Mera längtan

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.

Frågor utan svar

De senaste dagarna har vi jobbat nästan dygnet runt med att göra båten i sommarskick! Aldrig hade jag trott att det skulle vara så krävande att ha båt... Men det har varit roligt att jobba tillsammans. Vi är ganska bra på det. Vi jobbar intensivt på varsitt håll och ropar till åt varandra ibland för att kolla hur det går. När vi kommer hem är vi trötta och mörbultade (ergonomiska arbetsställningar kan man glömma!) och slänger oss i soffan med varsin kopp té eller något annat gott och sedan slänger vi oss i säng och sover för att fortsätta likadant följande dag. Så har det sett ut de senaste dagarna, men nu är båten flyttad vidare till en båtfixare som ska jobba lite med hyttinredningen så vi blir befriade nu en eller ett par veckor tills den ska sjösättas.

Mensen visade sina första spår i morse. Så kom den då äntligen. Jag funderade igår på om jag skulle köpa ett graviditetstest bara för att det är så svårt att låta bli att hoppas en liten, liten stund på att det kanske ändå skulle ha skett ett under... Konstaterade sedan rationellt att det lär märkas om jag faktiskt vore gravid och att jag vill bespara mig tomhetskänslan jag får när jag ser ett negativt test. Så det bidde inget test och det behövs ju inte nu mera heller.

Jag känner sorg. Den känns i kroppen. Det är en väldigt fysisk sorg, som är svår att verbalisera. Nu kanske jag upprepar mig. Känns som om jag har skrivit dessa ord förut.

Jag längtar efter att få ta hand om en levande varelse. En båt är så död. Så kall att röra vid. Så opersonlig. Den går inte att relatera till även om man på ett visst sätt kan bli fäst vid den eftersom man satt ner så mycket tid och energi på den. Jag hittade ett bo med små fågelungar i där på varvet. Överallt finns kvillrande liv och de sötaste ungar. Vad är det som hindrar nytt liv i mitt och min makes liv? Varför lämnar den obändiga livskraften, som man ser överallt omkring sig denna årstid, inga spår hos oss? Varför går den oss förbi månad efter månad, år efter år? Är det något som är oåterkalleligen dött och ofruktbart hos oss?