Trötta tankar

På min ena sida en snarkande man och på min andra ett sparkande, knorrande matvrak till bebis. Det har inte varit en avundsvärd natt inatt. Jag är så trött att det känns tungt att le mot Lina och att julen kommer kunde inte spela mindre roll. Lina har ätit varje/varannan timme hela natten igen och jag har varit för trött för att förmå göra annat än svänga andra bröstet till... Det började redan under gårdagen. Hon hade en dålig dag. Verkade trött hela tiden och var gnällig, nästan rastlös. På kvällen när jag skulle lägga henne gick själva nattningen relativt fort och lätt, men sedan vaknade hon upp och grät oräkneliga gånger tills jag lade mig med henne på mage på min mage och lät henne snusa sig till sömns där. Det är sådana gånger som jag starkt betvivlar att jag skulle klara av att genomföra en sömnskola enligt t.ex. Anna Wahlgrens modell. Jag läser hennes bok "Sova hela natten" just nu och fångas av hennes övertygande entusiasm för varje sida jag vänder, men när mitt lilla kryp ligger och gråter i sängen har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig till hennes principer. Det tycks mig som om det finns olika sorters gråt och vissa av dem MÅSTE tröstas i famnen. Jag har svårt att tänka mig att Lina skulle ha lugnat sig på något annat sätt igår. Hon var så orolig.

Medan jag låg där med henne på min mage och kände henne långsamt komma till ro och somna tänkte jag också på att jag har väntat så länge och intensivt på henne. Varför skulle hon inte kunna få somna på min mage nu och då om hon behöver det? Jag är inte alls så säker på att det blir en "vana" för henne, och enda sättet att somna, bara för att jag just igår fick för mig att pröva det. Jag skulle kunna, och vilja, skriva mycket mer om allt detta med olika sömnskolor. Det väcker många tankar och jag skulle behöva "tänka högt" en stund, men jag är för trött och distraherad för att formulera orden.

Far och dotter

Det händer att åsynen av far och dotter tillsammans lockar fram tårar i mina ögon. Den lite valhänta ömheten, vars djup och känsla överraskade honom. Hans förundran inför den tillitsfulla blicken, leendet utan reservation, utan baktankar, mot en man som mött så mycket motstånd och sårats i så många strider.

Syskontankar

Jag kan ofta känna mig urlakad, ammningen gör sitt till för det, särskilt sedan jag lämnade bort alla mjölkprodukter. Oron jag hade i början av graviditeten, att det skulle vara svårt att återkomma till normalvikt, visade sig vara totalt obefogad. Jag väger mindre än vad jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Det är i och för sig trevligt att de där jeansen, som alltid varit lite obekvämt tajta, plötsligt är hur bekväma som helst, men den här vikten passar inte mitt psyke. Jag tror att mitt psyke i grunden är robust, tåligt och ganska lättsinnigt glatt, men en kombination av sömnbrist, omvälvande moderskap och viktnedgång gör att jag ofta känner förtvivlan och oro, och jag blir väldigt lätt stressad. Kanske det mitt i allt det robusta finns en sårbarhet och känslighet som kommer fram i situationer som denna.

Ändå tänker jag på ett syskon åt Lina nästan varje dag. Jag försöker att skjuta upp de tankarna och ta vara på nuet, men jag skulle så gärna få uppleva allt det här en gång till. Jag inbillar mig att jag kanske skulle känna mindre oro och osäkerhet och att jag kanske skulle kunna njuta mera avslappnat och bekymmersfritt. Det måste vara den största illusionen... Känner jag mig själv rätt så skulle jag oroa mig precis lika mycket, om inte mer- enligt logiken att allt ju inte kan lyckas så bra en gång till. Jag skulle så gärna se Lina leka med ett syskon, men vet inte om jag skulle orka ge mig in i IVF-rumban igen. Dessutom måste ju min man vara med på noterna och han är inte beredd ännu. Jag försöker alltså lägga drömmen åt sidan för tillfället, men den smyger sig på med jämna mellanrum och häromnatten drömde jag att jag väntade en son.

Skratt

Lina slösar generöst med stora, glada, breda leenden. Däremot är hon mera kräsen när det gäller att skratta så varje gång hon skrattar sitt pärlande, porlande babyskratt blir jag mjuk och varm inombords. Det kan komma väldigt överraskande, plötsligt tycks hon se något humoristiskt i sin omgivning och fnittrar till...

Trots allt

Trots dagens medvetslösa början och Linas motvillighet vid första dagssömnspasset har det blivit en bra dag. Jag påminde mig om allt jag är tacksam över och vinnlade mig om en attityd av uthållighet, glädje i vardagen, gott humör, tacksamhet, handlingskraft och andra goda saker- och det blev en bra dag. Lina sover nu och jag funderar på om jag ska låta henne sova vidare eller väcka henne. Har aldrig hittills väckt henne ur en endaste sömn, men påverkas av Wahlgrenska rekommendationer om småbarns rutiner. Hängde en god stund på hennes forum på nätet idag.

Någon här som genomfört sovkuren Sova-hela-natten?

Morning has broken...

Befinner mig närmast i ett halvt medvetslöst tillstånd, men Lina är pigg och nyter. Vilka krafter en förälder behöver! Natten var splittrad och stökig, trots att jag, inspirerad av Anna Wahlgrens Barnabok, laddat flickan full med mat (men fortfarande bara bröstmjölk) hela dagen. Tror att det kan ha varit tomaterna i min bolognese som störde henne, för hennes mage bullrade nästa som "förr i tiden". Eller så var det D-vitamin dropparna som jag inte vågade lämna bort längre, utan gav på nytt igår efter flera veckors uppehåll. Eller kanske det var den kryddiga glöggen?

Ändå är jag inte redo för sömnskola enligt Wahlgrensk modell. Jag skulle inte klara av att lugna Lina utan att ta upp henne och hon skulle väcka halva grannskapet med sitt genomträngande, arga skrik... Barnaboken gav mig i alla fall en hel del praktiska tips på vägen, som t.ex. att låta Lina leka mera för sig själv också. Skönt för oss båda.

Som ett exempel på hur våra nätter kan se ut (så här var det i natt):

• ovanligt sen läggning kl.20 (vanligen ca 19), motstånd trots den sena tiden, så det blev vaggning i famnen för att hon skulle somna. Tror inte att hon var övertrött, hon var för lugn för det.
• ammning i 10 min kl 22
• ny omgång redan 23.45
  
• jag vaknar 01-tiden och lyfter över Lina i egen säng, jag somnade vid senaste ammningen
• Lina vaknar 02.45, buller i magen, skriker när jag inte genast tar fram maten utan försöker söva om henne, så jag matar en halvtimme och lyfter en sovande bebis tillbaka i sin säng, blir själv vaken en stund ännu och grubblar på små bebisars behov.
• Vi stiger upp 06, då har Lina legat bredvid mig en god stund och smuttat, pratat.. Har inget minne av när jag lyfte över henne i vår säng.
  

Lina fyller fem månader idag!

Äntligen! Det verkar som om Linas mage har stabiliserat sig så småningom (utan att desto mera gå in på detaljer om hennes avföring...). Jag har därmed börjat återhämta mig från den djupa dalen jag knäade runt i förra veckan. Nätterna är fortfarande fulla med avbrott i sömnen och jag läser in mig på olika sömnskolemetoder, men känner mig inte redo för någon av dem än. Jag tror att jag väntar tills vi börjar med fast föda på allvar, så kanske hon inte blir så fort hungrig på nätterna, men små sövande tips plockar jag här och där och prövar på.

I övrigt funderar jag på att starta en ny blogg. Jag saknar min första mindre anonyma blogg som fanns på en annan plats, som dessvärre kraschade totalt i våras. Där försvann alla mina smått filosofiska inlägg om smått och stort, men aldrig om vår barnlängtan eller alla försöken, åtminstone inte så att någon förstod att det var det det handlade om. Märkligt det där att det känts så viktigt för mig att få hålla detta för mig själv. Det är också fortfarande så. Jag pratar sällan om att Lina kommit till med hjälp av IVF, även om många tycks ha förstått det ändå och kan ställa försynta frågor om vi fått vänta länge o.dyl. Många jag känner pratar vitt och brett om sina försök, särskilt sedan försöken lyckats, men inte jag... Det är som om det fortfarande ömmar lite det där området.

Förresten: Lina svänger sig nu! Igår rullade hon flera gånger från mage till rygg med fart och fläng! <3