Ingenting har ju
egentligen förändrats sedan före vårt första misslyckade IVF-försök. Sakligt sett så är vi varken närmare eller längre från föräldraskap än tidigare. Enligt läkaren är det samma chans, procentuellt sett, för en kvinna att bli gravid under en alldeles vanlig ägglossning som under en IVF-behandling, dvs 25-30%. Inte särskilt stor alltså och för oss träffade det inte rätt denna gång, men det gör ju inte situationen mer eller mindre katastrofal än tidigare. Samma barnlöshet är det ju ändå. Det är bara det att jag hoppades och väntade mera nu än under en vanlig månad.
Kanske det är därför jag reagerar som ett sårat djur. Vill dra mig undan flocken. Vill vara ifred. Som sårade djur kan anfalla anföll också jag idag min man, med ett raseri som förvånade mig själv. En sak som irriterat mig länge, men som jag inte orkat ta upp, blev utlösaren. Jag blev så tvärarg. På en halv sekund var vi plötsligt mitt uppe i ett praktgräl. Vi hann inte hålla på länge eftersom jag var på väg till ett bokat möte, men jag kände mig skakad när jag steg ur bilen och han fortsatte vidare medan jag gick på mitt möte. Så under ytan är vi båda spända, trötta och slitna även om vi kämpar hårt för att hålla modet uppe. Jag överraskades av att se mig i en spegel på stan idag och jag såg så sliten ut. Det hjälpte inte ens att jag varit hos frissan igår.
Det tunga med IVF-processen är att jag upplever den som en inkräktare. Den inkräktar på allt, min kvinnlighet, min kroppsliga integritet, mitt sexliv, min sinnesfrid, mitt äktenskap... Jag har försökt se IVF-behandlingarna som en möjlighet, men min kropp säger mig ett annat budskap. Kanske det är det där att det inte blev någon lön för mödan.
