Nytt försök

Veckan före midsommar ska det planteras ett litet upptinat embryo i mig. Efter det finns det inga embryon kvar i frysen. Båda våra kvarvarande tinas för denna omgång eftersom de är frysta tillsammans. Jag hade hoppats att de skulle vara åtskilda, att vi skulle ha ännu två försök på oss med denna hormonrunda, men så blev det alltså inte. De är tvåcelliga, men med mindre fragmentering än vårt färskförsök.

Läkaren igår var bra. Hon svarade på alla mina frågor innan jag ens hann börja kolla på pappret där jag skrivit ner dem. Så ska det skötas! En läkare ska BERÄTTA vad de gör, och varför, så långt de själva vet. Det är mycket som de inte vet och inte kan svara på, men allt det som de vet och känner till vill jag också veta.

Jag distanserar mig från denna omgång helt medvetet. Jag orkar inte sätta igång hela maskineriet av spänd förväntan. Embryona ska klara upptiningen, ett av dem ska fästa och sedan hållas kvar. Det är för många skeden som ska klaffa för att jag ska orka börja hoppas så där vilt och hejdlöst som första gången. Nu tänker jag försöka bevara lugnet. Det är det som jag ska sätta min energi och tankeverksamhet på nu. Moderskap och allt därtill hörande hinner jag sannerligen fundera på sedan om det blir en graviditet. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur mycket jag ska berätta åt andra om att vi nu har ett nytt försök framför. Ibland känns det tungt med andras förväntan utöver den egna.

Måndag

På måndag ska vi till kliniken igen. Första gången vi skulle dit hade jag förberett mig i veckor, jag var laddad, förberedd, hade varenda fråga väl genomtänkt och till pappers. Jag kände mig uppåt och optimistisk. Vi skulle äntligen komma igång på allvar.

Den här gången har jag flyktigt, då och då, tänkt på frågor jag vill ställa, men har inte skrivit ner dem. Än. Jag har inte riktigt orkat engagera mig på samma sätt nu eftersom jag har mindre hopp om önskat slutresultat. Vi har två frysta embryon, men inget av dem var av toppkvalitet. Jag vet inte ens om de är frysta tillsammans och om båda alltså kommer att tinas upp.

Under de kommande dagarna ska jag tänka igenom vilka frågor jag vill ställa. Jag vill ändå vara förberedd. Det har kanske att göra med att man vill känna sig delaktig i det som berör en på så många plan. Jag vill inte vara ett objekt för vårdåtgärder utan en aktiv deltagare. Jag har önskat att vi ska få en annan läkare än den som vi hade de två senaste gångerna eftersom hon var väldigt dålig på att informera och överhuvudtaget kommunicera om vad hon sysslade med där mellan mina ben.