Trygghet

Idag var det igen dags för rådgivningsbesök, även mannen hängde med. Jag tycker bättre och bättre om min hälsovårdare och känner verkligen förtroende för henne. Idag pratade hon lite om vilka känslor och reaktioner man kan ha när bebisen väl är ute och hur det kan vara att komma hem. För mig kändes det skönt att hälsovårdaren betonade att det kan vara ganska blandade känslor och att man som nybliven mamma ofta kan vara ganska gråtfärdig och känslig. Jag tror att min man har lättare att ta detta till sig när det kommer utifrån och också att förstå att det är vanligt och helt normalt och inget som betyder att något är fundamentalt fel, så jag är glad att hon tog upp det. Mannen fick också lufta sin oro för hur det blir med en bebis i huset, vilket är det som han funderar mycket på. Han oroar sig särskilt för att inte få sova tillräckligt, eftersom han har ett enormt sovbehov.

Rådgivningsbesöken har blivit en trygghet för mig. Det känns bra att veta att jag ska dit med jämna mellanrum och få träffa någon, som varit med om det här förut, och som har en massa erfarenhet av hur det kan vara. Förra veckans sjukskrivning och gårdagens lugn har också gjort mig gott och jag känner mig mycket mera uppåt och avstressad igen. Imorgon har vi ultraljudet på mödrapolikliniken och jag är inte ens orolig, bara förväntansfull inför att få se vår lilla. Ibland kan jag tycka att min graviditet existerar mest på nätet, medan det vanliga livet är fyllt av så mycket annat och då känns rådgivningsbesök och ultraljud som något som förankrar detta otroliga som händer i verkligheten. Egentligen har jag kanske känt mig lite ensam med min väntan den senaste tiden här i det verkliga livet. Min man har ett ganska annat sätt att tänka på barnet och det som väntar och vi pratar inte så mycket eller ofta om graviditeten eller babyn, annat än i praktiska termer, men också det har det varit tunnsått med på sistone. Jag pratar ju en del och berättar om hur det känns rent fysiskt, men den biten är ju bara en liten del av det stora hela.

Nu när jag sitter och skriver så inser jag att detta är sant, att jag skulle vilja ha mera dialog med mannen om bebisen, framtiden, föräldraskapet, både rent praktiskt och på det mera emotionella planet. Bara det där att han skulle känna på magen lite oftare... Oftast är det jag som tar hans hand och lägger den på min mage när jag känner att bebisen rör sig.
Jag tror att magen börjar vara så stor nu att han på något vis upplever det lite "obekvämt", det blir liksom så tydligt och uppenbart att hans cirklar kommer att rubbas, så det har kanske gjort honom lite distanserad och avvaktande, åtminstone för en tid, medan han processar tanken. Jag kan förstå det och är än en gång glad över att leveranstiden faktiskt är hela 9 månader.