Morsdag är en dag som de senaste åren varit en smärtsam (även om jag försökt värja mig) påminnelse om vad jag inte är.
Mensen är över och med den försvinner även de värsta och djupaste dalarna i humöret. Jag vill inte främst vara en barnlös kvinna. Det får inte bli min identitet. Främst är jag jag och mitt liv är dyrbart även om jag aldrig får hålla en egen baby i min famn. Jag vill inte heller ge upp hoppet ännu, men jag måste också ge utrymme för annat i mitt liv. Jag får inte beröva mig själv de små, goda tingen som möter mig varje dag. Jag är helt och fullt en kvinnlig och levande kvinna även om jag aldrig får se min mage växa eller ge en liten människa näring från mina bröst.
Jag vill glädjas över små och större barn som finns i mitt liv även om de inte är mina.
Och jag hoppas, nej, jag vet, att jag inte är oanvändbar, obrukbar, att mitt liv inte är förspillt även om jag inte får barn. Jag kan tvivla på detta ganska ofta och känna mig som om jag verkligen vore allt det ovan nämnda, men jag tror inte att en brist eller förlust i ens liv kan bli det som definierar hela livet. Jo, det KAN bli så, men bara om man själv tillåter det och jag vill inte göra det. Hjälp mig, Gud. Hjälp mig att leva, att ge ut kärlek, att vara närvarande här och nu istället för att bosätta mig i min längtan och brist. Amen.
9 år sedan
