Om längtan

Jag är iklädd de mjukaste sockor, sådana som gör stegen ljudlösa. Jag har tända ljus överallt och värme i kroppen efter en lång och varm dusch. Jag är inoljad, bokstavligt talat, från topp till tå och känner hur all denna mjukhet spider sig ända in i själen. Jag är ensam hemma och kan ge rum för mina tankar att flyga fritt. Så vilsamt det är att möta sig själv.

Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.

Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.

De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.

Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.

Inkräktaren

Ingenting har ju egentligen förändrats sedan före vårt första misslyckade IVF-försök. Sakligt sett så är vi varken närmare eller längre från föräldraskap än tidigare. Enligt läkaren är det samma chans, procentuellt sett, för en kvinna att bli gravid under en alldeles vanlig ägglossning som under en IVF-behandling, dvs 25-30%. Inte särskilt stor alltså och för oss träffade det inte rätt denna gång, men det gör ju inte situationen mer eller mindre katastrofal än tidigare. Samma barnlöshet är det ju ändå. Det är bara det att jag hoppades och väntade mera nu än under en vanlig månad.

Kanske det är därför jag reagerar som ett sårat djur. Vill dra mig undan flocken. Vill vara ifred. Som sårade djur kan anfalla anföll också jag idag min man, med ett raseri som förvånade mig själv. En sak som irriterat mig länge, men som jag inte orkat ta upp, blev utlösaren. Jag blev så tvärarg. På en halv sekund var vi plötsligt mitt uppe i ett praktgräl. Vi hann inte hålla på länge eftersom jag var på väg till ett bokat möte, men jag kände mig skakad när jag steg ur bilen och han fortsatte vidare medan jag gick på mitt möte. Så under ytan är vi båda spända, trötta och slitna även om vi kämpar hårt för att hålla modet uppe. Jag överraskades av att se mig i en spegel på stan idag och jag såg så sliten ut. Det hjälpte inte ens att jag varit hos frissan igår.

Det tunga med IVF-processen är att jag upplever den som en inkräktare. Den inkräktar på allt, min kvinnlighet, min kroppsliga integritet, mitt sexliv, min sinnesfrid, mitt äktenskap... Jag har försökt se IVF-behandlingarna som en möjlighet, men min kropp säger mig ett annat budskap. Kanske det är det där att det inte blev någon lön för mödan.