Jag säger bara att...

Om styrkan i önskan och längtan hade något samband med förmågan att bli gravid skulle jag ha en imponerande barnaskara vid det här laget.

Så väl

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN
Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå. Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? jag vill höra dina andetag. Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.

Mera längtan

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.

Tillbaka

Jag är tillbaka här. Nej, vi har inte ett syskonförsök på gång. Nej, jag är inte gravid. Men det här är bloggen där jag har varit persolig och det finns så många tankar som behöver just ventilation, men som inte passar på min nuvarande blogg. Jag har snart en ettåring, det är snart ett helt år sedan den där heta natten mellan juni och juli när hon föddes, men det är fortfarande en känslostorm inom mig. Det har varit ett omtumlande år. Det konstiga är att jag ibland känner att det är först NU, när jag har ett barn i min famn, som jag känner vidden av barnslöshetskampens sorg. Det är som om tröttheten från behandlingarna och känslo-berg-och-dalbanan hunnit ikapp Och alla de där åren före behandlingarna då jag längtade varje månad, men längtade i ensamhet, utan att kunna dela det med min man.
Och nu, det där fåfänga hoppet igen varje månad, om ett syskon! Jag fick ett barn som har varit ganska krävande och jag har varit väldigt ensam om att ta hand om henne, så den trötthet som samlats är inte liten, ÄNDÅ dyker det där hoppet upp. Så envist, så efterhängset. Trots att jag så väl vet hur små oddsen är, trots min egen trötthet och trots alla omständigheter som talar emot att det skulle vara plats för ett barn till i vår familj. Hur kan kroppen vara så stark i sin längtan? För det måste ju vara på något sätt biologiskt, inbyggt i ens kropp och psyke, när det är så mot all rim och reson.

Flytt!

Den här bloggen är väldigt speciell för mig. Den är mig kär. Den bär ju berättelsen om det mest fantastiska resan hittills i mitt liv. Jag har varit personlig här. Jag har trivts med att vara anonym och bara två av mina nära har vetat om den. Ändå har jag en tid funderat på att skapa en ny blogg, en som inte handlar enbart om moderskap och min lilla fina dotter. Jag har velat blogga om annat också, men det har känts som om det inte passar in här. Därför flyttar jag nu till min nya blogg, som kom till en sen kväll här i veckan. Jag hoppas att ni kommer att följa med mig, jag kommer att sakna er och era kommentarer annars. Jag kanske återvänder hit om jag känner att jag vill fortsätta vara mera anonym än jag kommer att vara i min nya blogg. Det gäller särskilt ifall vi påbörjar ett syskonförsök i något skede. Men tills dess hittar ni mig här

Ensam

Hopplöst! Jag har haft helt oregerliga insomningssvårigheter de senaste kvällarna. Det beror på att maken är borta. Jag känner mig ungefär som när man var ung tonåring och hade föräldrafritt, lite så där fri och uppsluppen... Det är så sällan jag är alldeles helt och hållet för mig själv numera så jag kan bara inte somna utan måste insupa tystnaden, utrymmet, lugnet. Jag gjorde faktiskt ett seriöst försök att somna, men det var helt enkelt omöjligt. Inte ens Linas fridfulla snusande lyckades söva mig.

Ammningsfri natt

Alldeles oavsiktligt blev den alltså av, vår första natt utan ammning. Lina åt ganska dåligt igår hela dagen, så jag skulle aldrig ha kommit på tanken att ens försöka lämna bort ammningen. På kvällen lade jag henne i vanlig ordning, hon somnade gott och genast, och en kort stund därefter lade jag mig själv också. Jag var otroligt trött igår, kände att jag verkligen behövde vila. Jag är på min vakt för att inte hamna in i samma tunga trötthet som före julen, så jag lade mig tidigt och somnade lika omedelbart som Lina hade gjort. När Lina sedan vaknade till någon gång under natten reagerade jag mera i sovande än vaket tillstånd, stoppade in nappen, placerade min hand på henne och så sov vi vidare båda två. Jag har ingen aning om hur många gånger hon vaknade, åtminstone två, som jag minns, men jag var alldeles för sömndrucken för att komma på tanken att hon kanske ville äta. Jag har ingen aning om vilka tider hon vaknade heller, så jag kan mycket väl ha hunnit få lite djupsömn inatt! Vid femtiden började hon röra på sig lite mera och då var mitt medvetande lite mera medgörligt så jag vaknade faktiskt till ordentligt den gången och insåg att hon inte ätit alls, men att klockan då var så pass mycket att det var bäst att fortsätta på samma linje. Jag blev så glatt överraskad av upptäckten att jag nästan inte kunde somna om, men vi lyckades i alla fall slumra lite till klockan sex när hon definitivt vaknade.

Nya tider?

Tjoho, vi har första ammningsfria natten bakom oss!

God morgon

Nu ska vi se om jag lyckas skriva ett inlägg, jag har nämligen en liten ål i famnen! Osedvanligt söt, liten ål...

Efter två nätters återfall i uppvaknanden och ammning x flera har vi igen haft en idealnatt med endast en ammning kl. 02.30-3.30 och utöver det bara ett uppvaknande. Det kan jag leva med, helt klart!

Det som förundrar mig mest för tillfället är att denna lilla människa faktiskt har kommit för att stanna samt hennes outsinliga förråd av leenden. Vilken otrolig glädje och livslust ett litet männixzxszkxobarn (oj, här bidrog det lilla barnet med några bonusbokstäver) har nerlagt i sig! Det är fascinerande att se. Tålamodet däremot är begänsat, så längre inlägg än så här blir det inte nu. Det börjar bli dags för frukost.

Ha en bra dag!

Personlighetstest

Hittade ett test via Toncis blogg och fick följande resultat:

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Inga större överraskningar i detta resultat, det där är väl ungefär sådan jag som är och som jag lärt känna mig själv efter alla dessa år. Däremot håller jag inte med om att jag inte skulle trivas ensam. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och kan ofta hämta kraft från stunder i ensamhet. och någon direktör blir jag nog aldrig... ;) Hemmafru låter däremot väldigt aktuellt!

Allt väl

Ibland kan jag bli så upprymd över det faktum att jag är mamma till detta lilla sprudlande, skrattande (och, okej, även skrikande), undersökande, växande lilla kraftpaket att jag har svårt att få tag i sömnen, all sömnbrist till trots. Det är som om vi gått in i en ny fas nu. Lina är gladare och det är som om kontakten, dialogen, mellan oss blir tydligare, mera mångfacetterad, och aktiv. Hon skrattar ofta till över oväntade saker, som t.ex. om jag råkar tappa en bananbit ner i grötvattnet, eller som ikväll, när hon kom på att se sig själv djuuuupt in i ögonen i spegeln, med näsan platt mot glaset. Det där ljuvliga skrattet gör mig lika förundrat lycklig varje gång. Linas sinne för lekar och humor vaknar med stormsteg nu och vi leker tittut i många variationer. Hon ser sig omkring på allt och alla med samma reservationslösa och livliga intresse och en blick som liksom suger i sig alla intryck.

Efter nyåret vinnlade jag mig om att äntligen få struktur och rutiner på dagarna och jag känner att vi båda mår ofantligt mycket bättre tack vare detta. Vi har dessutom varit mest hemma hela dagarna, vilket också varit nödvändigt just nu. Jag ger nu fyra "riktiga" mål mat om dagen åt Lina och det bidrar säkerligen också till hennes plötsliga blomstring. Jag tror faktiskt att hon varit hungrig en längre tid, men jag har av någon orsak dröjt med att komma igång på allvar med annan mat än bröstmjölken. Kanske det är den där känslan av att man skulle vilja hålla kvar ögonblicket, de ljuva, speciella spädbarnsmånaderna, men det är bara att inse att det vore alldeles omöjligt att hålla fast tiden med detta dynamiska, översvallande lilla liv. Allt är alltså precis som det ska!

Idag var jag dessutom en sväng på stan, utan varken man eller barn! För första gången kändes det "rätt" att lämna Lina, men jag konstaterade också att jag inte överhuvudtaget saknar min gamla tillvaro. Jag saknar inte mina timmar av att gå ut och in i butiker, friheten i att röra sig var man ville när man ville, jobbet och allt det andra. Jag känner i djupet av min varelse att tomrummet i mitt liv är fyllt nu. Det enda jag kan sakna ibland är tiden tillsammans med nära vänner, möjligheten (och orken!) att förlora sig i samtal som går djupare och djupare tills både tanke och själ är mättade.

Motto

Högar av olika slag må torna upp sig och effektivitetskraven skrika högt, men mitt motto just nu är: "när Lina sover vilar jag".

Feber

Lilla hjärtebarnet tar sig igenom sin första febersnuva och har varit med på sin första begravning. Linas farfar har dött. Han träffade aldrig Lina. Ville inte. Om han bara visste vad han gick miste om. Den ljuvaste blicken i universum, den lenaste kinden, det smältande leendet.

Nytt år och nya förhoppningar och föresatser. Eventuellt väntar oss en flytt.