om att längta efter barn, om att vara barnlös, om att göra IVF och de känslor och tankar som då väcks, om att få se ett plus på graviditetstestet och en växande mage...
måndag 13 september 2010
Sorg
Mina tankar går till Tonci, som förlorat sin efterlängtade Embi. Den största skräcken för varje väntande mamma, men kanske särskilt för oss IVF:are, blev verklighet för henne. Jag önskar att det inte vore så!
Verkligen fruktansvärt, Men jag blir irriterad över det du skrev. Är det inte lika jobbigt för en som inte gått ivf att förlora ett barn? Älskar ivf:ar sina barn mer? Varför skulle det vara jobbigare för er att förlora ett barn än för oss som inte gått igenom det?
Sara, du har rätt i att det ALLTID är sorgligt o hemskt när någon förlorar ett barn, oberoende av när det sker eller hur barnet kommit till! Det jag däremot tänkte på var att man som IVF:are kanske har mera oro och rädslor under graviditeten, eftersom man ofta har en ganska lång och krånglig process bakom sig. Man är så medveten om att ingenting är självklart och man har kanske redan flera förluster med i bagaget. Men man kan aldrig jämföra och mäta sorg. Det är bara den som sörjer som kan säga något om hurudan just den sorgen är och känns.
Jag är alldeles för välinsatt i hur mycket som kan gå snett. Jag är inte ivf-are, men väl i v.25. Om mitt barn dör nu förstår jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Jag förstår i princip vad du menar, det finns gott om människor som är helt naiva och inte tänker alls på att livet inom dem är skört och bräckligt. Men jag är inte en av dem.
Vår IVF-historia:
Juni 2008, hormonstimulering med låg dos Puregon för att få fram så bra ägg som möjligt, resten skulle vi sköta själva.
April 2009, första "riktiga" behandlingen, enligt korta metoden, med 150 IE Puregon. Resultatet kan ni läsa om i bloggen.
Juni 2009, FET i normal menstruationscykel.
Augusti 2009, korta metoden igen, mot slutet höjdes Puregon-dosen till 225IE. Inga ägg befruktades.
Sepetember 2009, långa metoden ska påbörjas.
29.10.2009 under över alla under,för första gången i mitt 36-åriga liv får jag se det efterlängtade pluset på stickan.
Verkligen fruktansvärt,
SvaraRaderaMen jag blir irriterad över det du skrev.
Är det inte lika jobbigt för en som inte gått ivf att förlora ett barn? Älskar ivf:ar sina barn mer?
Varför skulle det vara jobbigare för er att förlora ett barn än för oss som inte gått igenom det?
Vi önskar med...
SvaraRaderaTack för dina ord, tankar och medkänsla!!
Sara, du har rätt i att det ALLTID är sorgligt o hemskt när någon förlorar ett barn, oberoende av när det sker eller hur barnet kommit till! Det jag däremot tänkte på var att man som IVF:are kanske har mera oro och rädslor under graviditeten, eftersom man ofta har en ganska lång och krånglig process bakom sig. Man är så medveten om att ingenting är självklart och man har kanske redan flera förluster med i bagaget.
SvaraRaderaMen man kan aldrig jämföra och mäta sorg. Det är bara den som sörjer som kan säga något om hurudan just den sorgen är och känns.
Tonci, en varm kram till dig o din man!
Jag är alldeles för välinsatt i hur mycket som kan gå snett. Jag är inte ivf-are, men väl i v.25. Om mitt barn dör nu förstår jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Jag förstår i princip vad du menar, det finns gott om människor som är helt naiva och inte tänker alls på att livet inom dem är skört och bräckligt. Men jag är inte en av dem.
SvaraRadera