20+1

Idag var det dags för rådgivningsbesök igen. Jag har faktiskt börjat se fram emot dessa besök, det känns tryggt att någon kollar upp hur allting utvecklar sig. Kände att jag fick förståelse för mina känslomässiga reaktioner på sista tiden. Hälsovårdaren menade att det är vanligt att man i de här skedet börjar våga slappna av och då kommer olika känslor fram som kanske hölls i bakgrunden under de första månadernas eufori. I vårt fall finns det ju dessutom en del känslor från IVF-behandlingstiden på lager.

Vikten (min alltså... :)) har ökat i lagom mängd, medan hemoglobinet har sjunkit, så det blir lite järnintag här framöver. Vår lilla i magen tycks vara en riktigt dansant typ, hon bara gled hit och dit när dopplern sattes på och man hörde mera skrapljud av alla rörelser än ett litet, piggt hjärta. Fortfarande är jag tveksam till om jag känner rörelserna, de är i så fall väldigt lätta och flyktiga, men så är ju det lilla livet inte så stort ännu heller.

Jag är trött, men lugnare och mera harmonisk igen.

Första rådgivningsbesöket, vecka 9+6

Vi har varit på vårt allra första rådgivningsbesök idag. Jag, min man och babyn i magen. Det känns som ett privilegium. Vi fick höra hjärtljuden, trots att hälsovårdaren först var lite tveksam till att pröva om de skulle höras, eftersom babyn i detta skede ännu kan ligga så djupt att man inte får fram hjärtljuden och hon ville ju inte att jag skulle bli orolig i onödan. Jag ville så gärna pröva ändå, och snäll som hon var tog hon fram dopplermaskinen (som för övrigt ser ut som en leksak!) och genast fanns hjärtljuden där och fyllde rummet, snabba och tydliga. Lite rörd blev jag, men mest känns det som en bekräftelse på att allt är bra. Det gör mig glad på ett lugnt och stilla sätt, någonstans djupt inombords.

Min man blir lite nervös i sjukvårdssammanhang. För honom känns det sterila klimatet som om någon närsomhelst kan hoppa på honom och börja tappa honom på blod... ;)
Så för säkerhets skull gick han ut i väntrummet, medan jag sträckte fram en arm för blodprov, Hb och blodtrycksmätning. Kissa i burk fick jag också. Vi fick med oss en hel del material om graviditetstiden, t.o.m. en film!

Det känns tryggt att vi nu riktigt på riktigt är "officiellt" gravida, att någon kommer att följa upp oss, att det med jämna mellanrum ska tas än det ena, än det andra provet, att hjärtljuden ska lyssnas på flera gånger om, att det ska klämmas på min mage, ja, hela baletten med rådgivningsbesöken.