Dags.

Hörni, vänner, jag har tänkt åka in och föda barn nu. Min kloka syster tyckte att jag borde kolla upp ifall allt det där rinnet var fostervatten, så sagt och gjort, när jag hade fått fixat lite ärenden, klippt håret, osv, ringde jag till förlossningsavdelningen. De bad mig komma in för test och på den vägen är det... Testet var klart positivt. Fostervatten är vad det handlar om. Däremot är förlossningen inte igång ännu, även om sammandragningarna aldrig är långt borta. Om inget händer under natten blir jag troligen igångsatt imorgon. Jag fick ändå komma hem en sväng för att packa min väska, äta - och blogga förstås! Fast det där sista berättade jag inte åt barnmorskan! :)

Nästa gång jag skriver här är jag mamma, inte bara blivande mamma. Allting har en första och en sista gång och det ligger både vemod och glädje i den sanningen.

Sköt om er så hörs vi!

Att ta farväl

Det är en strålande sommarmorgon. Klockan är lite före sex. Jag tror att jag ska ha en ta-farväl-dag av magen idag. Packa bb-väskan, försöka få en ex tempore tid hos frissan, klappa magen, äta ordentligt, njuta av dagen, göra mig beredd. Det kanske inte dröjer så länge nu ändå. Vaknade 4.20 (efter ca 3 timmars sömn...) av att något "rann över" när jag vände på mig. Liten blöt fläck på lakanet, inte stor alls, vänder mig på andra sidan och försöker sova vidare, men känner snart att det rinner ganska mycket till. Stiger upp, går på toa, allt känns som vanligt, ingenting kommer forsande, så jag lägger mig igen. Andas lugnt och känner välbefinnande. Försöker somna om, men är för uppspelt. Undrar över om det är fostervatten som kommer och känner spänningen stiga. Några smått kännbara sammandragningar senare stiger jag upp, jag är alldeles för hungrig och pigg för att sova, hur klokt det än vore att försöka. Så nu sitter jag här och låter dagen börja. Vad den kommer att föra med sig får vi se. Tror inte att det blir idag ändå, men massagen som jag hade bokat tänker jag avboka. Jag har viktigare saker för mig, som att ta farväl av magen...

Vecka 39

Det roligaste med gårdagens slempropp var upprymdheten den väckte hos både mig och maken, men tyvärr känns förlossningen inte alls lika nära förestående idag. Ingen molande värk, nästan inga sammandragningar, inga fler nämnvärda slemproppsrester... Bebisen bökar i lugn och ro därinne. Mera hallonbladsté kanske? Brygger en kopp och hoppas den har verkan, medan jag begrundar dagens inköp. Eftersom jag kände på mig att det inte blir någon bebis idag tog jag bussen till storstaden och gick på rea. I flera timmar. Trängdes bland folk och kläder med min stora mage. Så många härliga sommarkläder som jag inte vågar köpa, man vet aldrig hur man ser ut efteråt. Magen lär ju inte försvinna genast. Hittade ändå en del smått som kan användas med eller utan mage. En färgglad väska, t.ex. :)

Såg en massa gravida kvinnor överallt och bytte blickar av samförstånd med nästan alla. Jag är plötsligt med i en ny världsvid gemenskap.

Snart dags?

Hoppsan, där kom slemproppen. Eller åtminstone en del av den. Hjälp, det är på riktigt det här! Och min man som ännu inte hunnit läsa förlossningsboken eller se förlossningsfilmen som jag lånat...

Har känt mig "annorlunda" de två senaste dagarna. Mera seg på något sätt, kroppen har känts tung och jag har haft något som påmint om mensvärk, särskilt nattetid, och mera "värkande" sammandragningar. Något är på gång, men enligt min ständiga källa till kunskap, internet, kan det dröja upp till två veckor även efter att slemproppen gått innan förlossningen kommer igång. Jag tror att min bebis kommer att vara ganska punktlig. Det är min gissning. Nu är det er tur; vad gissar ni? :)

Till en liten människa i vecka 38

Lilla människa, för att vara så liten tar du upp väldigt stor plats i min tankeverksamhet. Idag har rådgivningstanten försiktigt knådat min mage och konstaterat att hon tror att du är lite större än vad det där senaste ultraljudet lät påskina. Tänk, det tror jag också. Inte så mycket större kanske, men alldeles så där lagom. Därför tycker jag att du inte ska dröja alltför länge nu. Jag vill att du flyttar in i den här världen här utanför, tillsammans med oss. Det är vackert här ska du veta. Grönt och fint. Härlig är jorden och jag längtar efter att få visa den för dig.Rådgivningstanten sade att du har fixerat dig och att det betyder att det inte borde vara några problem för dig att rymmas ut heller. Så nu vet du det.

Jag har gjort i ordning din vagn idag. Jag har tänkt mig att det är varmt när du kommer så där ligger en vit filt och ett litet täcke. Fårskinnet får vänta tills svalare tider. Ikväll kommer delar av din släkt hit så om du vill göra riktigt dramatisk entré så borde du kanske passa på de närmaste dagarna... Jag har absolut inget emot det och i så fall får du genast från början träffa några av mina käraste människor. Så välkommen bara, lilla frö. Välkommen!

I slutet av vecka 37

Lilla bebisen har vuxit till sig. Dryga 500 grams viktökning på två veckor var uppskattningen på dagens ultra. Det blir nog bra det här. Om ökningen fortsätter i samma takt så blir det ju en helt normalviktig bebis som ska klämmas ut. Jag försökte berätta för den lilla på väg hem från ultrat att SÅÅÅ mycket tillväxt nu den sista tiden kanske inte är nödvändig, men blivande pappan tyckte istället att bebisen kan lägga in en rejäl slutspurt och växa sig stor och stark.

Det kändes bra idag. Under ctg-tagningen fick jag en plötslig känsla av att vi kommer att klara det fint det här, vi tre, när vi kommer för att föda. Vi har ännu ett kontrollultra inplanerat om två veckor. I mitt stilla sinne hoppas jag att vi kommer att få mäta en livslevande, sprattlande bebis IRL istället...

Sängbestyr

Jag hade tänkt vänta till veckan efter midsommar, men kunde inte hålla mig längre... Eftersom vi hämtade hem sängen igår så bara MÅSTE jag bädda den idag. Jag har fått de sötaste lakan med spetsar och broderier av mamma, antagligen har jag sovit i dem själv för "evigheter" sedan, och nu ska de få välkomna vår lilla bebis till hennes (eller hans) livs första säng.

Vecka 37

Sömnproblem, foglossning och oändlig väntan. Jag har känt behov av att vara lite inåtvänd på sistone och har hållit mig borta från bloggandet, även om jag uppdaterat mig på alla bloggar jag följer.

Igår hämtade vi barnsängen och bilstolen, som vi får låna av vänner. Så där materiellt sett börjar vi vara färdiga för babyankomst. Min kropp verkar också vara inställd på att ta emot en liten, den första droppen bröstmjölk syntes häromdagen. Jag tyckte det var fantastiskt! En liten droppe under.

BB-besök

Här sitter jag med min första kopp hallonbladsté. Första klunken slank just ner och jag konstaterar att det sannerligen behövdes lite honung (vilket föreslogs på förpackningen) för att man ska kunna dricka det här! Smakar i stort sett hö och damm, men om det kan underlätta förlossningen så varför inte... Vi var på studiebesök på BB idag. Jätteroligt, jag känner mig färdig för att åka in typ NU! Blev riktigt inspirerad! :)

De gulliga bebisbilderna på väggarna, de små, färdigt bäddade barnsängarna, blöjorna och kläderna i rummen väckte en otålig längtan. Lilla människa, dröj inte så länge till, allt är färdigt och väntar på dig här.

Kontrollultra vecka 35

Kontrollultra idag igen. Och om två veckor på nytt. Den här läkaren tyckte att fostervattnet visserligen är lite knappt, men tillräckligt. Hon betonade att det inte finns orsak till oro, men att man vill följa med utvecklingen i alla fall, eftersom bebisen dessutom verkar vara så liten. CTG-kurvan var fortfarande som den skulle och min lilla människa därinne rör på sig varje dag (och en del nätter också). Känns nästan lite tråkigt att springa på ultra titt som tätt nu. Idag fick jag en så surrealistisk känsla när jag låg där med magen i vädret i det mörka rummet med ultramaskinens låga surrande och läkarens mummel som enda ljud, medan hon förde ultraljudssonden över min mage och tryckte på knappar hit och dit. Jag kunde se delar av mitt barn avteckna sig på skärmen, men det blir ingen helhetsbild i det här skedet, så det ökade känslan av overklighet och något främmande.

När jag och mannen kom ut därifrån och han genast var inne på helt andra samtalsämnen, som om vi inte alls just sett vårt barn, hängde jag inte med i svängarna, utan överfölls av en överraskande matthet och blev plötsligt full av gråt. Kände att det finns spänningar och stressmoment som tynger mig och att jag, trots det läkaren sade, ändå känner lite oro över vår lilla som visserligen tycks växa, men som nätt och jämnt hålls med längs minuskurvan. Det kändes som om Lillungen är så liten och utsatt och vem vet vad allt som ännu kan hända...
Kanske speglade denna reaktion min egen känsla av utsatt sårbarhet just nu.

Vi var på föräldraförberedelsekursen igår och ämnet för dagen var parförhållande och föräldraskap. Vissa, för mig och min man känsliga punkter, vidrördes och det påverkar mig idag.