fredag 2 april 2010

En dag i vecka 26 och två händelser

Igår hände två saker. Jag tror att jag fick en första sammandragning. Sådana ska komma och ge träning åt livmodern och massage åt babyn, har jag läst någonstans. Jag tror att ännu en funktion är att förbereda den blivande mamman. Plötsligt insåg jag att det här kommer att göra ont. Seriöst ont. Hittills har jag känt mig laddad inför tanken på förlossning, snarast lite nyfiken på denna unika erfarenhet, nu kröp det genast in lite mera allvar i bilden.

Den andra minnesvärda saken hände vid lunchen. En manlig kollega satt mitt emot mig vid bordet. Plötsligt såg han mig vänligt rakt in i ögonen och sade med eftertryck: "jag tror att du kommer att få en flicka, en frisk flicka!" Bara så där. Jag har inte pratat om Lillgullets kön på jobbet, även om många frågar. Jag har velat hålla det för mig själv och dessutom var det ju inte så säkert. Jag blev berörd av den där repliken. Det var nästan som om han verkligen hade vetat.

måndag 29 mars 2010

Vecka 26

Såja. Nu har vi frigjort ett eget skåp för bebisen. Jag började plocka in lite grejer, kläder och lite lakan och sånt, och igen blev det så konkret att det är en riktig liten människa vi väntar på. Mannen fick flytta sin imponerande samling av verktyg till ett nyinhandlat skåp i ett annat rum och jag måste hitta på något för att få bort lukten av metall ur bebisen skåp. En ny och söt, liten människas kläder kan ju inte lukta gammal olja heller... ;)

lördag 27 mars 2010

Väldigt mycket gravid

Jepp, visst var det foglossning. Och den blev värre! Men idag är den bättre igen, åtminstone än så länge. Det där om att ännu röra sig lätt och smidigt kanske jag också är tvungen att ta tillbaka. Min syster kom på besök igår och hade inte sett mig på ungefär en månad. Hon tyckte att jag "vaggar så mycket" när jag går...
Jaja, och det är lääänge kvar ännu och magen den bara växer och växer. Finns det liksom något naturligt stopp sedan i något skede eller är min status fram till någon gång i början av juli helt enkelt mer och mer sprickfärdig?

torsdag 25 mars 2010

Vecka 25 och ett halvt år

Igår slogs jag av tanken att jag varit gravid i ungefär ett halvt år! Ett halvt år! Det låter så mycket. Det som en gång kändes som en ouppnåelig längtan är verklighet varje dag, ändå känns det inte alls vardagligt och inte heller som en självklarhet. Fortfarande förundras jag så gott som varje dag över det fantastiska att jag känner lilla livet röra sig i magen, att magen växer (och brösten med den :)), att jag går omkring och är så väldigt tydligt gravid hela tiden. Jag rör mig fortfarande lätt och utan smärtor någonstans. Bara ibland på nätterna när jag ska svänga mig kan det kännas obekvämt och jag kan inte sträcka på mig som jag brukar på morgnarna, för det stramar och gör ont lite här och där då. Trodde också att jag kände av något som kunde vara foglossning, men det kändes inte som jag hade föreställt mig, och det har inte blivit värre. Magen kan kännas spänd ibland och om jag har suttit länge eller gjort något lite mera fysiskt ansträngande känns det som om tyngden skulle öka och det trycker på neråt mot allt som håller emot. De små rörelserna som kommer då och då där inifrån gör mig lycklig. Igår kväll var det riktigt vilt när jag skulle försöka somna. Annars brukar det vara ganska lugnt den tiden, men kanske vår lilla också blev påverkad av espresson jag och mannen avnjöt ute vid en solig cafévägg för att fira att vi väntat barn i ett halvt år.

tisdag 23 mars 2010

Vecka 25 och läkarbesök

Idag var det dags för första träffen med rådgivningens läkare. När jag kommer in till läkaren konstaterade hon att vi har träffats förrut och till min stora förskräckelse insåg jag när... Det var en vanlig gynkontroll för några år sedan och jag tog upp frågan om fertilitetsutredning eftersom inget hänt trots att vi för länge sedan lämnat bort alla preventivmedel. Läkaren skrev en remiss och utförde sedan gynkontrollen som jag kommit dit för. Jag skriver utförde, för jag har aldrig (inte ens nu efter alla behandlingar och alla de läkare jag då träffade) träffat på en så hårdhänt läkare. "Utförde" låter tillräckligt kliniskt och mekaniskt för att beskriva själva känslan. Lägg därtill en brutal hårdhänthet och en mycket sval och bister framtoning. Hur kan en kvinnlig läkare, som ju verkligen borde veta hur känsliga områden det handlar om, vara så där hårdhänt?!!

Undersökningen idag var lika brutal. Det kändes som om hon skulle ha fört in någon form av tortyrredskap snarare än några fingrar när livmodermunnen skulle undersökas. När hon såg att det gjorde ont sade hon bara (nästan skadeglatt, tyckte jag) : "nu får du öva på att slappna av inför förlossningen". Jag blir så arg nu när jag skriver, men just då och där kände jag mig bara alldeles tillintetgjord.

Till råga på allt hade SF-måttet planat ut lite sedan förra gången, vilket direkt gjorde mig orolig, men det här var ju inte direkt läkaren som inbjöd till förtroenden och hon var också extremt snabb och effektiv och föste mig vidare för att boka en ny tid hos hälsovårdaren som ska kolla SF-måttet om två veckor. För första gången insåg jag riktigt på allvar att det kan uppstå problem. Visst har jag hela tiden vetat om det, men jag har så gärna velat njuta till fullo av detta under att jag ÄR gravid att jag alltid skjutit undan tanken, aldrig velat tänka den till slut, även om jag känt skuggor av oro ibland. Gode Gud, låt allt vara bra med vår lilla.

Det är något hos den där läkaren som gör mig så fruktansvärt illa till mods. Jag vill aldrig gå dit igen. Allra minst vill jag ha hennes händer i närheten av min mage eller mitt underliv igen. Jag är bara rädd att det inte finns någon valmöjlighet. Vår rådgivning är liten och det finns knappast andra läkare där. Och bara tanken på att hon någon gång i framtiden eventuellt också skulle undersöka min lilla baby får mig att verkligen stå på alla bromsar! Den där hårdhänta människan får aldrig röra vid mitt barn. Punkt.

måndag 22 mars 2010

Vecka 25

I helgen skrattade jag mig igenom Annika Lantz' 9 1/2 månad, som jag fick av en god vän för en tid sedan. Jag hade inte vågat läsa den tidigare för jag var lite rädd att jag skulle fösas ut ur mina rosaskimrande drömmar om hur bebistillvaron kommer att bli. Jag vill nämligen gärna drömma lite till, jag hinner med alla realiteterna sedan. Trots att boken handlade om kolikskrik som aldrig tar slut och en trötthet som övergår allt förstånd och andra vardagskamper så gjorde den mig på gott humör och mera avslappnad. Där ser man hur välgörande skratt kan vara! Vår lillunge i magen måste ha undrat vad som stod på när jag skrattade så att magen hoppade... Kanske den lilla fick sig en skön massage av det? :)

Här på jobbet blir jag lite smått road, men också lite rörd, av situationer där något, t.ex. en stol, ska flyttas på och jag får stränga order att inte röra den och andra rusar till för att flytta den i mitt ställe. Jag ler förstås vänt och känner mig speciell. Sedan går jag hem via butiken och bär minst fem gånger tyngre kassar i vardera handen... Skämt åsido, snart blir det nog dags för min man att ta över shoppingturerna till matbutiken.

torsdag 18 mars 2010

Vårkänslor


Jag upplever vårens spirande försök till ankomst på ett helt annat sätt i år än de senaste åren. Då var det ofta så att jag kände mig trött, gammal, tom, förtorkad och utanför allt det porlande, kvittrande, bubblande, droppande, grönskande livets ohejdbara framtåg. Jag kände det som om jag mentalt bara släpade fötterna efter mig från dag till dag och gick där och hängde med huvudet. I år känner jag mig delaktig i livet. Jag kan glädja mig åt ljuset och den milda luften, som lovar att det kommer mera vår snart, nästan på samma sätt som när jag var ung och kanske lite vårförälskad.

Det känns underbart.