Mera längtan

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.

Om längtan

Jag är iklädd de mjukaste sockor, sådana som gör stegen ljudlösa. Jag har tända ljus överallt och värme i kroppen efter en lång och varm dusch. Jag är inoljad, bokstavligt talat, från topp till tå och känner hur all denna mjukhet spider sig ända in i själen. Jag är ensam hemma och kan ge rum för mina tankar att flyga fritt. Så vilsamt det är att möta sig själv.

Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.

Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.

De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.

Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.

Lite nervöst

Nu börjar jag nästan bli en aning nervös. Ok, jag har samma saltsug som jag alltid har dagarna före mens, men annars så känner jag inte av något, vilket jag ändå brukar göra. Det skulle ju kunna vara ett gott tecken. Men så inser jag att jag inte ska förivra mig utan bara ta det lugnt. Tids nog visar det sig om vi också har en liten sjua på tillväxt eller om även denna månad ska blödas ut.

Mensen borde börja på fredag, men har varit försenad ganska ofta det senaste halvåret. Testdag har jag på tisdag. Om mensen inte har börjat före det tänker jag köpa testet på måndag då vi igen kommer att vara i stan. Annars är vi mest ute på vår sommarstuga just nu och därifrån är det långt till alla apotek och butiker. För att inte tala om internet...

Vemod

Ruvardag 11 är en vemodig dag. Jag tror inte att jag är gravid. Jag tror att jag skulle veta om det om jag vore det, att det på något sätt skulle kännas inom mig att undret skett. Igår hade jag små, små spottings och jag känner mig precis som jag brukar känna mig före mens. Fortfarande behöver inte heller det betyda någonting, det är först på fredag som vi med säkerhet vet hur det förhåller sig.

Jag märker att min man iakttar mig i smyg när jag klär av mig, som om han försökte se om det skulle synas några positiva tecken på min kropp redan i detta skede. Det gör det inte, de praktfulla brösten, som jag hade för några dagar sedan, har återgått till sitt vanliga, lite mera anspråkslösa, tillstånd.

Dag 2, första sprutdagen

Första sprutan stucken i magskinnet. 150 IE Puregon, in med dig och gör det du ska!


Har känt mig märkligt sorgsen idag. Borde ju vara munter och uppåt nu när hela proceduren äntligen är igång. Har haft en ovanligt riklig mens dessutom, blödde igenom på den fina middagen hos bekanta igår. Smått pinsamt, brukar aldrig hända! Som tur var hade jag en extra tröja att knyta runt höfterna så att blodfläckarna mellan benen inte syntes. Sedan var jag väldigt försiktig med hur jag satt i deras vita soffa...

Dag 28

På tal om mens så hoppas jag verkligen att den börjar på dag 28, vilket är tisdag nästa vecka. Den får börja någon dag senare också, men ABSOLUT inte tidigare, för på onsdag är det tänkt att jag ska börja spruta. Alltså på dag 2.