Idag var det dags för första träffen med rådgivningens läkare. När jag kommer in till läkaren konstaterade hon att vi har träffats förrut och till min stora förskräckelse insåg jag när... Det var en vanlig gynkontroll för några år sedan och jag tog upp frågan om fertilitetsutredning eftersom inget hänt trots att vi för länge sedan lämnat bort alla preventivmedel. Läkaren skrev en remiss och utförde sedan gynkontrollen som jag kommit dit för. Jag skriver utförde, för jag har aldrig (inte ens nu efter alla behandlingar och alla de läkare jag då träffade) träffat på en så hårdhänt läkare. "Utförde" låter tillräckligt kliniskt och mekaniskt för att beskriva själva känslan. Lägg därtill en brutal hårdhänthet och en mycket sval och bister framtoning. Hur kan en kvinnlig läkare, som ju verkligen borde veta hur känsliga områden det handlar om, vara så där hårdhänt?!!
Undersökningen idag var lika brutal. Det kändes som om hon skulle ha fört in någon form av tortyrredskap snarare än några fingrar när livmodermunnen skulle undersökas. När hon såg att det gjorde ont sade hon bara (nästan skadeglatt, tyckte jag) : "nu får du öva på att slappna av inför förlossningen". Jag blir så arg nu när jag skriver, men just då och där kände jag mig bara alldeles tillintetgjord.
Till råga på allt hade SF-måttet planat ut lite sedan förra gången, vilket direkt gjorde mig orolig, men det här var ju inte direkt läkaren som inbjöd till förtroenden och hon var också extremt snabb och effektiv och föste mig vidare för att boka en ny tid hos hälsovårdaren som ska kolla SF-måttet om två veckor. För första gången insåg jag riktigt på allvar att det kan uppstå problem. Visst har jag hela tiden vetat om det, men jag har så gärna velat njuta till fullo av detta under att jag ÄR gravid att jag alltid skjutit undan tanken, aldrig velat tänka den till slut, även om jag känt skuggor av oro ibland. Gode Gud, låt allt vara bra med vår lilla.
Det är något hos den där läkaren som gör mig så fruktansvärt illa till mods. Jag vill aldrig gå dit igen. Allra minst vill jag ha hennes händer i närheten av min mage eller mitt underliv igen. Jag är bara rädd att det inte finns någon valmöjlighet. Vår rådgivning är liten och det finns knappast andra läkare där. Och bara tanken på att hon någon gång i framtiden eventuellt också skulle undersöka min lilla baby får mig att verkligen stå på alla bromsar! Den där hårdhänta människan får aldrig röra vid mitt barn. Punkt.