Ventilation

Jag säger bara att...

2011-07-14T04:59:00.000-07:00

Om styrkan i önskan och längtan hade något samband med förmågan att bli gravid skulle jag ha en imponerande barnaskara vid det här laget.

Så väl

2011-07-05T15:29:00.001-07:00

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN
Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå. Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? jag vill höra dina andetag. Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.

Mera längtan

2011-06-29T12:44:00.000-07:00

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.

Tillbaka

2011-06-28T14:40:00.000-07:00

Jag är tillbaka här. Nej, vi har inte ett syskonförsök på gång. Nej, jag är inte gravid. Men det här är bloggen där jag har varit persolig och det finns så många tankar som behöver just ventilation, men som inte passar på min nuvarande blogg. Jag har snart en ettåring, det är snart ett helt år sedan den där heta natten mellan juni och juli när hon föddes, men det är fortfarande en känslostorm inom mig. Det har varit ett omtumlande år. Det konstiga är att jag ibland känner att det är först NU, när jag har ett barn i min famn, som jag känner vidden av barnslöshetskampens sorg. Det är som om tröttheten från behandlingarna och känslo-berg-och-dalbanan hunnit ikapp Och alla de där åren före behandlingarna då jag längtade varje månad, men längtade i ensamhet, utan att kunna dela det med min man.
Och nu, det där fåfänga hoppet igen varje månad, om ett syskon! Jag fick ett barn som har varit ganska krävande och jag har varit väldigt ensam om att ta hand om henne, så den trötthet som samlats är inte liten, ÄNDÅ dyker det där hoppet upp. Så envist, så efterhängset. Trots att jag så väl vet hur små oddsen är, trots min egen trötthet och trots alla omständigheter som talar emot att det skulle vara plats för ett barn till i vår familj. Hur kan kroppen vara så stark i sin längtan? För det måste ju vara på något sätt biologiskt, inbyggt i ens kropp och psyke, när det är så mot all rim och reson.

Flytt!

2011-01-27T04:37:00.000-08:00

Den här bloggen är väldigt speciell för mig. Den är mig kär. Den bär ju berättelsen om det mest fantastiska resan hittills i mitt liv. Jag har varit personlig här. Jag har trivts med att vara anonym och bara två av mina nära har vetat om den. Ändå har jag en tid funderat på att skapa en ny blogg, en som inte handlar enbart om moderskap och min lilla fina dotter. Jag har velat blogga om annat också, men det har känts som om det inte passar in här. Därför flyttar jag nu till min nya blogg, som kom till en sen kväll här i veckan. Jag hoppas att ni kommer att följa med mig, jag kommer att sakna er och era kommentarer annars. Jag kanske återvänder hit om jag känner att jag vill fortsätta vara mera anonym än jag kommer att vara i min nya blogg. Det gäller särskilt ifall vi påbörjar ett syskonförsök i något skede. Men tills dess hittar ni mig här

Ensam

2011-01-26T13:55:00.000-08:00

Hopplöst! Jag har haft helt oregerliga insomningssvårigheter de senaste kvällarna. Det beror på att maken är borta. Jag känner mig ungefär som när man var ung tonåring och hade föräldrafritt, lite så där fri och uppsluppen... Det är så sällan jag är alldeles helt och hållet för mig själv numera så jag kan bara inte somna utan måste insupa tystnaden, utrymmet, lugnet. Jag gjorde faktiskt ett seriöst försök att somna, men det var helt enkelt omöjligt. Inte ens Linas fridfulla snusande lyckades söva mig.

Ammningsfri natt

2011-01-22T03:08:00.000-08:00

Alldeles oavsiktligt blev den alltså av, vår första natt utan ammning. Lina åt ganska dåligt igår hela dagen, så jag skulle aldrig ha kommit på tanken att ens försöka lämna bort ammningen. På kvällen lade jag henne i vanlig ordning, hon somnade gott och genast, och en kort stund därefter lade jag mig själv också. Jag var otroligt trött igår, kände att jag verkligen behövde vila. Jag är på min vakt för att inte hamna in i samma tunga trötthet som före julen, så jag lade mig tidigt och somnade lika omedelbart som Lina hade gjort. När Lina sedan vaknade till någon gång under natten reagerade jag mera i sovande än vaket tillstånd, stoppade in nappen, placerade min hand på henne och så sov vi vidare båda två. Jag har ingen aning om hur många gånger hon vaknade, åtminstone två, som jag minns, men jag var alldeles för sömndrucken för att komma på tanken att hon kanske ville äta. Jag har ingen aning om vilka tider hon vaknade heller, så jag kan mycket väl ha hunnit få lite djupsömn inatt! Vid femtiden började hon röra på sig lite mera och då var mitt medvetande lite mera medgörligt så jag vaknade faktiskt till ordentligt den gången och insåg att hon inte ätit alls, men att klockan då var så pass mycket att det var bäst att fortsätta på samma linje. Jag blev så glatt överraskad av upptäckten att jag nästan inte kunde somna om, men vi lyckades i alla fall slumra lite till klockan sex när hon definitivt vaknade.

Nya tider?

2011-01-21T20:56:00.000-08:00

Tjoho, vi har första ammningsfria natten bakom oss!

God morgon

2011-01-19T21:27:00.000-08:00

Nu ska vi se om jag lyckas skriva ett inlägg, jag har nämligen en liten ål i famnen! Osedvanligt söt, liten ål...

Efter två nätters återfall i uppvaknanden och ammning x flera har vi igen haft en idealnatt med endast en ammning kl. 02.30-3.30 och utöver det bara ett uppvaknande. Det kan jag leva med, helt klart!

Det som förundrar mig mest för tillfället är att denna lilla människa faktiskt har kommit för att stanna samt hennes outsinliga förråd av leenden. Vilken otrolig glädje och livslust ett litet männixzxszkxobarn (oj, här bidrog det lilla barnet med några bonusbokstäver) har nerlagt i sig! Det är fascinerande att se. Tålamodet däremot är begänsat, så längre inlägg än så här blir det inte nu. Det börjar bli dags för frukost.

Ha en bra dag!

Personlighetstest

2011-01-14T09:43:00.001-08:00

Hittade ett test via Toncis blogg och fick följande resultat:

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Inga större överraskningar i detta resultat, det där är väl ungefär sådan jag som är och som jag lärt känna mig själv efter alla dessa år. Däremot håller jag inte med om att jag inte skulle trivas ensam. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och kan ofta hämta kraft från stunder i ensamhet. och någon direktör blir jag nog aldrig... ;) Hemmafru låter däremot väldigt aktuellt!

Allt väl

2011-01-10T09:24:00.000-08:00

Ibland kan jag bli så upprymd över det faktum att jag är mamma till detta lilla sprudlande, skrattande (och, okej, även skrikande), undersökande, växande lilla kraftpaket att jag har svårt att få tag i sömnen, all sömnbrist till trots. Det är som om vi gått in i en ny fas nu. Lina är gladare och det är som om kontakten, dialogen, mellan oss blir tydligare, mera mångfacetterad, och aktiv. Hon skrattar ofta till över oväntade saker, som t.ex. om jag råkar tappa en bananbit ner i grötvattnet, eller som ikväll, när hon kom på att se sig själv djuuuupt in i ögonen i spegeln, med näsan platt mot glaset. Det där ljuvliga skrattet gör mig lika förundrat lycklig varje gång. Linas sinne för lekar och humor vaknar med stormsteg nu och vi leker tittut i många variationer. Hon ser sig omkring på allt och alla med samma reservationslösa och livliga intresse och en blick som liksom suger i sig alla intryck.

Efter nyåret vinnlade jag mig om att äntligen få struktur och rutiner på dagarna och jag känner att vi båda mår ofantligt mycket bättre tack vare detta. Vi har dessutom varit mest hemma hela dagarna, vilket också varit nödvändigt just nu. Jag ger nu fyra "riktiga" mål mat om dagen åt Lina och det bidrar säkerligen också till hennes plötsliga blomstring. Jag tror faktiskt att hon varit hungrig en längre tid, men jag har av någon orsak dröjt med att komma igång på allvar med annan mat än bröstmjölken. Kanske det är den där känslan av att man skulle vilja hålla kvar ögonblicket, de ljuva, speciella spädbarnsmånaderna, men det är bara att inse att det vore alldeles omöjligt att hålla fast tiden med detta dynamiska, översvallande lilla liv. Allt är alltså precis som det ska!

Idag var jag dessutom en sväng på stan, utan varken man eller barn! För första gången kändes det "rätt" att lämna Lina, men jag konstaterade också att jag inte överhuvudtaget saknar min gamla tillvaro. Jag saknar inte mina timmar av att gå ut och in i butiker, friheten i att röra sig var man ville när man ville, jobbet och allt det andra. Jag känner i djupet av min varelse att tomrummet i mitt liv är fyllt nu. Det enda jag kan sakna ibland är tiden tillsammans med nära vänner, möjligheten (och orken!) att förlora sig i samtal som går djupare och djupare tills både tanke och själ är mättade.

Motto

2011-01-05T02:12:00.001-08:00

Högar av olika slag må torna upp sig och effektivitetskraven skrika högt, men mitt motto just nu är: "när Lina sover vilar jag".

Feber

2011-01-04T06:14:00.001-08:00

Lilla hjärtebarnet tar sig igenom sin första febersnuva och har varit med på sin första begravning. Linas farfar har dött. Han träffade aldrig Lina. Ville inte. Om han bara visste vad han gick miste om. Den ljuvaste blicken i universum, den lenaste kinden, det smältande leendet.

Nytt år och nya förhoppningar och föresatser. Eventuellt väntar oss en flytt.

Trötta tankar

2010-12-22T20:51:00.000-08:00

På min ena sida en snarkande man och på min andra ett sparkande, knorrande matvrak till bebis. Det har inte varit en avundsvärd natt inatt. Jag är så trött att det känns tungt att le mot Lina och att julen kommer kunde inte spela mindre roll. Lina har ätit varje/varannan timme hela natten igen och jag har varit för trött för att förmå göra annat än svänga andra bröstet till... Det började redan under gårdagen. Hon hade en dålig dag. Verkade trött hela tiden och var gnällig, nästan rastlös. På kvällen när jag skulle lägga henne gick själva nattningen relativt fort och lätt, men sedan vaknade hon upp och grät oräkneliga gånger tills jag lade mig med henne på mage på min mage och lät henne snusa sig till sömns där. Det är sådana gånger som jag starkt betvivlar att jag skulle klara av att genomföra en sömnskola enligt t.ex. Anna Wahlgrens modell. Jag läser hennes bok "Sova hela natten" just nu och fångas av hennes övertygande entusiasm för varje sida jag vänder, men när mitt lilla kryp ligger och gråter i sängen har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig till hennes principer. Det tycks mig som om det finns olika sorters gråt och vissa av dem MÅSTE tröstas i famnen. Jag har svårt att tänka mig att Lina skulle ha lugnat sig på något annat sätt igår. Hon var så orolig.

Medan jag låg där med henne på min mage och kände henne långsamt komma till ro och somna tänkte jag också på att jag har väntat så länge och intensivt på henne. Varför skulle hon inte kunna få somna på min mage nu och då om hon behöver det? Jag är inte alls så säker på att det blir en "vana" för henne, och enda sättet att somna, bara för att jag just igår fick för mig att pröva det. Jag skulle kunna, och vilja, skriva mycket mer om allt detta med olika sömnskolor. Det väcker många tankar och jag skulle behöva "tänka högt" en stund, men jag är för trött och distraherad för att formulera orden.

Far och dotter

2010-12-17T05:56:00.000-08:00

Det händer att åsynen av far och dotter tillsammans lockar fram tårar i mina ögon. Den lite valhänta ömheten, vars djup och känsla överraskade honom. Hans förundran inför den tillitsfulla blicken, leendet utan reservation, utan baktankar, mot en man som mött så mycket motstånd och sårats i så många strider.

Syskontankar

2010-12-15T23:26:00.000-08:00

Jag kan ofta känna mig urlakad, ammningen gör sitt till för det, särskilt sedan jag lämnade bort alla mjölkprodukter. Oron jag hade i början av graviditeten, att det skulle vara svårt att återkomma till normalvikt, visade sig vara totalt obefogad. Jag väger mindre än vad jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Det är i och för sig trevligt att de där jeansen, som alltid varit lite obekvämt tajta, plötsligt är hur bekväma som helst, men den här vikten passar inte mitt psyke. Jag tror att mitt psyke i grunden är robust, tåligt och ganska lättsinnigt glatt, men en kombination av sömnbrist, omvälvande moderskap och viktnedgång gör att jag ofta känner förtvivlan och oro, och jag blir väldigt lätt stressad. Kanske det mitt i allt det robusta finns en sårbarhet och känslighet som kommer fram i situationer som denna.

Ändå tänker jag på ett syskon åt Lina nästan varje dag. Jag försöker att skjuta upp de tankarna och ta vara på nuet, men jag skulle så gärna få uppleva allt det här en gång till. Jag inbillar mig att jag kanske skulle känna mindre oro och osäkerhet och att jag kanske skulle kunna njuta mera avslappnat och bekymmersfritt. Det måste vara den största illusionen... Känner jag mig själv rätt så skulle jag oroa mig precis lika mycket, om inte mer- enligt logiken att allt ju inte kan lyckas så bra en gång till. Jag skulle så gärna se Lina leka med ett syskon, men vet inte om jag skulle orka ge mig in i IVF-rumban igen. Dessutom måste ju min man vara med på noterna och han är inte beredd ännu. Jag försöker alltså lägga drömmen åt sidan för tillfället, men den smyger sig på med jämna mellanrum och häromnatten drömde jag att jag väntade en son.

Skratt

2010-12-15T23:21:00.000-08:00

Lina slösar generöst med stora, glada, breda leenden. Däremot är hon mera kräsen när det gäller att skratta så varje gång hon skrattar sitt pärlande, porlande babyskratt blir jag mjuk och varm inombords. Det kan komma väldigt överraskande, plötsligt tycks hon se något humoristiskt i sin omgivning och fnittrar till...

Trots allt

2010-12-06T05:23:00.000-08:00

Trots dagens medvetslösa början och Linas motvillighet vid första dagssömnspasset har det blivit en bra dag. Jag påminde mig om allt jag är tacksam över och vinnlade mig om en attityd av uthållighet, glädje i vardagen, gott humör, tacksamhet, handlingskraft och andra goda saker- och det blev en bra dag. Lina sover nu och jag funderar på om jag ska låta henne sova vidare eller väcka henne. Har aldrig hittills väckt henne ur en endaste sömn, men påverkas av Wahlgrenska rekommendationer om småbarns rutiner. Hängde en god stund på hennes forum på nätet idag.

Någon här som genomfört sovkuren Sova-hela-natten?

Morning has broken...

2010-12-05T20:33:00.000-08:00

Befinner mig närmast i ett halvt medvetslöst tillstånd, men Lina är pigg och nyter. Vilka krafter en förälder behöver! Natten var splittrad och stökig, trots att jag, inspirerad av Anna Wahlgrens Barnabok, laddat flickan full med mat (men fortfarande bara bröstmjölk) hela dagen. Tror att det kan ha varit tomaterna i min bolognese som störde henne, för hennes mage bullrade nästa som "förr i tiden". Eller så var det D-vitamin dropparna som jag inte vågade lämna bort längre, utan gav på nytt igår efter flera veckors uppehåll. Eller kanske det var den kryddiga glöggen?

Ändå är jag inte redo för sömnskola enligt Wahlgrensk modell. Jag skulle inte klara av att lugna Lina utan att ta upp henne och hon skulle väcka halva grannskapet med sitt genomträngande, arga skrik... Barnaboken gav mig i alla fall en hel del praktiska tips på vägen, som t.ex. att låta Lina leka mera för sig själv också. Skönt för oss båda.

Som ett exempel på hur våra nätter kan se ut (så här var det i natt):

ovanligt sen läggning kl.20 (vanligen ca 19), motstånd trots den sena tiden, så det blev vaggning i famnen för att hon skulle somna. Tror inte att hon var övertrött, hon var för lugn för det.
ammning i 10 min kl 22
ny omgång redan 23.45
jag vaknar 01-tiden och lyfter över Lina i egen säng, jag somnade vid senaste ammningen
Lina vaknar 02.45, buller i magen, skriker när jag inte genast tar fram maten utan försöker söva om henne, så jag matar en halvtimme och lyfter en sovande bebis tillbaka i sin säng, blir själv vaken en stund ännu och grubblar på små bebisars behov.
Vi stiger upp 06, då har Lina legat bredvid mig en god stund och smuttat, pratat.. Har inget minne av när jag lyfte över henne i vår säng.

Lina fyller fem månader idag!

2010-12-01T05:28:00.000-08:00

Äntligen! Det verkar som om Linas mage har stabiliserat sig så småningom (utan att desto mera gå in på detaljer om hennes avföring...). Jag har därmed börjat återhämta mig från den djupa dalen jag knäade runt i förra veckan. Nätterna är fortfarande fulla med avbrott i sömnen och jag läser in mig på olika sömnskolemetoder, men känner mig inte redo för någon av dem än. Jag tror att jag väntar tills vi börjar med fast föda på allvar, så kanske hon inte blir så fort hungrig på nätterna, men små sövande tips plockar jag här och där och prövar på.

I övrigt funderar jag på att starta en ny blogg. Jag saknar min första mindre anonyma blogg som fanns på en annan plats, som dessvärre kraschade totalt i våras. Där försvann alla mina smått filosofiska inlägg om smått och stort, men aldrig om vår barnlängtan eller alla försöken, åtminstone inte så att någon förstod att det var det det handlade om. Märkligt det där att det känts så viktigt för mig att få hålla detta för mig själv. Det är också fortfarande så. Jag pratar sällan om att Lina kommit till med hjälp av IVF, även om många tycks ha förstått det ändå och kan ställa försynta frågor om vi fått vänta länge o.dyl. Många jag känner pratar vitt och brett om sina försök, särskilt sedan försöken lyckats, men inte jag... Det är som om det fortfarande ömmar lite det där området.

Förresten: Lina svänger sig nu! Igår rullade hon flera gånger från mage till rygg med fart och fläng! <3

Söt sömn

2010-11-25T10:00:00.001-08:00

Tack, gode Gud, vi sov mycket bättre förra natten. Ammning kl.22, 01 och 06!!!!! Kanske Panadolen jag gav på kvällen gjorde susen eller så var det helt enkelt bara dags för en bättre natt. Idag har Lina varit på sitt soligaste humör och ikväll fick hon göra bekantskap med bananmos. Succé!

Läget

2010-11-23T22:34:00.000-08:00

Efter en riktigt bedrövlig gårdag och en ganska eländig natt konstaterar jag att kvällsgröt sent på kvällen och egen säng tycks göra varken till eller från för Linas del, medan bådadera försämrar läget för min del. Gårdagen var bottennappet av alla dagar hittills. Jag var så trött och ur balans. Mina tårar strömmade i takt med Linas. Jag hoppas på en bättre dag idag.

Ny morgon

2010-11-18T22:10:00.000-08:00

Min bebis har blivit en sådan nattmarodör att jag, efter de två senaste nätterna, tycker att tre timmar mellan målen låter rent lyxigt... Jag tror det är magen som krånglar.

Trött

2010-11-18T09:36:00.001-08:00

Min trötthet kommer ofta stötvis. Det går bra och det går bra, tills jag plötsligt är matt av trötthet. Sallad är, by the way, tydligen olämplig mat för en ammande mamma, åtminstone om bebisen har känslig mage. Jag och Lina var på mammabarnträff igår och jag njöt friskt av salladen som serverades, med påföljden att Lina pruttade och gnällde kvällen lång och sov oroligt hela natten. Men även en vanlig natt äter hon fortfarande med tre timmars mellanrum och oftare mot morgonen. Hon är förresten väldigt punktlig. Det är nästan på minuten tre timmar mellan målen just nu. Jag tycker det är för ofta när det gäller nätterna och fick medhåll på rådgivningen idag, men särskilt konkreta råd om vad man kan göra åt saken följde tyvärr inte med. Jag funderar på att sluta samsova om det skulle hjälpa. Jag funderar på att börja med smakisar eller kvällsgröt ifall det skulle ge mera mättnadskänsla. Och så borde jag lägga mig tidigare om kvällarna...

Vemodstankar

2010-11-18T08:56:00.000-08:00

De senaste två dagarna har jag för första gången känt ett behov av lite distans till Lina. Det är en aning vemodigt att konstatera det. Det går inte att hålla fast de skimrande ögonblicken, babydoften, den lena huden, litenheten i hennes hand, närheten mellan oss - allt detta är föränderligt, så som allt som lever är. Vetskapen om att jag kanske aldrig får uppleva det här skedet igen (ja, jag får ju aldrig uppleva det just så här med just denna lilla människa igen, men kanske inte heller med en annan liten en) väcker sorg och vemod, nästan innan ögonblicket är förbi. Jag har varit borta från Lina bara två gånger ännu på dessa snart fem månader. Jag tror att det skulle vara dags för mig att få mera luft. Kanske det också skulle göra gott för Lina. Och för Linas pappa.

Mjölk

2010-11-15T03:38:00.000-08:00

Idag var det dags för allergitestning för vår lilla skrutt. Och ser man på, redan efter 1ml mjölk var hon rödprickig både i ansiktet och på magen. Pricktestet på armarna (för nötter, soja, ägg, pollen, osv) var däremot negativt, men det är inte helt tillförlitligt ännu i den här åldern. Det kändes skönt att få åtminstone en så klar och tydlig orsak till Linas plågor. Jag fortsätter alltså min mjölkfria tillvaro och drömmer om framtiden när jag igen kan äta smör, ost och annat gott. Jag vill ändå fortsätta amma några månader till, det är en kort tid i ett längre perspektiv, och det känns så gott i hjärtat när jag ser ner på min lilla dotter vid bröstet och känner hennes små händer buffa på mig. Nåja, liten och liten... Hon har blivit en relativt stadig tös vid det här laget, trots att både jag och min man är ganska "små". Hon känns stark och livskraftig, men nu vaknar hon och ropar på mig!

Första farsdagen!

2010-11-13T23:41:00.001-08:00

Det var inte utan lite darr på stämman jag tassade in i sovrummet i morse, med Lina på armen, sjungande på en farsdagssång. Vi firar den första farsdagen idag och det känns märkvärdigt, högtidligt och fint. Åtminstone för mig. Fadern själv tar det med ro. Dagen till ära kommer här en bild på vår lilla sötnos:

Kärlek

2010-11-10T12:27:00.000-08:00

Vi har haft så sköna dagar, jag och Lina, tillsammans, trots att nätterna är lite si och så. Jag hoppas att hon känner hur älskad hon är. Att mina ögon, min röst och mina händer förmedlar det gång på gång på gång tills hon vet det med hela sin varelse och aldrig glömmer det. Hon är så vacker och efter snart tre veckors strikt mjölkfri diet är hon också gladare och sover bättre dagtid. Kanske nätterna också snart blir bättre.

Morgon

2010-11-09T20:35:00.000-08:00

Ännu en natt, som egentligen bara var en enda lång räcka av uppvaknanden. Suck.

Läggdags

2010-11-07T10:43:00.001-08:00

Vi har börjat med en ny läggdagsrutin för en tid sedan. Jag vet inte hur smart den är i längden, men den fungerar bra för både mig och Lina just nu. Jag dansar långsamt runt i vardagsrummet med henne tätt intill mig, nära, nära i famnen till lugn och drömsk vaggvisemusik. Ibland, om jag känner att jag inte orkar höra på samma musik varje kväll, sjunger jag själv. Nynnar sakta och vaggar och vyssjar. Alla sömnmetodsexperter skulle säkert förfasa sig över att göra detta till en vana. Tänk sedan när Lina väger några kilo mera... Men det känns gott och Lina blir lugn och sömnig. Det känns mysigt att avsluta dagen på det där viset. Det är som om vi tackar varandra för dagen som gick. Vi andas in varandras doft, känner på varandras hud. Linas miljoner gånger lenare än min. När hon börjar närma sig sömnen dansar jag in i sovrummet, sätter mig på sängkanten och vyssjar lite till innan jag lägger ner henne och sveper in henne i min mjuka morgonrock. Det sista kom till av en händelse och hon verkar gilla morgonrocken mycket mera än sitt eget täcke.

Tankar som kom av sig

2010-11-07T03:54:00.000-08:00

Om jag i början bävade inför tanken att en liten människa skulle ha sin trygghet och fasta punkt i mig, jag med all min inneboende osäkerhet, så känner jag nu enbart glädje när jag märker att Lina blir trygg och kommer till ro när hon kommer i min famn. Vi har fyra dygn på tumanhand framför oss. Jag hoppas att hon kommer att vara lite mindre orolig än hon varit de senaste dygnen. Hon äter ungefär varannan timme på natten och mellan 6 och 12 idag åt hon minst en gång i timmen...

Jag hade för övrigt tänkt ut ett långt och fint inlägg igår när jag inte kunde somna genast. Idag är det som bortblåst. Det hade säkert sina fina poänger och säkert är i alla fall att det handlade om moderskap, men istället så passar jag då på att rekommendera Harriet Lerners bok om moderskap, "Hur barn förändrar ditt liv". Läs hennes andra böcker också! Hon är klok, insiktsfull och skriver bra.

Kamp

2010-11-05T05:37:00.000-07:00

Vissa dagar kan man få för sig att alla andras bebisar är lugna, glada och harmoniska hela tiden. Dessutom sover de antagligen gott varje natt. Och mammorna sedan... De är lika lugna och harmoniska. Trygga varelser med full kontroll över sin tillvaro och den lilla bebisens behov. De hinner med MASSOR medan deras små älsklingar sussar sött eller glatt hänger med vartsomhelst och närsomhelst. Sådan är inte min bebis. Sådan är inte jag. Vår planerade stadsfärd idag började bra med en promenad i höstsolen och sovande bebis i vagnen. En halvtimme senare var sömnen långt borta och friden och ron likaså. Bebis gråtande som om det gällde livet, om man så mycket som tänkte på att lägga ner henne i vagnen igen, och mamma förtvivlad över bebis tårar, som kommit lite för frekvent på sistone. Det går inte att förklara hur mycket den där gråten påverkar mig. Särskilt om jag känner att det är "mitt fel", dvs att jag t.ex. ordnar med program när jag vet att min lilla älskling skulle behöva sova ostört. Det här är nämligen en lättväckt bebis och vaknar hon somnar hon inte om så gärna. De senaste dagarna och nätterna har hon sovit för lite och för oregelbundet och det märks bara allt för väl. Dagarna kan jag ju till en viss del försöka underlätta hennes sovande, men nätterna är det värre att åtgärda. Och så känner jag mig som världens sämsta mamma för att min bebis gråter så mycket och så ofta.

Nu gråter hon igen...

Dramatik

2010-10-26T05:02:00.000-07:00

Vi är hemma igen efter besöket hos de mina. Besöket där gjorde gott, men avslutades med en del dramatik. Eftermiddagen efter att jag skrev mitt förra inlägg (då Lina hade skrikit så förtvivlat på kvällen) hittade jag blodspår i blöjan. Jag blev alldeles kall om hjärtat och ringde rådgivningen direkt. Vi fick rådet att ta oss till akuten där barnläkaren fanns på plats, lugn och kompetent. Första misstanken var mjölkallergi, men urinprovet visade leukocyter så vi togs in på barnavdelningen för intravenös antibiotika och blåspunktion. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag hörde vad Lina måste utsättas för, både blåspunktion och insättande av kanyl för antibiotikan. De var tvungna att sticka henne tre gånger innan kanylen kom på plats på hennes lilla huvud. Jag klarade helt enkelt inte av att vara med och hålla fast henne, men som tur var fanns min syster där. Vi tillbringade natten på sjukhuset och fick följande dag resultatet från blåspunktionen: ingen urinvägsinfektion, trots allt! Så nu är det mjölkallergimisstanken som gäller och jag håller en strikt mjölkfri diet. Ännu idag fanns det en liten prick blod i blöjan, men det verkar kanske ändå lite bättre nu. Lina gråter inte vid bröstet längre, vilket hon gjort rätt ofta på sistone, och gaserna har också minskat något. Helt bra är det ändå inte, hon har gråtit mycket på eftermiddagar och kvällar och det skär i mammahjärtat att inte säkert veta varför. Innan jag fick barn trodde jag att det var själva skriket som var påfrestande, men nu vet jag att det svåraste är att inte med säkerhet veta orsaken till gråten och att inte lyckas trösta eller hjälpa denna lilla varelse, som väckt en kärlek som går genom alla skikt i ens personlighet.

Igår och idag har vi bara tagit det lugnt här hemma. Vi har behövt det alla tre. Vi har alla sovit dagssömn och knappt stuckit näsan utanför dörren. Tror vi fortsätter så resten av dagen också. Imorgon kanske, kanske vi kan tänka oss lite mera aktivitet, men bara lite.

Gråt

2010-10-19T11:26:00.000-07:00

Det är jobbiga kvällar och nätter nu. Lilla Lina har ont, ont, ont i magen. Det har varit extra skönt att vara hemma hos de mina nu även därför. Här finns flera famnar, flera knän som gungar. Imorgon börjar min mjölk- och kaffefria tillvaro. Hoppas att det hjälper.

Sömn

2010-10-12T12:16:00.000-07:00

Det här med att somna har blivit ett problem. Ännu för någon vecka sedan var det en barnlek att lägga Lina. Man lade henne i sängen, klappade om henne lite, gick ut och hon somnade så småningom av sig själv. Ibland kunde man behöva gå in några gånger för att ge henne nappen som hon tappat bort i sömnen, men hon vaknade sällan till på allvar och sov sedan lugnt vidare. Nu är det slut på lugnet. När hon inser att det är läggdags (denna insikt slår henne med full kraft när pyjamasen är på och vi går in i det mörka sovrummet, eller senast när hon legat i sängen en liten stund och just ska somna in) börjar hon gråta. Jag har kanske inte nämnt att min dotter har goda röstresurser? Det har hon. Hennes skrik skär nästan genom döva trumhinnor. Hittills har jag inte varit mycket för olika sömnmetoder, utan jag har burit och vaggat henne tills hon lugnat sig, men t.o.m. det är ibland otillräckligt numera. Det enklaste sättet, och det som ligger närmast till hands, är att amma henne in i sömnen. Det har jag gjort några kvällar nu. Då ligger hon där och smuttar, snusar och sover och tittar bara sömnigt upp när jag slutligen milt lossar bröstvårtan ur hennes mun. Hon håller händerna knäppta som till bön under hakan och är sötast i världen. Ofta vaknar hon till lite senare och gråter och vill ha nappen, men det brukar gå att lugna henne då utan att ta upp henne. Det är det där första skedet när hon just ska läggas som hon verkar tycka oerhört illa om och jag har ingen aning om varför. Hon är otroligt upprörd och jag vet inte riktigt vilka känslor som finns i det där upprörda skriket.
Har ni, kära läsare, tips, råd eller tankar om detta?

Njutning

2010-10-12T01:31:00.000-07:00

Jag har det bra. Jag är hemma hos de mina tillsammans med Lina. Jag vilar, jag njuter, jag umgås och jag har absolut ingen brådska hem till mitt eget där min man troligen också finner tillvaron ganska vilsam just nu.

Linas leende

2010-10-06T06:03:00.000-07:00

Vad jag tycker om det där fina, stora, glada leendet och glittret i hennes ögon, så utan skuggor!

Kropp

2010-10-03T10:08:00.000-07:00

Det händer ibland att jag kastar en blick eller två mot dem. De där böckerna som ligger på ett sidobord. Böckerna som handlar om att komma i form efter graviditet och förlossning. Det stannar vid blickar.

Ingeting kunde intressera mig mindre just nu. Jag har nästan samma vikt som före graviditeten, men är förstås lite slappare här och där. Det känns så irrelevant i en värld av babydoft, blöjbyten, ammning, trötthet, mat, hem och hushåll. Jag känner en viss press att göra motion och träning till en prioritet, men i mitt hjärta är det inte alls viktigt. Detta är annorlunda än jag hade väntat mig. Jag känner en vila i min kropp som jag inte hade tidigare. Jag trodde jag skulle ha mera komplex nu än förr, men det är snarare tvärtom. Det känns som om hela jag, inklusive en slappare, mjukare kropp, är mera värdefull. Kanske det handlar om att jag känner att jag är mera vän med min kropp nu när jag äntligen fått vara med om att bära och föda och nu ge näring åt ett barn. Jag och min kropp har slutit fred. Min sorg under de många, långa åren av väntan och besvikelser handlade mycket om min kropp och min kvinnlighet. Det kändes som om kroppen inte ville samarbeta med mitt hjärtas önskan. Men under förlossningsarbetet upplevde jag mig på ett helt nytt sätt förankrad i min kropp, det var en så mäktig process, ett så otroligt skeende, som jag bara kunde följa med i och ge mig hän åt. Efter det, åtminstone ännu i detta skede, känns det så futtigt att tänka på platt mage och celluliter. Varför ska bilden av vad som är sexigt vara så snäv och ovänlig mot en naturlig kvinnokropp?

Award

2010-10-03T10:04:00.000-07:00

Jag har förärats en award av Marre och ska berätta 7 intressanta saker om mig själv...Men eftersom det är väldigt svårt att gissa vad som är intressant för er som läser, så får ni nu alltså passa på att fråga 7 (eller flera) frågor som ni tycker det skull vara intressant att veta om mig! Off you go!

Vila

2010-10-02T09:31:00.000-07:00

Lina och jag har haft en dag på tumanhand. Det har varit skönt. Hon äter extremt ofta nu igen både dag och natt, så jag är ganska trött, men på något sätt blev det ändå en väldigt skön dag. Vid tretiden vaknade hon efter en kort (alldeles för kort) sömnstund på balkongen och jag kände att vi båda behövde mera vila. Hon ville dessutom äta så jag bestämde mig för att den här gången struntar jag i att hon åt för en knapp timme sedan. Min lilla sparv vet inget om tider. För henne är allt ett enda nu, så jag bäddade helt enkelt ner oss i sängen, vände ryggen åt det strålande höstvädret, och så låg vi där i nästan två timmar, Lina först vid det ena bröstet och sedan det andra. Ibland sög hon ordentligt, ibland smuttade hon bara, båda slumrade vi till då och då. Ibland låg vi bara och tittade på varandra och småpratade. Det var det bästa beslut jag gjort som mamma på flera dagar. Varför ska man tänka så mycket på klockan hela tiden? På saker som man borde/vill göra? På röster som säger att bebisar ska ha regelbundenhet och fasta rutiner? Jag tror att både jag och Lina behövde den där stunden av att bara njuta av varandras närhet utan att något eller någon störde. Båda två tankade vi ro, värme, kärlek och närhet. Båda vilade vi. Det var som ett enda långt, tidlöst nu av innerlig närhet. En mamma och hennes llilla unge i ett skyddande bo...

Nattmat

2010-09-28T10:22:00.000-07:00

Det enkla receptet som heter "att lägga sig extremt tidigt" faller lätt i glömska, men igår lade jag mig samtidigt som Lina, d.v.s. kl.20. Det var fantastiskt skönt. Hon somnade före mig, nästan genast jag lade ner henne, och sedan låg jag där med hennes hand i min, insvept i lugn musik från vardagsrummet och Linas snusande andetag bredvid. Hann tänka att vissa valda ögonblick av tillvaron kan kännas overkligt fullkomliga innan jag gled in i sömnens rike. Den tidiga sömnen behövdes, för från kl.01 framåt ville Lina äta med cirka en och en halvtimmes mellanrum och däremellan vaknade hon också till några gånger. Jag längtar enormt efter att få sova en hel natt, eller åtminstone en bättre natt. De senaste har alla varit ganska bökiga, om än inte så aktiva som den förra. Samtidigt accepterar jag att det är så här just nu och räknar med att det är en försvinnande kort tid på lång sikt. Trots tröttheten på nätterna kan jag också känna att det är något alldeles extra med att ligga där i det tysta, varma mörkret och känna hennes trinda, lilla mage andas mot min medan hon äter. Det är så mycket liv i det.

Jämförelser

2010-09-25T06:17:00.000-07:00

Ibland är det svårt att vara mamma. Träffade en annan mamma idag. Hennes fyra månaders bebis sover fyra timmar i sträck mitt på dagen, korta snuttar på en halv till en timme under eftermiddagen och elva timmars nätter. Min lilla Lina sover i bästa fall två timmar mitt på dagen och eventuellt en kort snutt tidigt på morgonen och en på kvällen och definitivt inte elva timmars nätter. Det är sådana gånger jag lätt blir stressad och undrar om jag gör något fel. Ger jag inte tillräckligt med ro åt min lilla? Dricker jag för mycket kaffe? Stressar jag för mycket? Far jag omkring för mycket med henne? Får hon det hon behöver? Har vi utsatt Lina för alldeles för mycket stimuli genast från början? För en känslig mammasjäl blir det lätt många farhågor och en stor osäkerhet inombords. Vår Lina är lättväckt, sover ytligt, och vill ha mycket närhet och famn. Säger det något om oss som föräldrar eller är det bara individuella skillnader mellan bebisar?

Kärlekslycka

2010-09-18T05:37:00.000-07:00

Vi kan drunkna i varandras ögon ibland. ´Vi tittar och tittar och tar in varje nyans och skiftning i varandras ansikten. Så, plötsligt, glimtar det till i Linas blick, humor och glädje i en skön blandning, och hon brister ut i ett strålande, varmt leende.

Andra gånger gör hon den suraste min man kan föreställa sig, mungiporna neråt som på en ritad seriefigur och så spänner hon i med ett rejält skrik. Då duger det inte med ömma blickar, då ska det något mera handlingskraftigt till. Hon har ett levande ansikte med tusentals miner.

Imorse hittade vi på en ny lek. Jag lutar mig framåt över henne där hon ligger på rygg och låter mitt hår kittla henne i ansiktet medan jag trallar på en melodi. Till slut började hon le så fort jag lät håret falla framåt och skakade på det. Tyvärr har jag inte lyckats locka fram flera skratt ännu. Jag gör mitt bästa för att få höra det igen...

Rim och rytm

2010-09-16T11:20:00.001-07:00

Vi deltog i Babyrytmik, som ordnas här i staden, för första gången idag, jag och Lina, tillsammans med flera andra mammor och bebisar i åldern 2-10 månader. Ett rum med så många relativt nyblivna mammor är ett rum fullt av samlad, koncentrerad kärlek! Roligt var det också och bra gymnastik för mamma... ;) Vi kommer att träffas en gång i veckan och jag ser redan fram emot nästa gång. Träffen går alltså ut på att sjunga, leka, rimma och ramsa tillsammans. Det är väldigt lekfullt och mycket rörelse. Lina gillade det alldeles uppenbart, trots att hon var både sömnig och lite hungrig. Det är så roligt att göra saker tillsammans med Lina. Det är också roligt att se bebisar i andra utvecklingsskeden och försöka föreställa sig hur det kommer att vara när Lina är i den åldern. Roligt, roligt, roligt...Mammalivet är faktiskt roligt, även om jag varit ganska trött på sistone, men så händer det alltid något som gör att jag glömmer tröttheten för en stund igen. Hon kanske sover lite extra länge, ler lite extra stort eller så skiner solen lite extra mycket och hösten visar sig från sin vackraste, mest färgsprakande sida.

Sorg

2010-09-13T01:49:00.000-07:00

Mina tankar går till Tonci, som förlorat sin efterlängtade Embi. Den största skräcken för varje väntande mamma, men kanske särskilt för oss IVF:are, blev verklighet för henne. Jag önskar att det inte vore så!

Skratt

2010-09-13T01:32:00.000-07:00

Lina skrattade sitt första skratt idag, ett härligt, pärlande, porlande babyskratt! Ett av de underbaraste ljud jag vet. Det läker själen på en vuxen att höra barn skratta och något mera smittsamt skratt finns knappast. Hon har ju redan länge fyrat av sina strålande, tandlösa leenden, men imorse när jag killade henne under ena örat kom skrattet.

Förkylt

2010-09-11T03:38:00.000-07:00

Jag har fått en envis förkylning, är trött och konstaterar att jag ser sliten (och gammal!) ut när jag ser fotona från dopet. Ändå är jag märkligt varm om hjärtat och lycklig. Lina skrattar och pratar mer och mer för varje dag. Just nu är det lite problematiskt att svara henne eftersom jag har tappat rösten helt och hållet, men jag ler stort istället och pussar henne på de runda kinderna.

Det har känts lite tomt här sedan dopet. Hela min familj var här då och jag saknar dem. Jag vill dela min dotter med dem och deras famnar. Önskar att vi kunde bo närmare varandra.

En bild

2010-09-09T16:11:00.000-07:00

Något av det vackraste jag vet just nu är ett litet barn vid sin mammas bröst, lugnat, tröstat och mättat, fullkomligt avslappnad i hela kroppen, och med en liten hand förtroendefullt vilande mot bröstet.

En bättre dag

2010-08-31T08:09:00.000-07:00

Idag piggade vi upp oss med ett besök på jobbet och möttes av ett samfällt, spontant "åååååå" av mina kolleger när vi kom in i matsalen. Sånt är ju trevligt! :) Besöket gjorde mig gott. Jag har kanske varit för mycket här hemma och tillsammans med min man. Man skulle ju kunna tycka att det är mysigt att vara hemma alla tre tillsammans, men ibland blir det faktiskt för mycket av det goda och jag påverkas också väldigt mycket av min mans depression. Nu är han borta några dagar och Lina och jag och min yngsta syster, som kommer imorgon, ska njuta och göra tjejiga saker tillsammans. Vi ska också förbereda lite för dopet, som blir på lördag. Det känns så högtidligt att jag ska få bära fram min egen dotter till dop. Tidigare har det bara varit fadderbarn som jag haft i famnen.

Meddelande

2010-08-30T11:03:00.000-07:00

Jag undrade länge var den där omtalade småbarnsföräldratröttheten höll hus. Nu har den kommit.

En suck

2010-08-30T03:12:00.000-07:00

Det där med rutiner och mönster... Det tog visst slut idag. Vi är tillbaka i varannan-timme-matandet och däremellan låter vår dotter oss höra hela registret av röstresurser.

En lördagsrapport

2010-08-28T03:51:00.000-07:00

Vi har så småningom börjat hitta rutiner i vardagen. Den stora överraskningen för mig, som alltid varit en kvällsmänniska, är att jag faktiskt tycker om att stiga upp och pyssla med Lina de tidiga, tysta, ljusa morgontimmarna. Vi har också, för tillfället i alla fall, fått fason på mattiderna och hon äter nu för det mesta med 3-5 timmars mellanrum. Bara ibland är hon hungrig efter två timmar, då är det oftast eftermiddag eller kväll och en lång dag, som gör små flickor trötta, bakom.
Dagen idag började vi med strövtåg på stan, blommor, bär och grönsaker på torget, några klädbutiker, litet konditori och överallt människor som ler ömt och ibland kommenterar när de ser lilla Lina fridfullt sovande i bärselen på min mage. Förkunnar härmed att Beco bärselen är ett fynd och en välsignelse, som jag rekommenderar åt alla som vill bära barnet nära sig! Dessutom rör man sig fantastiskt smidigt med bärselen, jämfört med när man drar vagnen med sig! Jag har provat både knytsjal och ringsjal också, men Lina gillade inte någondera. Lite synd på den vackra, turkosa ringsjalen jag förhoppningsfullt köpte när magen började ta form... Men jag har inte gett upp med den än, jag ska prova på nytt nu när Lina är lite större och har mera stadga i kroppen.

Underbarn

2010-08-24T12:47:00.000-07:00

Dansade omkring i vardagsrummet med en trött, liten Lina i famnen idag och kom att tänka på ordet "underbarn". Ett ord som används om barn med specialbegåvningar, men egentligen, egentligen så är varje litet barn ett underbarn. Min dotter är definitivt det, med eller utan speciella begåvningar och jag tycker att alla barn är det, med eller utan IVF som start.

Lycka i vardagen

2010-08-24T05:20:00.000-07:00

Jag är så lycklig. Min lilla flicka är så fin! Hon växer dock fortare än ogräs.

Torrkok..

2010-08-14T11:10:00.001-07:00

Ikväll glömde jag bort kastrullen på spisen. Den där nappen kokade så att den skulle bli ren och fin igen... Jag som aldrig trott på det där med den så kallade ammningshjärnan!

Mjölktillverkningen accelererar

2010-08-14T04:18:00.000-07:00

Jag skulle skriva att jag upplevt några dagar av mera krävande moderskap, men efter att just ha suttit på huk framför min dotter, som LOG OCH "PRATADE" med mig, är det som om det inte alls varit så krävande ändå. Vad gör det att man ammar från kl. 15.30-23tiden om man dagen efter belönas med flera strålande leenden och småprat som alldeles tydligt är medvetna?! Och nej, tidpunkterna från gårdagens ammningsmaraton är inte överdrivna med en enda minut. De längsta pauserna varade 30 minuter och var två till antalet. I övrigt var det bara några minuter här och där innan det var dags igen. Det är tydligen dags att öka mjölkproduktionen så att min lilla raketväxande baby får det hon ska ha. Hon tycks ha ökat behov av både mat och närhet just nu och har varit en riktig famnflicka de senaste dagarna. På rådgivningsbesöket i onsdags vägde hon redan 4380 gram, men den största förändringen kanske ändå är den ökade medvetenheten i blicken och det tydliga kontaktsökandet. Allt är ändå inte idel leenden, hon har skrikit en hel del också, ett genomträngande skrik ackompanjerat av vilt fäktande armar och ben. Om det är växtvärk eller magknip som är orsaken är svårt att säga.

Hormoner

2010-08-11T10:42:00.000-07:00

Den lilla prinsessan ser ut som värsta tonåringen med ansiktet fullt av hormonplitor. Men vad gör man när mamma tydligen är så väldigt hormonell!?

Moderskap

2010-08-06T11:43:00.000-07:00

Jag tycker det här med att ha en liten baby bara blir bättre och bättre ju mera jag slappnar av, blir säkrare och lär känna min dotter och hennes olika uttryck. Hon är ljuvlig hela hon. Jag njuter också av all den positiva uppmärksamhet man får ute bland folk när man kommer med en så liten människa i famnen. Särskilt äldre kvinnor kan inte låta bli att prata med Lina och helst vill de röra vid henne också och jag ser på dem att de minns sina egna skimrande ögonblick med de egna barnens första tider. Man kan nästan se minnena flimra förbi i deras ansikten... Den första, omtumlande, svårbeskrivliga känslan när babyn slutligen slinker ut ur en och plötsligt ligger där på magen, de första dagarna då man inte kan upphöra att förundras över det fjuniga, mjuka dunhåret, de små händerna, minerna- ja, allt som är så fantastiskt. Sedan föreställer jag mig att de minns olika saker från barnets/barnens uppväxt blandat med minnen om känslor och upplevelser som moderskapet väckte. Jag märker att jag själv också ser på gravida kvinnor och små barn på ett annat sätt nu. Jag har alltid sett det som något fint och värdefullt, men nu känner jag en ny sorts ömhet gentemot dem som väntar och de som just har fött och mot barnen. Det är som om det där värdet man redan tidigare anade har fått ett nytt djup, en ny tyngd, nu när man är uppfylld av den kärlek som ens egen lilla har väckt till liv.

Uppdatering

2010-08-04T09:16:00.000-07:00

Jag funderar på att avsluta min blogg, men har inte kunnat bestämma mig. Den fyller inte på samma sätt ett behov längre och att läsa om tusen små framsteg hos vår lilla skulle vara intressant mest för nära och kära. Samtidigt tycker jag om att skriva och blogg-gemenskapen har verkligen varit hjärtevärmande! Jag låter saken bero än så länge och ser hur det blir...

Vår lilla Lina växer kännbart. Idag på rådgivningen var hon redan över fyra kilo, men så äter hon också ofta. Väldigt ofta... Och nu tror jag bestämt att det är dags igen. Jag hör det kännspaka lilla gnyendet som är ett tecken på att sömnen börjar släppa sitt grepp om min sköna.

Förundran

2010-07-24T06:50:00.000-07:00

Sitter här med min lilla skatt i famnen. Hennes ljusa fjunhår är lite rufsigt ovanför ena örat. Hon gnyr lite och ögonlocken är tunga. Jag är så innerligt tacksam att jag får uppleva detta.

Kvinnor

2010-07-22T12:33:00.000-07:00

Idag har jag saknat ett mera kollektivt samhälle, ett sådant där man skulle leva närmare varandra. Jag saknar tryggheten det skulle ge att ha andra mammor omkring sig. Sådana som varit mamma många gånger, som har äldre barn, sådana som är lika nya som jag, ja, alla varianter... Jag saknar den så kallade "tysta kunskap", som skulle förmedlas helt automatiskt och naturligt i en sådan gemenskap.
Min man är underbar på många sätt, men just nu längtar jag efter kvinnogemenskap. Jag är överhuvudtaget lite överraskad över att jag känt och känner mig så osäker. Jag trodde att det skulle kännas mera vant (jag har ändå tidvis jobbat med mycket små barn), mera instinktivt och omedelbart, men det gör det inte.

Smekmånad

2010-07-21T02:23:00.001-07:00

Jag är lycklig, men jag hinner inte blogga så mycket. Jag slösar kärlek över min lilla rosenknopp och är djupt tacksam över att hon äntligen är hos oss. Förlossningen har redan bleknat i mitt minne och jag drömmer redan om att "göra det igen"...
Jag blir olycklig när hon gråter och känner ofta stor osäkerhet, men samtidigt känner jag mig djupt tillfredsställd, som om jag äntligen gjorde det jag är här för att göra.

Översvämmning i hjärtat

2010-07-11T11:06:00.000-07:00

Nybliven mamma,
osäkerhet.
Nybliven mamma,
glädjen som överträffar förväntningarna.
Nybliven mamma,
mjukare än mjukt i hjärtat.
Nybliven mamma,
världen är så stor.
Nybliven mamma,
kom, mitt lilla barn,
vila hos mig.

Hemma

2010-07-09T09:43:00.000-07:00

Tillåt mig presentera medelpunkten i vår tillvaro just nu, min lilla skatt, min lilla sparvunge, vår egen dotter!

Framme!

2010-07-02T11:09:00.000-07:00

Nu är hon här! Klockan 23.15 igår kväll gled 2816 gram och 45 cm ljuvhet ut till stora världen. Min man var ett fantastiskt stöd under hela förlossningen och nu är vi så lyckliga och glada.

Dags.

2010-06-30T10:36:00.000-07:00

Hörni, vänner, jag har tänkt åka in och föda barn nu. Min kloka syster tyckte att jag borde kolla upp ifall allt det där rinnet var fostervatten, så sagt och gjort, när jag hade fått fixat lite ärenden, klippt håret, osv, ringde jag till förlossningsavdelningen. De bad mig komma in för test och på den vägen är det... Testet var klart positivt. Fostervatten är vad det handlar om. Däremot är förlossningen inte igång ännu, även om sammandragningarna aldrig är långt borta. Om inget händer under natten blir jag troligen igångsatt imorgon. Jag fick ändå komma hem en sväng för att packa min väska, äta - och blogga förstås! Fast det där sista berättade jag inte åt barnmorskan! :)

Nästa gång jag skriver här är jag mamma, inte bara blivande mamma. Allting har en första och en sista gång och det ligger både vemod och glädje i den sanningen.

Sköt om er så hörs vi!

Att ta farväl

2010-06-29T19:47:00.000-07:00

Det är en strålande sommarmorgon. Klockan är lite före sex. Jag tror att jag ska ha en ta-farväl-dag av magen idag. Packa bb-väskan, försöka få en ex tempore tid hos frissan, klappa magen, äta ordentligt, njuta av dagen, göra mig beredd. Det kanske inte dröjer så länge nu ändå. Vaknade 4.20 (efter ca 3 timmars sömn...) av att något "rann över" när jag vände på mig. Liten blöt fläck på lakanet, inte stor alls, vänder mig på andra sidan och försöker sova vidare, men känner snart att det rinner ganska mycket till. Stiger upp, går på toa, allt känns som vanligt, ingenting kommer forsande, så jag lägger mig igen. Andas lugnt och känner välbefinnande. Försöker somna om, men är för uppspelt. Undrar över om det är fostervatten som kommer och känner spänningen stiga. Några smått kännbara sammandragningar senare stiger jag upp, jag är alldeles för hungrig och pigg för att sova, hur klokt det än vore att försöka. Så nu sitter jag här och låter dagen börja. Vad den kommer att föra med sig får vi se. Tror inte att det blir idag ändå, men massagen som jag hade bokat tänker jag avboka. Jag har viktigare saker för mig, som att ta farväl av magen...

Vecka 39

2010-06-29T10:56:00.000-07:00

Det roligaste med gårdagens slempropp var upprymdheten den väckte hos både mig och maken, men tyvärr känns förlossningen inte alls lika nära förestående idag. Ingen molande värk, nästan inga sammandragningar, inga fler nämnvärda slemproppsrester... Bebisen bökar i lugn och ro därinne. Mera hallonbladsté kanske? Brygger en kopp och hoppas den har verkan, medan jag begrundar dagens inköp. Eftersom jag kände på mig att det inte blir någon bebis idag tog jag bussen till storstaden och gick på rea. I flera timmar. Trängdes bland folk och kläder med min stora mage. Så många härliga sommarkläder som jag inte vågar köpa, man vet aldrig hur man ser ut efteråt. Magen lär ju inte försvinna genast. Hittade ändå en del smått som kan användas med eller utan mage. En färgglad väska, t.ex. :)

Såg en massa gravida kvinnor överallt och bytte blickar av samförstånd med nästan alla. Jag är plötsligt med i en ny världsvid gemenskap.

Snart dags?

2010-06-28T10:38:00.000-07:00

Hoppsan, där kom slemproppen. Eller åtminstone en del av den. Hjälp, det är på riktigt det här! Och min man som ännu inte hunnit läsa förlossningsboken eller se förlossningsfilmen som jag lånat...

Har känt mig "annorlunda" de två senaste dagarna. Mera seg på något sätt, kroppen har känts tung och jag har haft något som påmint om mensvärk, särskilt nattetid, och mera "värkande" sammandragningar. Något är på gång, men enligt min ständiga källa till kunskap, internet, kan det dröja upp till två veckor även efter att slemproppen gått innan förlossningen kommer igång. Jag tror att min bebis kommer att vara ganska punktlig. Det är min gissning. Nu är det er tur; vad gissar ni? :)

Till en liten människa i vecka 38

2010-06-21T05:29:00.000-07:00

Lilla människa, för att vara så liten tar du upp väldigt stor plats i min tankeverksamhet. Idag har rådgivningstanten försiktigt knådat min mage och konstaterat att hon tror att du är lite större än vad det där senaste ultraljudet lät påskina. Tänk, det tror jag också. Inte så mycket större kanske, men alldeles så där lagom. Därför tycker jag att du inte ska dröja alltför länge nu. Jag vill att du flyttar in i den här världen här utanför, tillsammans med oss. Det är vackert här ska du veta. Grönt och fint. Härlig är jorden och jag längtar efter att få visa den för dig.Rådgivningstanten sade att du har fixerat dig och att det betyder att det inte borde vara några problem för dig att rymmas ut heller. Så nu vet du det.

Jag har gjort i ordning din vagn idag. Jag har tänkt mig att det är varmt när du kommer så där ligger en vit filt och ett litet täcke. Fårskinnet får vänta tills svalare tider. Ikväll kommer delar av din släkt hit så om du vill göra riktigt dramatisk entré så borde du kanske passa på de närmaste dagarna... Jag har absolut inget emot det och i så fall får du genast från början träffa några av mina käraste människor. Så välkommen bara, lilla frö. Välkommen!

I slutet av vecka 37

2010-06-18T13:34:00.000-07:00

Lilla bebisen har vuxit till sig. Dryga 500 grams viktökning på två veckor var uppskattningen på dagens ultra. Det blir nog bra det här. Om ökningen fortsätter i samma takt så blir det ju en helt normalviktig bebis som ska klämmas ut. Jag försökte berätta för den lilla på väg hem från ultrat att SÅÅÅ mycket tillväxt nu den sista tiden kanske inte är nödvändig, men blivande pappan tyckte istället att bebisen kan lägga in en rejäl slutspurt och växa sig stor och stark.

Det kändes bra idag. Under ctg-tagningen fick jag en plötslig känsla av att vi kommer att klara det fint det här, vi tre, när vi kommer för att föda. Vi har ännu ett kontrollultra inplanerat om två veckor. I mitt stilla sinne hoppas jag att vi kommer att få mäta en livslevande, sprattlande bebis IRL istället...

Sängbestyr

2010-06-15T16:09:00.000-07:00

Jag hade tänkt vänta till veckan efter midsommar, men kunde inte hålla mig längre... Eftersom vi hämtade hem sängen igår så bara MÅSTE jag bädda den idag. Jag har fått de sötaste lakan med spetsar och broderier av mamma, antagligen har jag sovit i dem själv för "evigheter" sedan, och nu ska de få välkomna vår lilla bebis till hennes (eller hans) livs första säng.

Vecka 37

2010-06-14T23:27:00.000-07:00

Sömnproblem, foglossning och oändlig väntan. Jag har känt behov av att vara lite inåtvänd på sistone och har hållit mig borta från bloggandet, även om jag uppdaterat mig på alla bloggar jag följer.

Igår hämtade vi barnsängen och bilstolen, som vi får låna av vänner. Så där materiellt sett börjar vi vara färdiga för babyankomst. Min kropp verkar också vara inställd på att ta emot en liten, den första droppen bröstmjölk syntes häromdagen. Jag tyckte det var fantastiskt! En liten droppe under.

BB-besök

2010-06-04T09:40:00.000-07:00

Här sitter jag med min första kopp hallonbladsté. Första klunken slank just ner och jag konstaterar att det sannerligen behövdes lite honung (vilket föreslogs på förpackningen) för att man ska kunna dricka det här! Smakar i stort sett hö och damm, men om det kan underlätta förlossningen så varför inte... Vi var på studiebesök på BB idag. Jätteroligt, jag känner mig färdig för att åka in typ NU! Blev riktigt inspirerad! :)

De gulliga bebisbilderna på väggarna, de små, färdigt bäddade barnsängarna, blöjorna och kläderna i rummen väckte en otålig längtan. Lilla människa, dröj inte så länge till, allt är färdigt och väntar på dig här.

Kontrollultra vecka 35

2010-06-03T05:57:00.000-07:00

Kontrollultra idag igen. Och om två veckor på nytt. Den här läkaren tyckte att fostervattnet visserligen är lite knappt, men tillräckligt. Hon betonade att det inte finns orsak till oro, men att man vill följa med utvecklingen i alla fall, eftersom bebisen dessutom verkar vara så liten. CTG-kurvan var fortfarande som den skulle och min lilla människa därinne rör på sig varje dag (och en del nätter också). Känns nästan lite tråkigt att springa på ultra titt som tätt nu. Idag fick jag en så surrealistisk känsla när jag låg där med magen i vädret i det mörka rummet med ultramaskinens låga surrande och läkarens mummel som enda ljud, medan hon förde ultraljudssonden över min mage och tryckte på knappar hit och dit. Jag kunde se delar av mitt barn avteckna sig på skärmen, men det blir ingen helhetsbild i det här skedet, så det ökade känslan av overklighet och något främmande.

När jag och mannen kom ut därifrån och han genast var inne på helt andra samtalsämnen, som om vi inte alls just sett vårt barn, hängde jag inte med i svängarna, utan överfölls av en överraskande matthet och blev plötsligt full av gråt. Kände att det finns spänningar och stressmoment som tynger mig och att jag, trots det läkaren sade, ändå känner lite oro över vår lilla som visserligen tycks växa, men som nätt och jämnt hålls med längs minuskurvan. Det kändes som om Lillungen är så liten och utsatt och vem vet vad allt som ännu kan hända...
Kanske speglade denna reaktion min egen känsla av utsatt sårbarhet just nu.

Vi var på föräldraförberedelsekursen igår och ämnet för dagen var parförhållande och föräldraskap. Vissa, för mig och min man känsliga punkter, vidrördes och det påverkar mig idag.

Vemod i vecka 35

2010-05-31T23:23:00.000-07:00

Låg länge med handen på magen igårkväll och funderade på hur jag kommer att minnas den här graviditeten om fem, tio, femton år. Kommer jag att minnas känslan av förundran, av tacksamhet, av förväntan? Kommer jag att minnas hur det känns när hela magen bubblar av rörelser? Kommer jag att minnas den där starka längtan före det välsignade tillståndet? Kommer jag någonsin att få uppleva det här igen? Det känns nästan lite vemodigt att det här skedet snart är över, även om detta ju bara är förberedelsen på själva höjdpunkten, att ha ett levande litet knyte, ett nytt liv, i famnen.

Roligt

2010-05-29T13:05:00.000-07:00

Det roliga med den här graviditeten är att det ramlar in så många komplimanger hela tiden. Jag får höra så mycket positivt om hur "blomstrande, strålande, vacker, fräsch och ung" jag ser ut, att graviditeten klär mig, o.s.v. Hoppas det håller i sig efter att bebisen tittat ut... :)

Vecka 34 och förberedelser

2010-05-26T06:19:00.000-07:00

Vi ska på föräldraförberedelsekurs (pust, vilket långt och omständligt ord!) ikväll för första gången. Jag. Min man. På föräldraförberedelsekurs. Fniss! Så otroligt det hela fortfarande känns..

Vecka 34

2010-05-26T00:06:00.000-07:00

Idag, imorgon, i övermorgon...Sedan är kampen på jobbet över och jag är fri och ledig! HURRAAA!

Full fart mot vecka 34

2010-05-23T12:26:00.000-07:00

Tog en lång promenad idag och fick lite ont efteråt. Sammandragningar och en tyngande känsla av tryck.

Imorgon börjar den sista veckan på jobbet.

Fostervatten

2010-05-21T00:58:00.000-07:00

Lite knappt med fostervatten, blev slutsatsen av gårdagens ultraljud, men annars verkar allt som det ska. AFI-värdet (mängden fostervatten) låg på 7 och enligt vad jag sökte fram på nätet går den nedre gränsen vid 5. Eftersom bebisens hjärtljud är fina och urinblåsa och njurar ser bra ut på ultrat tyckte läkaren inte att det fanns orsak till oro ännu, men för säkerhets skull blir det ett nytt ultra om två veckor.

Jag tänker dricka massor med vätska under den tiden. Kan kanske hjälpa och jag har dessutom varit vansinningt törstig hela tiden de senaste månaderna. Den där lilla biverkningen som heter springa på dasset stup i kvarten får man ta... Min lilla i magen måste ju få simma ordentligt lite till.

Den lite sparsamma mängden fostervatten kan också ha ett samband med att sparkarna känns så tydligt, inte så mycket som dämpar dem liksom. Och de känns verkligen! Jag har en liten sprattelfia i magen (eller sprattelmåns, vi fick ingen desto mer bekräftelse på könet under gårdagens ultra, det syntes inte)

Dagens leende

2010-05-19T04:00:00.000-07:00

Gravidkunskap: Så reser du dig ur en djup fåtölj

Placera fötterna på golvet och böj dig framåt från höften. Lägg händerna på armstöden och tryck ifrån. Använd magmusklerna! Är det fortfarande svårt? Sätt dig ner igen och be någon annan hämta mer glass. Det är i alla fall klart överreklamerat att stå upp.

Trygghet

2010-05-19T01:33:00.000-07:00

Idag var det igen dags för rådgivningsbesök, även mannen hängde med. Jag tycker bättre och bättre om min hälsovårdare och känner verkligen förtroende för henne. Idag pratade hon lite om vilka känslor och reaktioner man kan ha när bebisen väl är ute och hur det kan vara att komma hem. För mig kändes det skönt att hälsovårdaren betonade att det kan vara ganska blandade känslor och att man som nybliven mamma ofta kan vara ganska gråtfärdig och känslig. Jag tror att min man har lättare att ta detta till sig när det kommer utifrån och också att förstå att det är vanligt och helt normalt och inget som betyder att något är fundamentalt fel, så jag är glad att hon tog upp det. Mannen fick också lufta sin oro för hur det blir med en bebis i huset, vilket är det som han funderar mycket på. Han oroar sig särskilt för att inte få sova tillräckligt, eftersom han har ett enormt sovbehov.

Rådgivningsbesöken har blivit en trygghet för mig. Det känns bra att veta att jag ska dit med jämna mellanrum och få träffa någon, som varit med om det här förut, och som har en massa erfarenhet av hur det kan vara. Förra veckans sjukskrivning och gårdagens lugn har också gjort mig gott och jag känner mig mycket mera uppåt och avstressad igen. Imorgon har vi ultraljudet på mödrapolikliniken och jag är inte ens orolig, bara förväntansfull inför att få se vår lilla. Ibland kan jag tycka att min graviditet existerar mest på nätet, medan det vanliga livet är fyllt av så mycket annat och då känns rådgivningsbesök och ultraljud som något som förankrar detta otroliga som händer i verkligheten. Egentligen har jag kanske känt mig lite ensam med min väntan den senaste tiden här i det verkliga livet. Min man har ett ganska annat sätt att tänka på barnet och det som väntar och vi pratar inte så mycket eller ofta om graviditeten eller babyn, annat än i praktiska termer, men också det har det varit tunnsått med på sistone. Jag pratar ju en del och berättar om hur det känns rent fysiskt, men den biten är ju bara en liten del av det stora hela.

Nu när jag sitter och skriver så inser jag att detta är sant, att jag skulle vilja ha mera dialog med mannen om bebisen, framtiden, föräldraskapet, både rent praktiskt och på det mera emotionella planet. Bara det där att han skulle känna på magen lite oftare... Oftast är det jag som tar hans hand och lägger den på min mage när jag känner att bebisen rör sig.
Jag tror att magen börjar vara så stor nu att han på något vis upplever det lite "obekvämt", det blir liksom så tydligt och uppenbart att hans cirklar kommer att rubbas, så det har kanske gjort honom lite distanserad och avvaktande, åtminstone för en tid, medan han processar tanken. Jag kan förstå det och är än en gång glad över att leveranstiden faktiskt är hela 9 månader.

Längtan

2010-05-18T15:19:00.000-07:00

Det här kan jag längta efter ibland:

att kunna dra upp benen utan att något tar emot
att få sova utan kisspauser
att luta mig över handfatet utan att vara tvungen att sträcka mig efter kranen...
ett glas vitt med is
att springa, hoppa och dansa
att kunna ligga i sängen, svänga mig eller göra vad som helst utan att känna av foglossning
att vara slank igen
att kunna sträcka på mig på morgonen utan att det tar emot, gör ont eller sätter igång sendrag någonstans

Ändå tror jag att jag kommer att sakna magen sedan. Det är så speciellt att vara gravid. Mötte en kollega i trappan på jobbet idag och hade lite mera åtsittande kläder som framhävde magen. Kollegan utbrast, nästan med ömhet i rösten: "åååå, så fin du ser ut!" Många kvinnor reagerar just så och det finns ofta ett stråk av längtan i rösten, även hos dem som redan har sin barnaskara.

Skuggbild

2010-05-18T11:07:00.000-07:00

Jodå, med en sådan här mage blir det en hel massa skugga. Det här är för någon vecka sedan. Magen är ännu större nu. Skuggan kanske dessutom förminskar lite, beroende på hur jag stod vänd.

Den där odefinierbara högen i hörnet kan ni ju låtsas att ni inte ser. Jag höll på att gå igenom en del kläder och de hamnade lite överallt...

Lugn

2010-05-18T08:30:00.000-07:00

Jag har haft en lugn dag idag. Arbetsdagen förflöt i lugn takt och efter jobbet fortsatte jag i samma lugna takt. Strövade sakta genom stan med en hand på min mage. Avnjöt en espresso con panna och förundrades över allt skirt, grönt och vackert omkring mig. Sög i mig av solen, värmen och möjligheten att få vara för mig själv. Gick in i en butik och köpte ett vackert smycke, som såg ut som om det var gjort för mig. Köpte jordgubbar på hemvägen.

Nu är jag hemma, fortfarande ensam. Låter lugnet impregnera både kropp och själ. Känner hur jag blir samlad istället för splittrad och oroad. Låter tröttheten finnas där utan att störa. Gör lite vackert på köksbordet, medan jag fixar med maten och väntar på att maken ska komma hem. Jag behöver mycket skönhet omkring mig och i mitt liv. Just nu bjuder naturen på ett överflöd av detta.

Sömnproblem

2010-05-16T15:03:00.000-07:00

Här sitter jag i natten med min stora mage, hettande fötter och trötta ögon. Har slängt av mig alla kläder. Skönare så. Inget som spänner eller värmer i onödan. Omöjligt att somna, vilket tycks vara ett återkommande problem under min väntan på Lillgulle. Hade en riktigt hopplös natt alldeles nyligen. Myrkryp av oanade dimensioner i hela kroppen och en bebis som tydligen hade disco alldeles för sig själv därinne. Jag lyckades somna någon gång efter kl. 03 den natten, men vaknade igen efter två timmar av några våryra fåglar som sjöng (skränade) mycket högljutt utanför fönstret. Omöjligt att somna om hur jag än försökte.
Hoppas att sömnproblemen inte är lika elakartade i natt. Imorgon är det nämligen arbetsdag igen.

BH

2010-05-16T09:50:00.000-07:00

Köpte min första ammnings-BH häromdagen. Gräsligt obekväm, märkte jag efter att ha burit den en stund. Jag var tydligen lite för bröstfokuserad när jag köpte den, kontrollerade bara att mina nya, frodiga bröst fick den plats de behövde och tänkte inte så mycket på omkretsen. Det borde jag ha gjort, större lungor och större hjärta kräver tydligen flera centimetrar runtom. Måste visst gå och shoppa en gång till... :)

Tusenfoting

2010-05-15T01:21:00.000-07:00

Min babycountdownwidget här intill påstår så mycket. Bl.a. att det är minst 7 veckor kvar av ökande sprickfärdighet. Andra gånger föreslår den att bebisen mest sover i detta skede eller att rummet därinne minskar. Det där första måste jag väl bara tro på, fast jag inte är riktigt säker på hur det ska gå till i praktiken, men det sker ju utan min direkta inblandning så jag får väl bara försöka hänga på och följa magen dit den tar sig...
Men det där med att mest sova eller att rörelserna minskar för att det blir så trångt därinne gäller nog inte den här lilla bebisen! Den har aldrig hört talas om sånt, tycks det. Nej, nej, här är det dygnet runt aktivitet som gäller för tillfället och jag reflekterar seriöst över om det möjligen kan vara en tusenfoting därinne eftersom det sparkas i alla hörn av magen SAMTIDIGT.

Sprickfärdig, på väg mot vecka 33

2010-05-14T14:30:00.000-07:00

Kommer jag att bli den första kvinnan i historien som spricker på grund av bebis i magen? Någon måste väl vara den första och just nu har jag en känsla av att jag ligger väldigt, väldigt nära till hands för detta rekord...

Morsdag

2010-05-09T06:01:00.000-07:00

Morsdag idag och det är den första på många år som inte gör mig ledsen. Idag är jag bara lätt om hjärtat och innerligt tacksam över rörelserna som böljar av och an i magen.

Tänker på er som ännu väntar, kämpar, hoppas och längtar och förtvivlar ibland!!!!!

Mitt lilla barn

2010-05-08T08:24:00.000-07:00

Mitt älskade barn, jag älskar att känna när du rör dig, bökar och sprattlar inom mig. Visst är det roligt att röra på sig och känna hur kroppen fungerar?! Snart, lilla du, ska du få lite mera utrymme för dina rörelser, men ännu måste vi vänta en tid. Före det kommer du faktiskt att få mindre utrymme att röra dig, men du är trygg och skyddad därinne. Väx och och må bra därinne, du lilla. Vi, här på utsidan, väntaroch längtar och gör vårt bästa för att vara förberedda när du kommer.

Sjukskriven

2010-05-07T02:53:00.000-07:00

Äntligen. Tid att andas ut. Tid att tänka och känna, inte bara rusa, rusa, rusa omkring. Var på ultrat idag, men blev inte mycket klokare av det p.g.a. den primitiva maskinen och ovana läkaren, så hon skulle skicka en remiss till mödrapolikliniken och så får jag gå dit istället. Hade förstås helst sett att hon genast hade remitterat mig dit istället för denna rätt onödiga undersökning. Hon medgav själv att hon inte är så van och att mödrapoli knappast "godkänner" hennes ultraljudsmätningar. Det som var bra var att hon sjukskrev mig. Jag har varit väldigt trött på sistone, känslorna på ytan, och efter ett gräl som vi bara drev in i inatt, jag och min man, var jag i total obalans när vi kom in till läkaren. Det räckte med att jag såg henne för att tårarna skulle börja rinna. Sedan rann de mer eller mindre under hela besöket. Jag kunde helt enkelt inte hålla dem tillbaka. Jag måste till jobbet efter ultrat eftersom jag hade ett möte jag inte kunde vara borta från, men annars är jag nu alltså sjukskriven idag och nästa vecka. Det känns som en stor befrielse. Nästa vecka skulle ha varit väldigt krävande på jobbet och jag är så glad att jag slipper den stressen nu. Jag har inget emot lite stress i vanliga fall, upplever det oftast som stimulerande och ganska ofta tycker jag att jag har ett rätt så roligt jobb, men den senaste månaden har det varit lite för mycket av allt.

Mammalådan

2010-05-05T09:11:00.000-07:00

I Finland får alla blivande mammor en låda, som man kanske kunde se som en slags första "survival kit", av Folkpensionsanstalten. Jag tycker i och för sig att babylåda vore ett mera passande namn eftersom största delen av innehållet är för den väntade bebisen. Där finns små bodysar, sparkbyxor, sockor, vantar, lakan, täcke, en uteoverall med tillhörande vadderade sockor, vantar och mössa och diverse andra klädesplagg, nagelsax, pyjamas, hårborste för litet huvud, infohäften om allt från parförhållande och barnskötsel till tygböljor och ammning. Ja, och några tygblöjor också. En ganska innehållsrik present med andra ord till den nya lilla medborgaren. Vår låda kom häromdagen och nu går tvättmaskinen på högvarv. Jag stod just och strök den första satsen små klädesplagg och log lite åt att det troligen är första och enda gången dessa kläder blir strukna. Däremellan blundade jag lite för ett par av klädesplaggen hade så fula färger. Det mesta i lådan är väldigt neutralt och okomplicerat, men ibland försöker någon pigga upp allt det neutrala, vita och beige, och just den här gången blev det kanske inte så lyckat...

Lådan i sig kan användas som säng den första tiden och har t.o.m. en färdig madrass. Så så går det till när man kommer till världen här i Finland.

Vecka 31

2010-05-04T23:30:00.000-07:00

Det lär visst vara vecka 31 nu! Maken konstaterade i morse att magen börjar vara så stor att den tillväxt som sker inte syns så tydligt längre... Jag funderade ett ögonblick på att lägga mig på honom med hela min praktfulla mage och enorma bröst så att han skulle få känna på tyngden en stund, men kom fram till att det är för jobbigt att dels hasa sig fram till honom och sedan ta sig upp därifrån.

På fredag får jag se min lilla unge. Då får jag gå på ett extra ultra! Monsterläkaren var snäll förra veckan och erbjöd sig att ta sig en titt. Hon var dessutom inte alls så hårdhänt som senast efter att jag bett henne ta det försiktigt och hon bad t.o.m. om ursäkt för att det gjort så ont! Jag hoppas att Lillgullet skulle svänga sig så där lämpligt så att vi skulle få könet bekräftat, men det börjar ju vara lite ont om svängrum därinne nu så det är bara bonus ifall det skulle råka sig så.

För övrigt blev jag lite chockad när jag såg mig själv på fotona från London. Jag levde i den saliga tron att det bara var mittgärdet, typ mage och bröst, som blivit större, men ack så fel jag hade... Mina KINDER är hamsterrunda, mina höfter är bredare än någonsin och låren är ganska väl tilltagna de också... Men det var kinderna som var den största chocken. Ser jag faktiskt ut så där!???

London tonight

2010-04-29T08:30:00.000-07:00

Snart flyger vi iväg. Och jag som bara skulle vilja vara hemma och klappa magen! Man får konstiga preferenser som gravid.

En förvirrad dag, eller en ynklig början på veckan

2010-04-26T09:04:00.000-07:00

Jag undrar om magen på något sätt har puffat mina tårförråd längre uppåt, närmare ögonen. De tycks svämma över så lätt nuförtiden. När jag kom hem från jobbet idag tog det kanske två minuter innan jag grät som om jag hade haft den mest eländiga dagen någonsin. Det hade jag nu inte, om man bortser från att jag lyckades sammanföra en kaffekopp och en full, nybryggd kanna kaffe på ett så olyckligt vis att det blev en rejäl explosion och plötsligt står jag där med bara en kopp och i andra handen ett handtag medan glasbitar och kaffe finns överallt runt och på mig. Hur det gick till vet jag inte, men min vita tröja hade plötsligt en brun ärm och det brände väldeliga genom ärmen. På magen och byxorna var det också brunt och vått och kaffedoftande, men de tygen var tjockare och mera skyddande. Rådiga damer i jobbets matsal föste in mig till en kran med kallt vatten, själv var jag lätt förvirrad över vad som hade hänt... Just då lyckades jag hålla mig för gråt, även om jag fick kämpa emot lite när en kollega kom för att se hur det hade gått och hela min underarm brände röd och het, men när jag kom hem och dessutom var hungrig efter ett långt möte och allt var precis som jag lämnade det imorse, trots att maken varit hemma hela dagen, så började tårarna bara rinna och rinna och jag kände mig så oöverkomligt trött.

Vi ska flyga till London över helgen och för det behöver jag ett läkarintyg på att allt är som det ska vara med min dyrbara mage. Det betyder att jag måste träffa monsterläkaren imorgon igen. Hon var den enda som hade en tid ledig. Jag är tacksam att jag fick en tid med så kort varsel, men jag spänner mig redan inför hennes hårdhänta undersökning. Så jag gråter väl en skvätt imorgon igen...

När jag försökte förklara för min man att man är känsligare när man är gravid frågade han oroligt vad prognosen är efter förlossningen, blir det bättre eller värre alltså... Jag upplyste honom om att en del blir deprimerade på riktigt, medan andra bara har nära till tårarna en kortare tid när hormonhalten sjunker drastiskt. Så nu är han förvarnad.

Trots allt välkomnar jag ändå min ökade känslighet. Den ska ju hjälpa mig att vara maximalt lyhörd för barnet och vara en byggsten när vi lär känna varandra under de där första omtumlande månaderna.

Kropp

2010-04-26T00:18:00.000-07:00

Jag var inte säker på hur jag skulle uppleva detta att vara gravid rent utseendemässigt, en bagatell kan tyckas när man längtat och väntat länge, men något som ändå spelar en viss roll. Inte en livsavgörande, men kanske en bit av en gladare vardag. Jag kan konstatera att jag verkligen gillar mina nya, fint rundade former. Jag tycker fortfarande att magen är vacker, även i denna storleksklass, och brösten är just precis sådana som jag alltid hemligen önskat att jag hade... Min hud är mera balanserad och i bättre skick än någonsin. Det är bara håret som skulle kräva drastiska åtgärder, men det beror inte på graviditeten utan på att min favoritfrissa bor alldeles för långt borta och jag träffar henne först om två veckor. Då har det gått en låååång tid sedan senaste gång.

Det är som om jag skulle vara lite blind för celluliterna som plötsligt gjort entré i större skala. Vem bryr sig om sånt när det finns en glänsande mage ovanför?!

På väg in i vecka 30

2010-04-25T04:11:00.000-07:00

Var hos kosmetologen på ansiktsbehandling igår. Hon är underbar. När man går därifrån skimrar huden som aldrig förr och den omsorgsfulla massagen av ansikte, nacke och axlar gör att man känner sig ljuvligt ompysslad och mycket avslappnad.

I fredags träffade jag en kollegas söta, lilla nyföding och jag måste bara be om att få hålla den lilla. Hon var så liten och fin. I ett visst skede av graviditeten hade precis vartenda uns av min bebisfeber försvunnit och jag var inte det minsta intresserad av andras ungar, vilket var mycket överraskande för mig som alltid varit barnkär. Men nu... Man kan tydligen få babyfeber även om man har en i magen som snart ska därifrån! Jag kan inte se mig mätt på de små varelserna, som ju uppriktigt sagt oftast inte är så vackra och att hålla en i famnen får mig att smälta totalt och önska att tiden fram till juli skulle gå lite snabbare. Jag vill träffa mitt eget gullegryn! Jag hoppas bara att man inte är så insärjd i dimmor av trötthet att man inte orkar njuta av det fantastiska lilla livet sedan.

Jag har även läst en del intressanta böcker de senaste dagarna. Vill nämna två av dem här: Handbok för gravida, allt din doktor inte berättar, av Vicki Iovine och Lennart Nilssons klassiker Ett barn blir till. Den första rekommenderar jag som skrattframkallande läsning för varje gravid kvinna. Den andra fick mina tårar att rinna (särskilt när jag kom fram till förlossningskapitlet), inte på grund av sorg eller rädsla, utan för att det är så förunderligt och fantastiskt när en liten människa kommer till världen. Det är en otroligt vacker bok!

Oro

2010-04-21T23:54:00.000-07:00

Just nu vill jag bara att graviditeten ska vara över. Jag blir så orolig för minsta lilla sak. Jag vill bara ha mitt barn i famnen och se och känna att allt är bra och som det ska vara. Idag på rådgivningsbesöket var SF-måttet igen mindre än det borde vara och dessutom hade jag minskat i vikt istället för att öka. Mera behövs inte för att all oro som ligger under ytan ska rusa upp i dimensioner större än de isländska askmolnen.

Oron som väcktes avslöjade också för mig hur jag är mån om att "vara som förr", pigg, effektiv, hurtig, glad och stark. Istället för att ge mig själv utrymme och tid att känna och uppleva graviditeten med alla sinnen håller jag farten och fliten uppe. Det gäller både hemma och på jobbet. Särskilt hemma. Det är bara att inse, jag fungerar fortfarande efter gamla mönster och sliter för att försäkra mig om kärlek.