Stora skälvan

Jag hade tänkt försöka mig på en ny attityd. Min slogan skulle bli: "jag är gravid tills motsatsen är bevisad", som någon så bra uttryckte det på familjeliv.se.
Men ikväll när våra gäster var här kände jag mig mest trött och trög och vemodig. Särskilt när de ville låna vår dator för att surfa info om adoption eftersom de just ställt sig i adoptionskön.
Jag oroar mig för så mycket ifall det verkligen blir ett barn av det här, jag sitter insnärjd i en massa orosvisioner och lyckas inte slingra mig ur dem. Märkligt att jag nästan oroar mig mer för konskvenserna av ett plus än för ett minus. Blir det ett minus fortsätter vi ju bara som förrut, men blir det plus...

Samtidigt önskar jag hett att jag skulle ha ens något litet graviditetssymtom, men icke!

Fjärde dagen

Idag är det då fjärde dagen efter återinförandet...Nu borde det lilla fröet ha borrat sig fast om det har tänkt göra det. Var ute på stan igår (inte så klokt, med tanke på förkylningen, men jag var illa tvungen) och träffade samtidigt en god vän som jag har möjlighet att träffa väldigt sällan. Jag berättade om vårt pågående försök för henne och rördes av den glädje hon kände för vår skull, även om vi ännu inget vet om slutresultatet. Nu finns det ännu en som ber och hoppas för oss.
Efter vår träff insåg jag att jag har varit ganska nere efter äggplockningen. Jag vågar inte riktigt hoppas längre, oro och rädslor har tagit överhand. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill våga hoppas att jag ska få uppleva det som fick min vän att lysa när hon kom ihåg sina två graviditeter, vilka gett henne två härliga flickor. Mjukheten i hennes ansikte och blick när hon försökte beskriva hur speciellt och fint det känns att ett litet liv växer inom en. Denna vän har ändå inte haft några lätta graviditeter, utan ganska kämpiga, med fara för missfall, vilket gjort att hon varit tvungen att ligga till sängs en stor del av graviditeten. Tänkt dig det, att ligga på soffan eller i sängen i nästan 9 månader...