Jag säger bara att...

Om styrkan i önskan och längtan hade något samband med förmågan att bli gravid skulle jag ha en imponerande barnaskara vid det här laget.

Så väl

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN
Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Är det du, är det du, allra käraste barn, som har kommit till sist ändå. Om du kunde begripa, vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist det vågar jag väl knappast tro, fast det var då min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag? jag vill höra dina andetag. Tänk, vad allting konstigt och krångligt med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.

Mera längtan

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.

Tillbaka

Jag är tillbaka här. Nej, vi har inte ett syskonförsök på gång. Nej, jag är inte gravid. Men det här är bloggen där jag har varit persolig och det finns så många tankar som behöver just ventilation, men som inte passar på min nuvarande blogg. Jag har snart en ettåring, det är snart ett helt år sedan den där heta natten mellan juni och juli när hon föddes, men det är fortfarande en känslostorm inom mig. Det har varit ett omtumlande år. Det konstiga är att jag ibland känner att det är först NU, när jag har ett barn i min famn, som jag känner vidden av barnslöshetskampens sorg. Det är som om tröttheten från behandlingarna och känslo-berg-och-dalbanan hunnit ikapp Och alla de där åren före behandlingarna då jag längtade varje månad, men längtade i ensamhet, utan att kunna dela det med min man.
Och nu, det där fåfänga hoppet igen varje månad, om ett syskon! Jag fick ett barn som har varit ganska krävande och jag har varit väldigt ensam om att ta hand om henne, så den trötthet som samlats är inte liten, ÄNDÅ dyker det där hoppet upp. Så envist, så efterhängset. Trots att jag så väl vet hur små oddsen är, trots min egen trötthet och trots alla omständigheter som talar emot att det skulle vara plats för ett barn till i vår familj. Hur kan kroppen vara så stark i sin längtan? För det måste ju vara på något sätt biologiskt, inbyggt i ens kropp och psyke, när det är så mot all rim och reson.

Flytt!

Den här bloggen är väldigt speciell för mig. Den är mig kär. Den bär ju berättelsen om det mest fantastiska resan hittills i mitt liv. Jag har varit personlig här. Jag har trivts med att vara anonym och bara två av mina nära har vetat om den. Ändå har jag en tid funderat på att skapa en ny blogg, en som inte handlar enbart om moderskap och min lilla fina dotter. Jag har velat blogga om annat också, men det har känts som om det inte passar in här. Därför flyttar jag nu till min nya blogg, som kom till en sen kväll här i veckan. Jag hoppas att ni kommer att följa med mig, jag kommer att sakna er och era kommentarer annars. Jag kanske återvänder hit om jag känner att jag vill fortsätta vara mera anonym än jag kommer att vara i min nya blogg. Det gäller särskilt ifall vi påbörjar ett syskonförsök i något skede. Men tills dess hittar ni mig här

Ensam

Hopplöst! Jag har haft helt oregerliga insomningssvårigheter de senaste kvällarna. Det beror på att maken är borta. Jag känner mig ungefär som när man var ung tonåring och hade föräldrafritt, lite så där fri och uppsluppen... Det är så sällan jag är alldeles helt och hållet för mig själv numera så jag kan bara inte somna utan måste insupa tystnaden, utrymmet, lugnet. Jag gjorde faktiskt ett seriöst försök att somna, men det var helt enkelt omöjligt. Inte ens Linas fridfulla snusande lyckades söva mig.

Ammningsfri natt

Alldeles oavsiktligt blev den alltså av, vår första natt utan ammning. Lina åt ganska dåligt igår hela dagen, så jag skulle aldrig ha kommit på tanken att ens försöka lämna bort ammningen. På kvällen lade jag henne i vanlig ordning, hon somnade gott och genast, och en kort stund därefter lade jag mig själv också. Jag var otroligt trött igår, kände att jag verkligen behövde vila. Jag är på min vakt för att inte hamna in i samma tunga trötthet som före julen, så jag lade mig tidigt och somnade lika omedelbart som Lina hade gjort. När Lina sedan vaknade till någon gång under natten reagerade jag mera i sovande än vaket tillstånd, stoppade in nappen, placerade min hand på henne och så sov vi vidare båda två. Jag har ingen aning om hur många gånger hon vaknade, åtminstone två, som jag minns, men jag var alldeles för sömndrucken för att komma på tanken att hon kanske ville äta. Jag har ingen aning om vilka tider hon vaknade heller, så jag kan mycket väl ha hunnit få lite djupsömn inatt! Vid femtiden började hon röra på sig lite mera och då var mitt medvetande lite mera medgörligt så jag vaknade faktiskt till ordentligt den gången och insåg att hon inte ätit alls, men att klockan då var så pass mycket att det var bäst att fortsätta på samma linje. Jag blev så glatt överraskad av upptäckten att jag nästan inte kunde somna om, men vi lyckades i alla fall slumra lite till klockan sex när hon definitivt vaknade.