Föräldraskap

Idag är jag inte alls intresserad av att bli förälder. Den där längtan går i vågor och vissa dagar inser man att livet utan barn är bra mycket enklare än livet med barn... De senaste dagarna har jag t.o.m. lekt med tanken att avboka hela behandlingen och ge upp tankarna på barn och istället rikta in mig på att fylla livet med annat. Det beror faktiskt inte på att jag skulle vara spänd inför behandlingen, den är ju övergående, jag är bra mycket mera spänd inför tanken på min man och mig som föräldrar.

Dramatik

Samma visa varje gång... Jag försöker vara käck, pigg och samlad, full av positiva tankar när jag står på tröskeln till att påbörja en ny behandlingsomgång. Men plötsligt finner jag mig själv sittande framför datorn timme efter timme surfande på IVF-bloggar. Plötsligt ryms bara en enda sak i min tankevärld. Plötsligt finns en massa tankar och känslor virvlande omkring inombords. Hur samlad är man då egentligen?

Barn blir till i världen varje dag, men när man står inför ett IVF-försök så blir beslutet att försöka få barn så DRAMATISKT, så ödesmättat, så fullt av känslor.

Tips

Kära läsare, jag är inbokad för att påbörja långa behandlingsprotokollet och nu skulle jag vilja be er komma med alla goda råd ni har inför den klimakteriekris jag väntar mig. "Karma " har i en kommentar påmint mig om att godis och veckotidningar motverkar biverkningar alldeles ypperligt och jag har redan börjat spana in glassiga tidningar som ropar till mig från tidningshyllan.

På lång sikt är ju inte en behandling någon stor grej och säkert småpotatis jämfört med att vara gravid i 9 månader, jämfört med förlossningen eller med föräldraskap, men jag är nu bara funtad så att jag lyckas gruva mig ändå...

Alternativ

Jag blir så inspirerad av Linda på bloggen Innan du fanns. Jag tror att jag borde låta mig smittas av hennes attityd. Pröva ett alternativt sätt att se och uppleva allt som har med barnlöshet och IVF att göra. Jag kanske inte måste ta allt med ett så enormt allvar...

Avvaktan

Jag har fortfarande inte ringt kliniken och bokat in startdatum för nässpray & co. Avvaktar. Ger mig lite tid att andas och landa. Har varit väldigt gråtmild de senaste dagarna. Om jag är så där känslig av bara alldeles vanlig, "okemisk" pms, hur ska det då inte bli med konstgjorda preparat...?
Jag har alltid varit skeptisk till att utsätta kroppen för en massa konstigheter och mådde aldrig bra av p-piller heller. Nu sitter jag här och samlar mod eller beslutsamhet för att utsätta kroppen för lite mera konstgjordheter igen. Det känns så konstigt, jag kan inte komma ifrån den känslan. Jag har jättesvårt att acceptera att det inte fungerar naturligt.

Klinikbesök

På kliniken i fredags. Strålande solig dag. Besvikelsen efter äggplockningen med åtta ägg och inte ett enda som befruktats kändes redan långt borta. Vardagen är så full med allt möjligt annat att behandlingar och allt därtill hörande bleknar bort när de är över.

Läkaren kunde inte svara på frågan om vi förlorade ett försök och hade egentligen inte heller något entydigt svar på varför inga ägg befruktades. De var tydligen lika överraskade som vi över resultatet eftersom vi hade så bra resultat av vår första stimulering. En orsak kan ha varit att äggen inte hade tillräcklig mognadsgrad, men det kan också ha varit något problem med själva äggkvaliteten. Dessutom har de börjat ha starka misstankar om att jag har endometrios och att det kan vara en bidragande orsak till att en spontan graviditet inte har blivit av. Jag har aldrig haft symptom som skulle tyda på det, men enligt alla de femtielvatusenmiljoner ultraljud jag gått igenom vid det här laget så kan det finnas små endometriosbon därinne... Läkaren kallade dem faktiskt för bon. Inga bra bon för mina ägg ändå, tydligen...

Rekommendationen nu är att jag ska ge mig in på långa protokollet med nässpray och hela baletten och sedan därtill ytterligare mikroinjektion av spermierna i ägget. Jag, som hela tiden varit så tacksam över att slippa nedregleringen och medföljande klimakteriebesvär, har lite svårt att smälta detta förslag. Kände mig också mera nedslagen än annars när vi kom ut från kliniken, kände mig "dömd" till ofruktsamhet, extremt infertil och ofullständigt kvinnlig.

Så idag började mensen, vilket betyder att jag borde ringa kliniken och boka in mig för det långa protokollet. Jag känner mig inte alls redo.

Babyfever

Mot värken i mitt hjärta
finns det medicin,
små, runda, mjuka kinder och sprattlande ben.
Ögon som betraktar, utan att förstå,
ett plötsligt leende som säger allt.

Har släppt loss babyfebern för en liten tid och ser bara gulliga barn överallt. Inga som skriker och vrenskas och sliter i sina trötta mammor, bara små, söta med guppande lockar och spring i benen, eller ännu mindre, med dimmiga, undrande ögon och de minsta och mjukaste händer som finns.