Hormoner

Den lilla prinsessan ser ut som värsta tonåringen med ansiktet fullt av hormonplitor. Men vad gör man när mamma tydligen är så väldigt hormonell!?

Ruvardag 5

"Vid behandling med Crinone kan, hos vissa patienter, reaktionsförmågan nedsättas. Försiktighet bör därför iakttas när skärpt uppmärksamhet krävs"...

Så står det så förmanande i mitt Crinonepaket. Igår gick jag rakt i en stolpe, plötsligt stod den bara där (eller vid närmare eftertanke så var det kanske så att den t.o.m. hoppade på mig....;)) och kändes väldigt hård mot min näsa och överläpp. Under dagens lopp hade jag också lyckats tappa en massa saker i golvet, de bara rann ur mina händer som om de hade en egen vilja, men priset togs kanske när jag i butiken gick rakt genom kassan utan att betala...Som tur var stod min man vid ändan av kassabandet och plockade inköpen i kassarna så han kallade mig tillbaka till denna värld. :) Jag behöver tydligen iaktta större försiktighet så där i största allmänhet jag, så förvirrad blir jag av alla dessa hormoner!

Annars känner jag att äggstockarna har lugnat sig nu. Jag känner inget av dem mer. Har haft lite illamående av och till efter äggplocket, men det verkar också ha gett med sig nu under dagen. Brösten ömmar och jag sover fortfarande lite dåligt, men i övrigt verkar kroppen väldigt mycket som vanligt. Känns ganska mycket som före mens, eftersom jag känner saltsug och svettas. Men jag tänker inte ta ut vare sig det ena eller det andra i förskott. Jag tänker så gott som hela tiden på vårt lilla frö och väntar otåligt på att dagarna ska gå, samtidigt som jag är rädd för hur det ska bli om det inte blir det resultat vi hoppas på. Funderar också nästan varje dag på om jag ska tjuvtesta eller inte, men har inte bestämt mig än.

Sprutdag 6

Har känt efter hela, långa dagen om det inte ska börja kännas lite i äggstockarna snart. Känner o känner efter, men fortfarande känner jag mig alldeles för mycket som vanligt. Inte minsta lilla svullnad eller ömhet. Snart höjer jag Puregon-dosen på eget bevåg för att få lite mera snurr på spelet... Jag vill slå mitt eget rekord på 11 äggblåsor från första försöket. Imorgon borde någon från kliniken ringa och berätta vad blodprovet avslöjade om mina hormonnivåer.

Sprutdag 2

Den här IVF-rundan (vår 3:e) känns annorlunda. Jag känner mig så lugn. Det är inte den där nästan lite hysteriska anspänningen som första gången då jag inte kunde tänka på annat, då jag ville veta allt som fanns att veta och helst lite till, då jag spände mig massor inför varje läkarbesök och ansträngde mig för att göra allt 110% rätt. Det är inte heller som FET:et vi gjorde strax efter det första misslyckade försöket. Då var det ägglossningsstickor som var svåra att tolka, en besvärlig återinföring och sedan en väntan som var jobbig följd av en djup besvikelse mitt i glad sommartid. Vårt andra IVF-försök kom igång hastigt och lustigt efter att vi äntligen fick en tid till kliniken efter sommaruppehållet. Vi råkade få en tid som sammanföll lämpligt med min menscykel och skickades direkt från kliniken till apoteket för en ny sprutomgång, den som misslyckades totalt. Kroppen kändes helt annorlunda än första gången. Jag kände helt enkelt alldeles för lite av sprutorna. Inte som första gången då jag inte ens kunde rikta duschen mot magen för att jag var så öm och svullen av alla äggblåsor på tillväxt. Men ut plockades äggen även denna gång, bara just en aning för tidigt...

Nu upplever jag vårt tredje försök. Jag var från början inställd på att "njuta" av detta, som jag tänker mig att är vårt sista försök. Jag tror att ni som gått eller går igenom IVf förstår vad jag menar med "njuta"... Det här är kanske det närmaste en graviditet jag någonsin kan komma. Jag känner mest ödmjukhet inför livets mysterier och jag har faktiskt känt mig glad mest hela tiden under det här försöket så här långt. Om det blir ett barn inser jag att mycket kommer att förändras och därför njuter jag på ett särskilt sätt av tvåsamheten, av friheten, av att vara ensam ibland. Ja, till och med mitt jobb får en särskild glans vid tanken på att det kanske blir ett avbrott.

Samtidigt kan jag känna ögonblick av häftig och intensiv sorg när jag hör om andra som är gravida eller om par som kommit in i adoptionsprocessen. För ett ögonblick kan jag känna mig ensam och genomsyrad av smärta och längtan. Jag kan se på mammor som umgås och känna kylan av utanförskapet. Jag ser på gravida kvinnor eller mammor tillsammans med sina barn och känner mig halv.

Jag kastar en blick på alla de andra som sitter i väntrummet på kliniken och undrar hur det känns för dem, hur det påverkar deras relationer, deras självbild, deras livssyn.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Kanske med att jag väntar på, nästan ser fram emot, att sprutorna ska börja verka. Jag vill känna av dem så där som första gången. Jag vill få enorma bröst, jag vill känna av att jag har äggstockar som skvalpar omkring för varje litet steg jag tar, jag vill se ut som om jag redan vore i början på en graviditet. Jag vill känna att magen är öm, att jag inte kan luta mig mot något, att min man inte ens kan röra lite försiktigt vid magen utan att det ömmar.

Jag vill inte tänka så mycket på tiden mellan återföring och test. Tiden då man kanske bär på en hemlighet, men då själva hoppet känns tungt. Varje gång har det varit den del av processen som jag upplevt som tyngst, då har jag mått som sämst, varit mest nere och upplevt det svårt att vara tvungen att möta omvärlden varje dag. Jag vill inte tänka så mycket på det nu, men samtidigt vill jag börja förbereda mig på det, hitta strategier för att hålla ut de två veckorna. Den här gången kommer jag att börja testa långt före testdagen. Så tänker jag nu. Det får bli mitt sätt att klara av den där plågsamma väntan och hormonberg-och-dalbanan som tydligen är mest kännbar för mig just då. Det är kanske så det får bli...

Ikväll tar jag min andra spruta.

Jag eller hormonerna?

Satt fast i ett möte i morse 8-11 så min spray blev två timmar försenad. Annars har jag varit noggrann med att hålla tiderna, har tänkt att det kanske gör det lättare för kroppen och förebygger biverkningar. Hoppas att det inte gör något att det blev en försening idag.

Lite snurrig tycks jag bli av medicinen... Konstaterade åt min man igår att eftersom detta är en nedreglering av mina kvinnliga hormoner så tycks det påverka min förmåga till "multitasking". Eller vad säger ni om att jag blåste ut istället för andades in när jag sprayade eftersom jag samtidigt lyssnade till något som min man berättade? Eller att jag plötsligt på jobbet fick total-blackout när jag skulle in genom en dörr med kod, slog in mitt bankkortsnummer istället för koden, insåg det, men kunde inte komma på den rätta koden- allt detta medan jag stod med nyckeln i handen... :)

Kanske det inte blir en monstruös hormonvarelse av mig, bara en väldigt förvirrad!

Nattprat

Det bara GÅR inte. Kan inte somna. Det kan bero på att jag drack kaffe idag. Och ett glas vin också. Efter att ha låtit bli dessa stimulantia en tid så blir de väldigt verkningsfulla. Åtminstone på en highly sensitive person som mig. (HSP är faktiskt på riktigt ett begrepp, googla så får ni se!)

Det där med att vara väl förberedd inför morgondagens möte med läkaren på kliniken har glidit mig ur händerna denna långhelg. Jag har nog försökt och några frågor fick jag väl till pappers, men jag är mycket mera avvaktande den här gången än inför vårt allra första besök . Jag får ta det som det kommer. Antagligen kan jag inte påverka processen särskilt mycket ändå. Det enda jag önskar är att jag ska få göra ostimulerad FET. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om överföring av frysta embryon, men jag tror att jag mår bättre ju mindre min kropp måste utsättas för hormoner utifrån.

Har försökt prata lite med min man om morgondagens möte, men här är vi verkligen på olika våglängder. Skulle jag inte ha påmint honom ett ganska stort antal gånger om att vi ska till kliniken på måndag så skulle han säkert glömma bort det. Det är ju inte hans kropp som behandlas så det ryms inte riktigt med i hans tankevärld på ett aktivt sätt. Ibland undrar jag nästan om han glömt vad det är vi försöker bli...

Kaffe

Jag tycker om kaffe. Doften, det trevliga puttrandet från kokaren, smaken av någon riktigt god sort (t.ex. Arvid Nordqvists mörkrostade, rejäl handel, jaja, lite smygreklam måste man väl få smyga in här ;)). Mitt kaffedrickande startade först i 23-årsåldern då jag hälsade på hos min blivande mans morföräldrar och inte vågade tacka nej till kaffet...
Det har nyligen konstaterats att för mycket kaffe kan leda till missfall. Jag undrar hur kaffe påverkar befruktning och processen under de dagar som ägget ska fästa i livmodern. Till saken hör att min kropp reagerar starkt på kaffe. Lite har den väl vant sig under årens lopp, men fortfarande kan jag få hjärtklappning, orolig mage, ansiktsrodnad och sömnproblem om jag dricker mera än två koppar. Har tänkt ha uppehåll under den kommande behandlingen. Bara för säkerhets skull.

Annat som jag försökt för att hjälpa naturen på traven:
omega3-tabletter för både mig och min man
lösa kalsonger för honom
lång övertalningsprocess som ledde till att han har mobilen i bröstfickan istället för i byxfickan
diverse vitaminer för båda
ligga med benen i vädret efter att vi lekt "ägglekar" (trots att jag har hört att de snabbaste spermierna tar sig fram på bara några sekunder)
ägglossningsstickor (men de gjorde mig bara stressad så dem slutade jag med ganska snabbt)

Så finns det ju mera långsökta metoder också, som att utsätta sig för små bebisar och snusa på dem. Sägs påverka hormonproduktionen positivt. Även detta har jag prövat. Inte för att det hjälpt nämnvärt.