Tillbaka

Jag är tillbaka här. Nej, vi har inte ett syskonförsök på gång. Nej, jag är inte gravid. Men det här är bloggen där jag har varit persolig och det finns så många tankar som behöver just ventilation, men som inte passar på min nuvarande blogg. Jag har snart en ettåring, det är snart ett helt år sedan den där heta natten mellan juni och juli när hon föddes, men det är fortfarande en känslostorm inom mig. Det har varit ett omtumlande år. Det konstiga är att jag ibland känner att det är först NU, när jag har ett barn i min famn, som jag känner vidden av barnslöshetskampens sorg. Det är som om tröttheten från behandlingarna och känslo-berg-och-dalbanan hunnit ikapp Och alla de där åren före behandlingarna då jag längtade varje månad, men längtade i ensamhet, utan att kunna dela det med min man.
Och nu, det där fåfänga hoppet igen varje månad, om ett syskon! Jag fick ett barn som har varit ganska krävande och jag har varit väldigt ensam om att ta hand om henne, så den trötthet som samlats är inte liten, ÄNDÅ dyker det där hoppet upp. Så envist, så efterhängset. Trots att jag så väl vet hur små oddsen är, trots min egen trötthet och trots alla omständigheter som talar emot att det skulle vara plats för ett barn till i vår familj. Hur kan kroppen vara så stark i sin längtan? För det måste ju vara på något sätt biologiskt, inbyggt i ens kropp och psyke, när det är så mot all rim och reson.

Morsdag

Morsdag är en dag som de senaste åren varit en smärtsam (även om jag försökt värja mig) påminnelse om vad jag inte är.

Mensen är över och med den försvinner även de värsta och djupaste dalarna i humöret. Jag vill inte främst vara en barnlös kvinna. Det får inte bli min identitet. Främst är jag jag och mitt liv är dyrbart även om jag aldrig får hålla en egen baby i min famn. Jag vill inte heller ge upp hoppet ännu, men jag måste också ge utrymme för annat i mitt liv. Jag får inte beröva mig själv de små, goda tingen som möter mig varje dag. Jag är helt och fullt en kvinnlig och levande kvinna även om jag aldrig får se min mage växa eller ge en liten människa näring från mina bröst.

Jag vill glädjas över små och större barn som finns i mitt liv även om de inte är mina.

Och jag hoppas, nej, jag vet, att jag inte är oanvändbar, obrukbar, att mitt liv inte är förspillt även om jag inte får barn. Jag kan tvivla på detta ganska ofta och känna mig som om jag verkligen vore allt det ovan nämnda, men jag tror inte att en brist eller förlust i ens liv kan bli det som definierar hela livet. Jo, det KAN bli så, men bara om man själv tillåter det och jag vill inte göra det. Hjälp mig, Gud. Hjälp mig att leva, att ge ut kärlek, att vara närvarande här och nu istället för att bosätta mig i min längtan och brist. Amen.

The story of waiting

Gårdagkvällens stick gjorde lite ont och det blev ett litet märke som känns idag eftersom byxorna trycker på just där. Tog en lång promenad efter jobbet och lät tankarna vandra i lugn takt. Själv höll jag upp farten rätt bra! :)

Om det inte blir ett barn för oss så kan jag acceptera det. Jag tror att livet ändå kan var fyllt av mening och utmaningar och att det ändå finns människor som behöver oss. Jag kan också se att ett liv utan barn innebär en större frihet, ett större lugn och mindre smärta och oro. Det sägs att föräldraskap är som om ens eget hjärta vandrade omkring ute i världen och det är ju tyvärr en värld som har sina mörka, onda och kaotiska sidor.

Ändå skulle det vara en livsdröm som går i kras. Jag är uppvuxen i en kultur där barn är viktiga och värdefulla. De är en Guds gåva och kvinnans främsta och förnämsta uppgift är moderskapet. De senaste tio åren har jag sörjt denna dröm som verkat så skör och oåtkomlig. Först för att vårt förhållande var så skört och min man mådde så psykiskt dåligt. I den situationen var det absolut inte var rätt tidpunkt att tänka på barn även om min kropp hade en väldigt stark längtan. Så jag sörjde och längtade i tysthet, men vi kunde sällan prata om barn. Ämnet var för känsligt och skapade för stor press på relationen.

Sedan hände något. Min man fick depressionsmedicin (räddningen för vårt äktenskap) och vi kunde sakta, sakta börja närma oss varandra och det förut så brännande ämnet barn. Min längtan var lugnare, inte så intensiv, kanske jag på något sätt hade försonat mig med tanken att leva utan barn. Nästan så att jag inte längre ville, vilket nog till en del var en försvarsreaktion för att hantera förlusten av en dröm som låg så djupt inom mig. Min man, som känt sig mycket främmande för allt vad barn heter, började göra små försök att få kontakt med barn vi träffade. Allting förändrades sakta men säkert och jag minns ännu den vackra, strålande höstdagen när vi slutligen bestämde oss för att nu, nu är det dags att lämna preventivmedlen. Jag har sällan känt sådan lycka och livskraft inom mig. Jag kände mig som om jag bar på en underbar hemlighet. Vårt samliv blev plötsligt så mycket mera spännande och levande. Det var lek och lust och en ny ömhet. Som om vi, bara vid tanken på barn, blivit mera fästa vid varandra, mera helhjärtat överlåtna.

Ganska snart tänkte jag tanken att vi kommer att behöva hjälp. Vi är inte helt unga och tiden går snabbt. Jag har flera vänner som haft/har fertilitetsproblem och jag var medveten om att det är fullt möjligt att det händer oss också. Det har gått lång tid från första kontakten med sjukvården tills vårt första IVF-försök nu har startat. Nästan tre år. "Förlängd väntan tär på hjärtat", säger Ordspråksboken så klokt. Det har jag kunnat känna. Min väntan började ju inte för tre år sedan, den började långt tidigare. Som en ungflicksdröm.