Vecka 10

Jag är mitt uppe i ett under som håller på att ske och det sker så stilla och försynt därinne hela tiden, utan att jag känner det, utan min medverkan. Jag kan bara skapa de mest gynnsamma omständigheterna, men själva undret kan jag inte sätta igång eller påverka under utvecklingens gång. Efter alla turer med spray, sprutor och eviga besök på kliniken känns det som en befrielse att nu bara få ta emot det som sker, låta det hända och följa med på resan under stor spänning.

Första rådgivningsbesöket, vecka 9+6

Vi har varit på vårt allra första rådgivningsbesök idag. Jag, min man och babyn i magen. Det känns som ett privilegium. Vi fick höra hjärtljuden, trots att hälsovårdaren först var lite tveksam till att pröva om de skulle höras, eftersom babyn i detta skede ännu kan ligga så djupt att man inte får fram hjärtljuden och hon ville ju inte att jag skulle bli orolig i onödan. Jag ville så gärna pröva ändå, och snäll som hon var tog hon fram dopplermaskinen (som för övrigt ser ut som en leksak!) och genast fanns hjärtljuden där och fyllde rummet, snabba och tydliga. Lite rörd blev jag, men mest känns det som en bekräftelse på att allt är bra. Det gör mig glad på ett lugnt och stilla sätt, någonstans djupt inombords.

Min man blir lite nervös i sjukvårdssammanhang. För honom känns det sterila klimatet som om någon närsomhelst kan hoppa på honom och börja tappa honom på blod... ;)
Så för säkerhets skull gick han ut i väntrummet, medan jag sträckte fram en arm för blodprov, Hb och blodtrycksmätning. Kissa i burk fick jag också. Vi fick med oss en hel del material om graviditetstiden, t.o.m. en film!

Det känns tryggt att vi nu riktigt på riktigt är "officiellt" gravida, att någon kommer att följa upp oss, att det med jämna mellanrum ska tas än det ena, än det andra provet, att hjärtljuden ska lyssnas på flera gånger om, att det ska klämmas på min mage, ja, hela baletten med rådgivningsbesöken.

Svart&salt

Jag har ett litet, men mycket envist, problem. Jag älskar alla sorters salta godis. Jag kan inte motstå dem och jag bara MÅSTE få en dos av dem med jämna mellanrum. Under allt mitt idoga surfande om graviditet råkade jag ut för en sida där det stod att varken salmiak eller lakrits är bra för väntande mammor. Det kan dessutom påverka barnet. Enligt en finsk undersökning kan för mycket lakrits och salmiak orsaka överaktivitet och rastlöshet hos barnet. Dessutom gör saltet att mamman samlar mera vätska under graviditeten och det är förstås inte heller särskilt hälsosamt. Man kan också få förhöjt blodtryck, hjärtrytmbesvär och i värsta fall för tidig förlossning.

Dessvärre verkade artikeln väldigt seriös och väl underbyggd, så jag har ingen anledning att tvivla på att det inte stämmer. Det värsta är att inte ens all denna skrämselpropaganda kan få mig att låta bli de saltaste och svartaste karamellerna. Jag slutade med kaffe under några veckors avvänjningsperiod, jag har inga problem med att tacka nej till de läckraste viner, jag har lite mera problem med att låta bli alla doftande ostar, men lyckas stå emot, men när det kommer till salt godis är jag förlorad. Totalt och omedelbart.

Veckans lärdom

Om jag inte äter och sover ordentligt och tillräckligt kommer ett vagt, men tydligt, illamående sakta och säkert krypande.

9+2

Bilder från gårdagens ultraljud har ploppat upp i min hjärna hela dagen. Jag har sugit på tanken att jag har ett barn i min mage som man suger på den sötaste karamell. Jag har också alltmer börjat inse att jag har en paus från jobbet att se fram emot (om allt går väl, måste man väl tillägga). Jag undrar hur det kommer att bli. Kommer jag att bli alldeles utsvulten på sociala kontakter, vuxenliv och egen tid? För att inte tala om lönen...

Vecka 9+1, ultra 2

Jag känner mig så glad idag. För en gång skull regnar det inte och vi har just varit på vårt andra ultraljud. Allt ser fortfarande bra ut. Det lilla livet har vuxit till sig ordentligt sedan senast och är nu hela 2,5 cm! Jag har just ringt mödrarådgivningen och har tid för inskrivning på måndag. Det börjar kännas som om det är på riktigt det här!

Lilla livet vaknade till under ultraljudsundersökningen, när läkaren vispade runt med staven därinne, så vi fick faktiskt se lite små rörelser också. Med lite god fantasi kunde man se början till armar och ben. Trots att jag kände mig ganska lugn och säker på att det gått i rätt riktning sedan senaste ultrat var det skönt att få se det med egna ögon. Särskilt det där att barnet rörde på sig kändes spännande. Det blev liksom mera av en levande varelse då, inte bara något odefinierbart som flyter omkring. Det där lät kanske lite konstigt, men det känns så overkligt och otroligt att det faktiskt finns en pytteliten människa därinne. Jag ÄR faktiskt gravid! Jag är dessutom redan i vecka 9! Det tar visst sin tid att verkligen ta in detta.

Vecka 8+6

Vår läkare rekommenderade ett extra ultraljud lite senare än det första i vecka 6. Bara för att kolla att allt är som det ska därinne och att tillväxten fortsätter. Hon menade att det blir en så stor chock om man vid det obligatoriska ultrat någon gång i vecka 12 plötsligt upptäcker att fostret inte har vuxit till sig och tyckte därför att vi borde komma en gång extra till kliniken, innan vi sedan går över till den vanliga rådgivningen. Själv tyckte jag att det kändes lite onödigt, men min man ville absolut ha en extra koll, så imorgon är det dags för den.

Magen har spänt en del under helgen. Kanske för att jag haft en väldigt aktiv helg eller så är det snabb tillväxt på gång just nu. Det känns som om det spänner både utanpå och på insidan och jag undrar i mitt stilla sinne hur man ska kunna växa så mycket som man tydligen ska utan att spricka...

Min man har börjat läsa en bok om graviditet. Det känns skönt att han gör det.