Måndag

På måndag ska vi till kliniken igen. Första gången vi skulle dit hade jag förberett mig i veckor, jag var laddad, förberedd, hade varenda fråga väl genomtänkt och till pappers. Jag kände mig uppåt och optimistisk. Vi skulle äntligen komma igång på allvar.

Den här gången har jag flyktigt, då och då, tänkt på frågor jag vill ställa, men har inte skrivit ner dem. Än. Jag har inte riktigt orkat engagera mig på samma sätt nu eftersom jag har mindre hopp om önskat slutresultat. Vi har två frysta embryon, men inget av dem var av toppkvalitet. Jag vet inte ens om de är frysta tillsammans och om båda alltså kommer att tinas upp.

Under de kommande dagarna ska jag tänka igenom vilka frågor jag vill ställa. Jag vill ändå vara förberedd. Det har kanske att göra med att man vill känna sig delaktig i det som berör en på så många plan. Jag vill inte vara ett objekt för vårdåtgärder utan en aktiv deltagare. Jag har önskat att vi ska få en annan läkare än den som vi hade de två senaste gångerna eftersom hon var väldigt dålig på att informera och överhuvudtaget kommunicera om vad hon sysslade med där mellan mina ben.