Nattmat

Det enkla receptet som heter "att lägga sig extremt tidigt" faller lätt i glömska, men igår lade jag mig samtidigt som Lina, d.v.s. kl.20. Det var fantastiskt skönt. Hon somnade före mig, nästan genast jag lade ner henne, och sedan låg jag där med hennes hand i min, insvept i lugn musik från vardagsrummet och Linas snusande andetag bredvid. Hann tänka att vissa valda ögonblick av tillvaron kan kännas overkligt fullkomliga innan jag gled in i sömnens rike. Den tidiga sömnen behövdes, för från kl.01 framåt ville Lina äta med cirka en och en halvtimmes mellanrum och däremellan vaknade hon också till några gånger. Jag längtar enormt efter att få sova en hel natt, eller åtminstone en bättre natt. De senaste har alla varit ganska bökiga, om än inte så aktiva som den förra. Samtidigt accepterar jag att det är så här just nu och räknar med att det är en försvinnande kort tid på lång sikt. Trots tröttheten på nätterna kan jag också känna att det är något alldeles extra med att ligga där i det tysta, varma mörkret och känna hennes trinda, lilla mage andas mot min medan hon äter. Det är så mycket liv i det.

Jämförelser

Ibland är det svårt att vara mamma. Träffade en annan mamma idag. Hennes fyra månaders bebis sover fyra timmar i sträck mitt på dagen, korta snuttar på en halv till en timme under eftermiddagen och elva timmars nätter. Min lilla Lina sover i bästa fall två timmar mitt på dagen och eventuellt en kort snutt tidigt på morgonen och en på kvällen och definitivt inte elva timmars nätter. Det är sådana gånger jag lätt blir stressad och undrar om jag gör något fel. Ger jag inte tillräckligt med ro åt min lilla? Dricker jag för mycket kaffe? Stressar jag för mycket? Far jag omkring för mycket med henne? Får hon det hon behöver? Har vi utsatt Lina för alldeles för mycket stimuli genast från början? För en känslig mammasjäl blir det lätt många farhågor och en stor osäkerhet inombords. Vår Lina är lättväckt, sover ytligt, och vill ha mycket närhet och famn. Säger det något om oss som föräldrar eller är det bara individuella skillnader mellan bebisar?

Kärlekslycka

Vi kan drunkna i varandras ögon ibland. ´Vi tittar och tittar och tar in varje nyans och skiftning i varandras ansikten. Så, plötsligt, glimtar det till i Linas blick, humor och glädje i en skön blandning, och hon brister ut i ett strålande, varmt leende.

Andra gånger gör hon den suraste min man kan föreställa sig, mungiporna neråt som på en ritad seriefigur och så spänner hon i med ett rejält skrik. Då duger det inte med ömma blickar, då ska det något mera handlingskraftigt till. Hon har ett levande ansikte med tusentals miner.

Imorse hittade vi på en ny lek. Jag lutar mig framåt över henne där hon ligger på rygg och låter mitt hår kittla henne i ansiktet medan jag trallar på en melodi. Till slut började hon le så fort jag lät håret falla framåt och skakade på det. Tyvärr har jag inte lyckats locka fram flera skratt ännu. Jag gör mitt bästa för att få höra det igen...

Rim och rytm

Vi deltog i Babyrytmik, som ordnas här i staden, för första gången idag, jag och Lina, tillsammans med flera andra mammor och bebisar i åldern 2-10 månader. Ett rum med så många relativt nyblivna mammor är ett rum fullt av samlad, koncentrerad kärlek! Roligt var det också och bra gymnastik för mamma... ;) Vi kommer att träffas en gång i veckan och jag ser redan fram emot nästa gång. Träffen går alltså ut på att sjunga, leka, rimma och ramsa tillsammans. Det är väldigt lekfullt och mycket rörelse. Lina gillade det alldeles uppenbart, trots att hon var både sömnig och lite hungrig. Det är så roligt att göra saker tillsammans med Lina. Det är också roligt att se bebisar i andra utvecklingsskeden och försöka föreställa sig hur det kommer att vara när Lina är i den åldern. Roligt, roligt, roligt...Mammalivet är faktiskt roligt, även om jag varit ganska trött på sistone, men så händer det alltid något som gör att jag glömmer tröttheten för en stund igen. Hon kanske sover lite extra länge, ler lite extra stort eller så skiner solen lite extra mycket och hösten visar sig från sin vackraste, mest färgsprakande sida.

Sorg

Mina tankar går till Tonci, som förlorat sin efterlängtade Embi. Den största skräcken för varje väntande mamma, men kanske särskilt för oss IVF:are, blev verklighet för henne. Jag önskar att det inte vore så!

Skratt

Lina skrattade sitt första skratt idag, ett härligt, pärlande, porlande babyskratt! Ett av de underbaraste ljud jag vet. Det läker själen på en vuxen att höra barn skratta och något mera smittsamt skratt finns knappast. Hon har ju redan länge fyrat av sina strålande, tandlösa leenden, men imorse när jag killade henne under ena örat kom skrattet.

Förkylt

Jag har fått en envis förkylning, är trött och konstaterar att jag ser sliten (och gammal!) ut när jag ser fotona från dopet. Ändå är jag märkligt varm om hjärtat och lycklig. Lina skrattar och pratar mer och mer för varje dag. Just nu är det lite problematiskt att svara henne eftersom jag har tappat rösten helt och hållet, men jag ler stort istället och pussar henne på de runda kinderna.

Det har känts lite tomt här sedan dopet. Hela min familj var här då och jag saknar dem. Jag vill dela min dotter med dem och deras famnar. Önskar att vi kunde bo närmare varandra.

En bild

Något av det vackraste jag vet just nu är ett litet barn vid sin mammas bröst, lugnat, tröstat och mättat, fullkomligt avslappnad i hela kroppen, och med en liten hand förtroendefullt vilande mot bröstet.