Rim och rytm

Vi deltog i Babyrytmik, som ordnas här i staden, för första gången idag, jag och Lina, tillsammans med flera andra mammor och bebisar i åldern 2-10 månader. Ett rum med så många relativt nyblivna mammor är ett rum fullt av samlad, koncentrerad kärlek! Roligt var det också och bra gymnastik för mamma... ;) Vi kommer att träffas en gång i veckan och jag ser redan fram emot nästa gång. Träffen går alltså ut på att sjunga, leka, rimma och ramsa tillsammans. Det är väldigt lekfullt och mycket rörelse. Lina gillade det alldeles uppenbart, trots att hon var både sömnig och lite hungrig. Det är så roligt att göra saker tillsammans med Lina. Det är också roligt att se bebisar i andra utvecklingsskeden och försöka föreställa sig hur det kommer att vara när Lina är i den åldern. Roligt, roligt, roligt...Mammalivet är faktiskt roligt, även om jag varit ganska trött på sistone, men så händer det alltid något som gör att jag glömmer tröttheten för en stund igen. Hon kanske sover lite extra länge, ler lite extra stort eller så skiner solen lite extra mycket och hösten visar sig från sin vackraste, mest färgsprakande sida.

Moderskap

Jag tycker det här med att ha en liten baby bara blir bättre och bättre ju mera jag slappnar av, blir säkrare och lär känna min dotter och hennes olika uttryck. Hon är ljuvlig hela hon. Jag njuter också av all den positiva uppmärksamhet man får ute bland folk när man kommer med en så liten människa i famnen. Särskilt äldre kvinnor kan inte låta bli att prata med Lina och helst vill de röra vid henne också och jag ser på dem att de minns sina egna skimrande ögonblick med de egna barnens första tider. Man kan nästan se minnena flimra förbi i deras ansikten... Den första, omtumlande, svårbeskrivliga känslan när babyn slutligen slinker ut ur en och plötsligt ligger där på magen, de första dagarna då man inte kan upphöra att förundras över det fjuniga, mjuka dunhåret, de små händerna, minerna- ja, allt som är så fantastiskt. Sedan föreställer jag mig att de minns olika saker från barnets/barnens uppväxt blandat med minnen om känslor och upplevelser som moderskapet väckte. Jag märker att jag själv också ser på gravida kvinnor och små barn på ett annat sätt nu. Jag har alltid sett det som något fint och värdefullt, men nu känner jag en ny sorts ömhet gentemot dem som väntar och de som just har fött och mot barnen. Det är som om det där värdet man redan tidigare anade har fått ett nytt djup, en ny tyngd, nu när man är uppfylld av den kärlek som ens egen lilla har väckt till liv.

Oro

Just nu vill jag bara att graviditeten ska vara över. Jag blir så orolig för minsta lilla sak. Jag vill bara ha mitt barn i famnen och se och känna att allt är bra och som det ska vara. Idag på rådgivningsbesöket var SF-måttet igen mindre än det borde vara och dessutom hade jag minskat i vikt istället för att öka. Mera behövs inte för att all oro som ligger under ytan ska rusa upp i dimensioner större än de isländska askmolnen.

Oron som väcktes avslöjade också för mig hur jag är mån om att "vara som förr", pigg, effektiv, hurtig, glad och stark. Istället för att ge mig själv utrymme och tid att känna och uppleva graviditeten med alla sinnen håller jag farten och fliten uppe. Det gäller både hemma och på jobbet. Särskilt hemma. Det är bara att inse, jag fungerar fortfarande efter gamla mönster och sliter för att försäkra mig om kärlek.