilla också blev påverkad av espresson jag och mannen avnjöt ute vid en solig cafévägg för att fira att vi väntat barn i ett halvt år.

tisdag 23 mars 2010

Vecka 25 och läkarbesök

Idag var det dags för första träffen med rådgivningens läkare. När jag kommer in till läkaren konstaterade hon att vi har träffats förrut och till min stora förskräckelse insåg jag när... Det var en vanlig gynkontroll för några år sedan och jag tog upp frågan om fertilitetsutredning eftersom inget hänt trots att vi för länge sedan lämnat bort alla preventivmedel. Läkaren skrev en remiss och utförde sedan gynkontrollen som jag kommit dit för. Jag skriver utförde, för jag har aldrig (inte ens nu efter alla behandlingar och alla de läkare jag då träffade) träffat på en så hårdhänt läkare. "Utförde" låter tillräckligt kliniskt och mekaniskt för att beskriva själva känslan. Lägg därtill en brutal hårdhänthet och en mycket sval och bister framtoning. Hur kan en kvinnlig läkare, som ju verkligen borde veta hur känsliga områden det handlar om, vara så där hårdhänt?!!

Undersökningen idag var lika brutal. Det kändes som om hon skulle ha fört in någon form av tortyrredskap snarare än några fingrar när livmodermunnen skulle undersökas. När hon såg att det gjorde ont sade hon bara (nästan skadeglatt, tyckte jag) : "nu får du öva på att slappna av inför förlossningen". Jag blir så arg nu när jag skriver, men just då och där kände jag mig bara alldeles tillintetgjord.

Till råga på allt hade SF-måttet planat ut lite sedan förra gången, vilket direkt gjorde mig orolig, men det här var ju inte direkt läkaren som inbjöd till förtroenden och hon var också extremt snabb och effektiv och föste mig vidare för att boka en ny tid hos hälsovårdaren som ska kolla SF-måttet om två veckor. För första gången insåg jag riktigt på allvar att det kan uppstå problem. Visst har jag hela tiden vetat om det, men jag har så gärna velat njuta till fullo av detta under att jag ÄR gravid att jag alltid skjutit undan tanken, aldrig velat tänka den till slut, även om jag känt skuggor av oro ibland. Gode Gud, låt allt vara bra med vår lilla.

Det är något hos den där läkaren som gör mig så fruktansvärt illa till mods. Jag vill aldrig gå dit igen. Allra minst vill jag ha hennes händer i närheten av min mage eller mitt underliv igen. Jag är bara rädd att det inte finns någon valmöjlighet. Vår rådgivning är liten och det finns knappast andra läkare där. Och bara tanken på att hon någon gång i framtiden eventuellt också skulle undersöka min lilla baby får mig att verkligen stå på alla bromsar! Den där hårdhänta människan får aldrig röra vid mitt barn. Punkt.

måndag 22 mars 2010

Vecka 25

I helgen skrattade jag mig igenom Annika Lantz' 9 1/2 månad, som jag fick av en god vän för en tid sedan. Jag hade inte vågat läsa den tidigare för jag var lite rädd att jag skulle fösas ut ur mina rosaskimrande drömmar om hur bebistillvaron kommer att bli. Jag vill nämligen gärna drömma lite till, jag hinner med alla realiteterna sedan. Trots att boken handlade om kolikskrik som aldrig tar slut och en trötthet som övergår allt förstånd och andra vardagskamper så gjorde den mig på gott humör och mera avslappnad. Där ser man hur välgörande skratt kan vara! Vår lillunge i magen måste ha undrat vad som stod på när jag skrattade så att magen hoppade... Kanske den lilla fick sig en skön massage av det? :)

Här på jobbet blir jag lite smått road, men också lite rörd, av situationer där något, t.ex. en stol, ska flyttas på och jag får stränga order att inte röra den och andra rusar till för att flytta den i mitt ställe. Jag ler förstås vänt och känner mig speciell. Sedan går jag hem via butiken och bär minst fem gånger tyngre kassar i vardera handen... Skämt åsido, snart blir det nog dags för min man att ta över shoppingturerna till matbutiken.

torsdag 18 mars 2010

Vårkänslor


Jag upplever vårens spirande försök till ankomst på ett helt annat sätt i år än de senaste åren. Då var det ofta så att jag kände mig trött, gammal, tom, förtorkad och utanför allt det porlande, kvittrande, bubblande, droppande, grönskande livets ohejdbara framtåg. Jag kände det som om jag mentalt bara släpade fötterna efter mig från dag till dag och gick där och hängde med huvudet. I år känner jag mig delaktig i livet. Jag kan glädja mig åt ljuset och den milda luften, som lovar att det kommer mera vår snart, nästan på samma sätt som när jag var ung och kanske lite vårförälskad.

Det känns underbart.

onsdag 17 mars 2010

Mot slutet av vecka 24


Härinne bubblar en lillunge, gullunge, ett hjärtegryn. Efter några intensiva, hektiska dagar både på jobbet och hemma har jag haft tid att bara lägga mig på soffan och kommunicera med min lilla bebis. Jag har aldrig förr tänkt på att TITTA på min mage när jag känner rörelserna, men det gjorde jag ikväll och det såg bara för lustigt ut. Magen är sned som en skidbacke och så ser man hur det böljar och bubblar där under. Jag brast ut i ett spontant fniss när jag såg skådespelet. När det blev stilla för en stund puffade jag och strök lite på magen och strax var bubblet där igen. Vilken kommunikation alltså!

Ursäkta den usla bildkvaliteten, men här ser ni i alla fall med vilken otrolig fart magen växer. En riktig kalaskula har tagit form, eller hur?!

måndag 15 mars 2010

Vecka 24

I helgen fick jag träffa en tremånaders bebis och plötsligt blev det så mycket mera konkret vilken fantastisk liten en jag väntar på. På kvällen när jag skulle somna överfölls jag av en alldeles enorm otålighet och längtan efter att få träffa vår lilla, inandas doften, se in i de yrvakna ögonen, leka med de små händerna och fötterna, känna den lätta, lilla tyngden i min famn. Jag vågar faktiskt inte ännu prata om babyn som flicka eller pojke, ultrat kändes ändå så pass osäkert. Trots det har jag inte kunnat låta bli att köpa några söta små flickkläder.

Jag träffade även en av mina barnlösa vänner. Hon har gått igenom lika många IVF-behandlingar som jag, men otaliga inseminationer före det, varje gång utan det så hett efterlängtade resultatet. Jag kunde se att hennes inre var fyllt av smärta när hon såg min växande mage. Det gör ont i mig också när jag ser det och jag känner igen skuggan av min egen stora sorg under alla mina år av längtan. Detta sätter igång flera reaktioner hos mig. Dels försöker jag göra vad jag kan för att vara en god vän, dels känner jag en sådan djup tacksamhet över att jag nu är så långt som jag är, men dessutom drabbas jag av en skrämmande oro. Varför skulle just vi lyckas? Det här kan inte fortsätta så där lyckligt, det kommer att hända vår lillunge något och sedan kommer vi aldrig att lyckas igen. Helt irrationella tankar med andra ord, eftersom graviditeten flutit på helt normalt så här långt och allt har sett bra ut hela tiden. Ändå finns den där oron där med jämna mellanrum. Kanske jag kommer att kunna slappna av först när jag håller babyn i min famn, för en överbeskyddande hönsmamma vill jag verkligen inte bli.

torsdag 11 mars 2010

God morgon!

Ibland hjälper de enklaste, mest självklara lösningarna förvånansvärt bra. Jag kan idag piggt konstatera att jag behöver kompensera sämre sömnkvalité och flera uppvaknanden under natten, parat med större behov av vila, med längre nätter. Lade mig nästan pinsamt tidigt igår och började dessutom jobbet senare idag och jag känner mig som en ny människa!

God morgon, ljusa värld! God morgon, lilla vännen i magen! :)

onsdag 10 mars 2010

Trötthetsrapport

Nästan överallt läser jag att detta skede av graviditeten är det lättaste. Man känner sig pigg och energisk, är alldeles lagom stor och mår inte illa längre. Så står det nästan överallt. Min kropp måste ha missat något här. Jag är trött, tröttare, tröttast varje morgon när jag ska till jobbet och går sedan omkring som i dvala och har svårt att få saker och ting gjorda. Jag känner ett lätt illamående som kommer och går, inget överväldigande, men ändå tydligt. Jag blir mätt på två röda sekunder vid varje måltid, men glömmer alltid bort det och lägger upp mina vanliga rejäla portioner. Men framförallt är jag så trött. Trött. Jag vill verkligen på riktigt bara vara hemma och helt enkelt vara i fred. Funderar på om jag borde sjukskriva mig för någon dag, bara för få hämta andan, men det är en hög tröskel. I magen är det livat, vår lilla har farit runt där inne hela förmiddagen. Det känns mysigt, fint och fascinerande på alla sätt och vis och jag skulle bara vilja rusa till närmaste ultraljudsställe för att få SE henne. Sedan skulle jag vilja gå en lång, lugn promenad i solen, komma hem och bara vara. Inte tänka på och oroa mig för olika saker, bara vara, bara pyssla lite smått, men inga stora projekt. Kanske sitta i blåa fåtöljen en stund med benen på bordet och se ut genom fönstret. Bara vara tyst och stilla. Samla alla spridda känsloimpulser och tankar. Komma till ro. I verkligheten väntar fortsättningen på en lång och aktiv arbetsdag och när jag kommer hem har vi en övernattande gäst på besök. Roligt i sig, om jag bara inte vore så trött.

P.s. Just nu har jag inte orkat/hunnit kommentera så mycket på alla era fina bloggar. Jag läser dem ofta ändå och tänker på er! :)

måndag 8 mars 2010

Vecka 23 på gång

Byggabo-instinkten har mig i ett mycket fast grepp. Jag skulle helst bara vara hemma och pyssla och umgås med magen. Jag är fast övertygad om att vi behöver tillökning i köket i form av en extra frys så att vi har rum för all mat jag har tänkt förbereda och jag har babyns rum i tankarna ganska många gånger under dagen. Vi har inte så stort så det gäller att hitta på fungerande och smarta lösningar. Det känns ytterst "onödigt" att gå på jobb, jag skulle ju ha så mycket att fixa med där hemma.

Rådgivningsbesöket igår var okej, men min man kan inte låta bli att irritera sig lite över hälsovårdarens något flegmatiska stil. Han försökte hålla god min, men jag kunde riktigt känna hur otålig han blev. Hon är en ganska speciell person, vår hälsovårdare. Det känns som om besöken måste gå ganska långt på hennes villkor, annars blir hon osäker, men samtidigt upplever jag henne som väldigt otydlig. Jag stör mig ändå inte så mycket på det, utan uppskattar att jag får komma på de regelbundna kontrollerna och jag litar ändå på hennes yrkeskunskap.

Vår lilla i magen tycker tydligen om att hålla till på höger sida. Det såg så lustigt ut när vi skulle lyssna till hjärtljuden och magen var som en puckel som lutade åt höger! Jag ska försöka få in en magbild här snart, bara jag hinner, den växer så enormt mycket hela tiden och jag undrar ibland hur stor man egentligen kan bli...

Det finns mycket annat jag skulle vilja skriva om ännu, men det är dags att fokusera på jobb. Om jag hade tid skulle jag skriva om alla ljuva barnkläder jag såg på Madeira, om hur det känns att ha gått upp 6 kg, om hur jag är glad över att msn finns så att jag kan visa upp magen för min familj som bor långt borta och en massa annat. Som sagt, jobbets betydelse känns mycket underordnad just nu...

Vecka 23

Dags för rådgivningsbesök idag. Ser som vanligt fram emot det. Det är alltid lika roligt att höra hjärtljuden, fast senast hade hälsovårdaren lite svårt att få fatt på ljuden för vår lilla yrpanna därinne var så rörlig! Man hörde mest olika skrapljud när hon rörde sig.

I helgen påbörjade vi Stora Röjningsprojektet. Annars får vi aldrig rum för en liten bebis i vår lägenhet. Det kommer att ta tid att få allt i ordning, men det känns skönt att ha kommit igång. Jag behöver en plats att förvara alla söta babykläder som börjar samlas så småningom... :)

onsdag 3 mars 2010

Rörelser

Nu är det inget tvivel om saken längre. Jag kan känna min bebis rörelser därinne. Små, ibland lite tydligare, puffar, av någon anledning ofta på höger sida av magen. Magen, ja... Den vi fick med oss hem från Madeira var ännu större än den vi kom dit med! :) Nu är jag verkligen gravid "på riktigt", så där att jag verkligen också ser ut som det. Man kan liksom inte längre tvivla på att det är en bebismage det är frågan om och så är det ju rörelserna också... Som små, ljuva hälsningar från en liten människa, som hör ihop med oss. Just idag har det varit ganska lugnt, men igår kände jag det flera gånger så tydligt och jag tror att jag ler lite varje gång. Jag har inte varit riktigt säker tidigare på om det är rörelser jag känner och de har bara känts när jag ligger och känner efter. Nu kan jag känna dem då och då även under dagens lopp.

Madeira var vackert, men härjat av stormarna. Jag härjades av en elak matförgiftning, som tyvärr förtog en stor del av resans njutning. Jag blev förstås också så orolig för att bebisen skulle påverkas, det kan ju vara vilken giftig bakterie som helst som drabbade mig. När det var som värst kändes det som om jag aldrig skulle må bra igen, men enligt hotellets läkare borde det inte ha varit någon fara för bebisen. Matförgiftningen och därtillhörande symptom är nu ett minne blott, men hemorrojderna hänger med envist med och jag måste sluta med den underbart lindrande salvan eftersom jag fick häftiga, kliande utslag över hela kroppen av den. Någon av er läsare som har bra tips på botemedel? Hemorrojder är nämligen inget som direkt förgyller tillvaron! ;)