Skratt

Lina skrattade sitt första skratt idag, ett härligt, pärlande, porlande babyskratt! Ett av de underbaraste ljud jag vet. Det läker själen på en vuxen att höra barn skratta och något mera smittsamt skratt finns knappast. Hon har ju redan länge fyrat av sina strålande, tandlösa leenden, men imorse när jag killade henne under ena örat kom skrattet.

Översvämmning i hjärtat

Nybliven mamma,
osäkerhet.
Nybliven mamma,
glädjen som överträffar förväntningarna.
Nybliven mamma,
mjukare än mjukt i hjärtat.
Nybliven mamma,
världen är så stor.
Nybliven mamma,
kom, mitt lilla barn,
vila hos mig.

Fjärde dagen

Idag är det då fjärde dagen efter återinförandet...Nu borde det lilla fröet ha borrat sig fast om det har tänkt göra det. Var ute på stan igår (inte så klokt, med tanke på förkylningen, men jag var illa tvungen) och träffade samtidigt en god vän som jag har möjlighet att träffa väldigt sällan. Jag berättade om vårt pågående försök för henne och rördes av den glädje hon kände för vår skull, även om vi ännu inget vet om slutresultatet. Nu finns det ännu en som ber och hoppas för oss.
Efter vår träff insåg jag att jag har varit ganska nere efter äggplockningen. Jag vågar inte riktigt hoppas längre, oro och rädslor har tagit överhand. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill våga hoppas att jag ska få uppleva det som fick min vän att lysa när hon kom ihåg sina två graviditeter, vilka gett henne två härliga flickor. Mjukheten i hennes ansikte och blick när hon försökte beskriva hur speciellt och fint det känns att ett litet liv växer inom en. Denna vän har ändå inte haft några lätta graviditeter, utan ganska kämpiga, med fara för missfall, vilket gjort att hon varit tvungen att ligga till sängs en stor del av graviditeten. Tänkt dig det, att ligga på soffan eller i sängen i nästan 9 månader...