Nattprat

Det bara GÅR inte. Kan inte somna. Det kan bero på att jag drack kaffe idag. Och ett glas vin också. Efter att ha låtit bli dessa stimulantia en tid så blir de väldigt verkningsfulla. Åtminstone på en highly sensitive person som mig. (HSP är faktiskt på riktigt ett begrepp, googla så får ni se!)

Det där med att vara väl förberedd inför morgondagens möte med läkaren på kliniken har glidit mig ur händerna denna långhelg. Jag har nog försökt och några frågor fick jag väl till pappers, men jag är mycket mera avvaktande den här gången än inför vårt allra första besök . Jag får ta det som det kommer. Antagligen kan jag inte påverka processen särskilt mycket ändå. Det enda jag önskar är att jag ska få göra ostimulerad FET. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om överföring av frysta embryon, men jag tror att jag mår bättre ju mindre min kropp måste utsättas för hormoner utifrån.

Har försökt prata lite med min man om morgondagens möte, men här är vi verkligen på olika våglängder. Skulle jag inte ha påmint honom ett ganska stort antal gånger om att vi ska till kliniken på måndag så skulle han säkert glömma bort det. Det är ju inte hans kropp som behandlas så det ryms inte riktigt med i hans tankevärld på ett aktivt sätt. Ibland undrar jag nästan om han glömt vad det är vi försöker bli...

Dosering

Efter två dagars totalt kaffeupphåll bara måste jag dricka en halv kopp efter lunchen idag. Gott, och knappast skadligt i den mängden.
Jag lever mitt liv på nätet just nu. Surfar på alla möjliga IVF-forum på alla språk som jag förstår. Oron, frågorna och förhoppningarna är väldigt likartade överallt tycks det som. Jag är glad och tacksam att jag bor i ett land som har en välfungerande sjukvård. Visserligen har det dröjt länge från den första kontakten tills behandlingen äntligen blev av, men det verkar som om mitt kära fosterland har varit bra på att utveckla vården inom fertilitetsbehandlingar. Den klinik är vi nu går är en privatklinik, men vi har haft turen att bli flyttade dit via den allmänna vården som nu betalar för oss eftersom de hade för fullt för att kunna ta emot oss. Det är en lyckoträff bara det, eftersom det innebar att jag fick välja om jag ville köra långa eller korta protokollet. Inom allmänna sjukvården hade jag varit tvungen att genomgå långa metoden.
Insåg under mina surfutfärder idag att det varierar en hel del hur stora Puregon-doser man får. Om någon är intresserad så har jag nu alltså sprutat Puregon varje kväll i fem dagar (det tycks också variera om man gör det varje eller varannan dag) med en dos på 150 IU. Jag ska fortsätta med detta ända fram till söndag, och sedan får vi se vad måndagens ultraljud leder till.

Läste på familjeliv om någon som såg till att få i sig mycket fett under behandlingen (och som sedan blev gravid) så nu ska jag gå och avnjuta en frasig croissant. Man måste ju göra vad man kan! :)