Fet och saftig

Jag har just matat vårt lilla frö med en fet och saftig pizza. Gott var det, men nu är det dags för mig att göra lite nytta. Vi får kära gäster imorgonkväll och de ska stanna några dagar, så jag måste röja lite så de ryms in här... ;) Jag ju laddad med pizzaenergi, det är bara att sätta igång NU!

vecka 7+6

Jag hade en rejäl humörsänka förra veckan. Oro, ängslan, rädsla, vemod, tvivel var det enda som rymdes i min skalle. Nu känns det bättre igen. Blev så glad när mamma ringde igår och berättade att hon hittat lite gamla bebisgrejer, bl.a. en av min mormor virkad filt. Allting kändes genast mera konkret och sant, så där som att det faktiskt finns en reell möjlighet att vi om ett antal månader har en liten bebis hos oss. Jag blev lite glad också för jag har trott att alla i vår vän- och familjekrets redan hunnit ge bort alla babysaker och -kläder och att vi skulle vara tvungna att skaffa precis allting själva. Vi är ju liksom lite efter alla andra, jag och min man....

Vecka 7 och 8 lär ju vara riktiga tillväxtveckor då mycket händer. Jag kände en hel del nyp och spänningar i magtrakten igår, men det lätta illamåendet som hängde med ganska kontinuerligt förra veckan känns inte alls nu. Det känns nästan lite onaturligt att inte må sämre än så här.

Annars så kan jag berätta att det verkar som om the size DOES matter... ;) Åtminstone för män. När vi var på vårt första ultraljud mätte läkaren vår lill* därinne och första mätningen gav ett mått på 7,5 om jag minns rätt. Andra mätningen gav måttet 8,5 mm och av någon anledning var det det måttet som min man sedan bestämt hävdade som gällande...

Tack!

Jag bara måste skriva detta inlägg! Skrev det först som en kommentar till era kommentarer, men det kändes viktigt att det blev mera synligt. Jag uppskattar verkligen att ni orkar glädjas med oss! Tusen tack för det! Jag förstår ju så väl hur man också känner det där stinget (nåja, ibland mera likt ett yxhugg eller nåt sånt) av avundsjuka och sorg för att ens egen saknad o längtan är så stor. Jag är ju så "gammal" som 36 år så jag har hunnit känna det där stinget många gånger när alla omkring mig verkat vara så fasligt fertila.

Hoppas för er alla att var och en av er ännu ska få vara den som blir gratulerad! Jag tror att vi som fått vänta och kämpa lite längre möts av en alldeles särskilt varm glädje när vi äntligen får berätta den efterlängtade nyheten och det är vi väl unnande.

Vecka 6+6

Vi har fått se vårt barn för första gången. Vårt pyttelillalilla barn hade ett litet, litet hjärta som slog så snabbt och ivrigt. MÄRKVÄRDIGARE än något annat man kan tänka sig!

Vecka 6

Efter en långsam och lugn start på dagen känner jag att bekymren och alla ledsna tankar har börjat lätta. En stor del av förmiddagen var jag dessutom ensam, och jag har väldigt stort behov av att få vara det ibland, så jag njöt och kände lugnet fylla mig. Så otroligt skönt att ha tid och ro att tänka, att hinna reflektera över sina egna tankar och känslor.

Jag är glad och känner spänd förväntan över det som håller på att hända inuti mig även om det inte märks så mycket utåt än. Det känns märkligt och förunderligt att det sker så mycket därinnne, på ett sätt helt oberoende av mig. Jag får bara ta emot och låta det ske. Jag tycker att det syns en liten mage redan och är rädd att bli helt enorm, det är bara en av de rädslor som finns med i den blandade kompotten av känslor. Samtidigt tänker jag att detta kanske är enda gången jag får uppleva hur det är att bära ett barn och att jag vill njuta till fullo av det, särskilt som jag inte mår illa eller känner mig så överväldigande trött ännu. Lite nästan-illamående kommer och går ibland, men det är mera som en känsla av obehag än riktiga kväljningar. Det är lite besvärligt att jag känner detta obehag som mest när jag tänker på mat och jag är funtad så att jag tänker på mat rätt ofta... ;) Dels är det jag som oftast fixar maten här hemma, dels gillar jag god mat och är intresserad av och nyfiken på det mesta som har med mat att göra, så jag tänker en hel del på mat och söker inspiration och nya recept att pröva. Som tur är slipper jag ändå all matlagning idag. Jag och make är bjudna på en trerätters middag till goda vänner ikväll. Jag ser mycket fram emot det, även om det ju är lite synd att jag måste lämna alla goda drycker i de andras händer...

Gråtfärdig

Det här är en kväll då jag bara känner mig gråtfärdig. Det är lite för mycket elände runt mig just nu med systrar som inte mår bra, vänner som har problem och allt möjligt annat. Jag kan inte låta bli att grubbla över vilken eländig värld, som väntar vårt lilla värnlösa frö. Det är ingen ljus dag idag. Jag är bara ledsen.

Vecka 5+5

Det har varit så mycket på gång de senaste dagarna så jag har inte haft tid eller lust att blogga. Min yngsta syster har mått och mår psykiskt dåligt och bor hos oss för tillfället så det känns viktigare att umgås med henne än att blogga.

Jag har berättat åt hela min familj nu. Pappa var kanske den som allra tydligast och mest uttrycket en stor glädje. Det är väldigt roligt att komma med goda nyheter och att själv bli glad över de andras glädje! :)

Nästa tisdag ska vi på ultraljud. Jag väntar med spänning. Lilla fröet gör inte mycket väsen av sig. Jag är kanske lite tröttare än vanligt, men inte mera än att man lika gärna skulle kunna skylla på det tilltagande mörkret, och illamåendet är i högsta grad hanterbart. Det känns bara lite och väldigt sällan. Utom i söndags då vi körde på en stötig väg och det var varmt i bilen, då kände jag plötsligt hur jag överväldigades av illamående så jag slet av mig halsduken och öppnade fönstret för att få in lite frisk och kylig luft. Maken bara skrattade och sade att jag ju önskat mig lite symptom... ;)