Vila

Lina och jag har haft en dag på tumanhand. Det har varit skönt. Hon äter extremt ofta nu igen både dag och natt, så jag är ganska trött, men på något sätt blev det ändå en väldigt skön dag. Vid tretiden vaknade hon efter en kort (alldeles för kort) sömnstund på balkongen och jag kände att vi båda behövde mera vila. Hon ville dessutom äta så jag bestämde mig för att den här gången struntar jag i att hon åt för en knapp timme sedan. Min lilla sparv vet inget om tider. För henne är allt ett enda nu, så jag bäddade helt enkelt ner oss i sängen, vände ryggen åt det strålande höstvädret, och så låg vi där i nästan två timmar, Lina först vid det ena bröstet och sedan det andra. Ibland sög hon ordentligt, ibland smuttade hon bara, båda slumrade vi till då och då. Ibland låg vi bara och tittade på varandra och småpratade. Det var det bästa beslut jag gjort som mamma på flera dagar. Varför ska man tänka så mycket på klockan hela tiden? På saker som man borde/vill göra? På röster som säger att bebisar ska ha regelbundenhet och fasta rutiner? Jag tror att både jag och Lina behövde den där stunden av att bara njuta av varandras närhet utan att något eller någon störde. Båda två tankade vi ro, värme, kärlek och närhet. Båda vilade vi. Det var som ett enda långt, tidlöst nu av innerlig närhet. En mamma och hennes llilla unge i ett skyddande bo...