9 år sedan
tisdag 9 februari 2010
Vecka 19+0
Jag är visserligen känslig, men jag är också en väldigt samlad person, som ofta bearbetar mina inre processer i tysthet. Därför är jag lite förvånad över de senaste dagarnas känslosamhet. Igår grät jag för att mammas röst i telefonen lät så trött, för att min man kom med en kommentar som sårade mig, och riktigt ordentligt för flera andra saker senare på kvällen. Men jag tror på tårarnas välgörande inverkan och därför gör det inget att mina ögon är svullna idag på jobbet.
måndag 8 februari 2010
18+6
Under helgen sade jag hej till mina nya följeslagare, hemorrojderna, men annars var det en finfinhelg och jag fick den vila jag behövde. Dessutom blev vi bjudna på både bastu (lördag) och mat (söndag) med trevligt sällskap båda dagarna. Allt väl.
torsdag 4 februari 2010
Ensam
Jag undrar om den har börjat nu, den där sentimentala perioden när känslorna ligger nära ytan och man rörs till tårar av allt och ingenting. Annars har ju min graviditet följt allt som står om den, vecka för vecka på nätet, nästan till punkt och pricka. Där var perioden när jag drömde om kattungar och hundvalpar, som behövde tas om hand. Där var perioden med erotiska drömmar. Där kom sendrag och förstoppning, precis som de skulle. Näsblod, flytningar, en otrolig törst efter mjölk (just när bebisens skelett behövde det), allt i rätt ordning. Men humörsvängningarna har jag sluppit, och illamåendet i början, men idag känner jag mig bara som om jag MÅSTE få vara ensam. Jag vill inte vara på jobb. Jag vill vara hemma. ENSAM! Jag måste få vara i fred. Jag kanske vill gråta lite. Ge mig en hel dag i ensamhet!
onsdag 3 februari 2010
18+2
Idag är jag så trött, så trött, så trött. Vädret är grått och min kropp vet alltid om sånt redan innan jag stigit upp och öppnat persiennerna. Just nu tär mannens arbetslöshet lite mera på oss båda också. Det går lite i perioder det där.
Nervös inför ultrat nästa vecka, spänner mig lite inför att få veta könet och min reaktion på det.
Nervös inför ultrat nästa vecka, spänner mig lite inför att få veta könet och min reaktion på det.
Bump
Idag märkte jag det första gången. Magen kommer fram före mig. Jag skulle krama om min man på morgonen före jag begav mig ut och på jobb och bumpade in i honom med magen före. Den hinner liksom fram innan jag gör det... ;)
tisdag 2 februari 2010
Om längtan
Jag är iklädd de mjukaste sockor, sådana som gör stegen ljudlösa. Jag har tända ljus överallt och värme i kroppen efter en lång och varm dusch. Jag är inoljad, bokstavligt talat, från topp till tå och känner hur all denna mjukhet spider sig ända in i själen. Jag är ensam hemma och kan ge rum för mina tankar att flyga fritt. Så vilsamt det är att möta sig själv.
Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.
Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.
De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.
Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.
Först nu, i detta skede av graviditeten, kan jag på riktigt tänka tillbaka på hur det kändes under de där långa åren av väntan. Jag kan återuppleva sorgen, som nästan kändes som ett andra jag, som något som aldrig skulle gå över, som tårar som inte kunde gråtas i brist på tröst. Först de många och långa åren då min kropp sade mig att det var dags och jag hade lust att gråta för varje p-piller jag lade i munnen och svalde. Månaderna då mensen, som inte var mens, kom och gick utan funktion. Det var de åren som min man inte var färdig för tanken på barn och så där i efterhand tror jag att de var de allra mest smärtsamma åren. Barnfrågan öppnade ett väldigt gap mellan oss och min längtan var så stark, fysisk och intensiv. Så gick en tid och vi började närma oss varandra i frågan tills vi äntligen,äntligen vågade börja försöken. Så hoppfulla, för en tid. Jag anade oråd ganska snart, det var som om jag visste att det inte skulle fungera.
Så tiden medan vi började utredningar och köväntande. På ett sätt en lättare tid, det kändes som att vi i alla fall var på väg, även om undersökningar och väntan också kan kännas motigt. Efter många om och men började vi behandlingarna. Den första gick bra, det där hoppet var så konkret igen. Men månaderna rann förbi utan att behandlingarna gav resultat. Först nu inser jag att jag gav upp någonstans där redan efter den andra misslyckade behandlingen. Jag började försöka vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv, men det var en annan sorts sorg än den djupa, ordlösa, såriga sorgen under åren då det bara var jag som längtade. Det här var mera som en sorts resignation. Själva barnlösheten blev på något sätt också underordnad alla de känslor och tankar som behandlingarna i sig väckte.
De första veckorna som gravid kunde jag inte låta bli att titta efter mensen varje gång jag gick på toaletten. Jag tror att det är först nu som jag vant mig av med något som kändes som en ständig närvaro, men jag förundras fortfarande i butiken när jag går förbi hyllorna med alla bindor, över att jag inte behöver plocka ner ett enda paket i min korg.
Nu när jag ser magen blir jag lika lycklig varje gång. Det blir ganska många gånger av ett ögonblicks lyckokänsla under en dag. Jag är överrumplat, sällsamt, tacksamt, oerhört glad. Jag behöver inte ens tänka så långt som till ett livs levande litet barn, det är alldeles tillräckligt med en mage som välver sig på en kropp, som är min! Redan det känns så fantastiskt och oerhört. Att det ens är möjligt. Jag tycker min mage är vackrast i världen. Det låter ju lite knäppt, men det är så det känns efter en lång och krokig väg av väntan.
Etiketter:
barnlöshet,
fertilitet,
mens,
ofruktsam,
tacksam
Vecka 18
Det börjar bli officiellt känt på jobbet nu, och min växande mage talar ju förstås sitt tydliga språk. På något sätt känns det som en lättnad att inte längre smyga med graviditeten eller försöka dölja den. Nu känner jag snarare att jag vill stoltsera med magen och min glädje, men jag tror att orsaken till att jag dröjde så länge med att tala öppet om det var att det är en så otroligt stor sak för mig själv, denna mitt livs första graviditet, att jag behövde tid att smälta det hela, smaka på de goda nyheterna och bearbeta alla känslor från den långa processen bakom.
Jag är visst lite förälskad i magen. Det känns så speciellt att se den växa och veta att den döljer ett litet under.
Jag är visst lite förälskad i magen. Det känns så speciellt att se den växa och veta att den döljer ett litet under.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)