En förvirrad dag, eller en ynklig början på veckan

Jag undrar om magen på något sätt har puffat mina tårförråd längre uppåt, närmare ögonen. De tycks svämma över så lätt nuförtiden. När jag kom hem från jobbet idag tog det kanske två minuter innan jag grät som om jag hade haft den mest eländiga dagen någonsin. Det hade jag nu inte, om man bortser från att jag lyckades sammanföra en kaffekopp och en full, nybryggd kanna kaffe på ett så olyckligt vis att det blev en rejäl explosion och plötsligt står jag där med bara en kopp och i andra handen ett handtag medan glasbitar och kaffe finns överallt runt och på mig. Hur det gick till vet jag inte, men min vita tröja hade plötsligt en brun ärm och det brände väldeliga genom ärmen. På magen och byxorna var det också brunt och vått och kaffedoftande, men de tygen var tjockare och mera skyddande. Rådiga damer i jobbets matsal föste in mig till en kran med kallt vatten, själv var jag lätt förvirrad över vad som hade hänt... Just då lyckades jag hålla mig för gråt, även om jag fick kämpa emot lite när en kollega kom för att se hur det hade gått och hela min underarm brände röd och het, men när jag kom hem och dessutom var hungrig efter ett långt möte och allt var precis som jag lämnade det imorse, trots att maken varit hemma hela dagen, så började tårarna bara rinna och rinna och jag kände mig så oöverkomligt trött.

Vi ska flyga till London över helgen och för det behöver jag ett läkarintyg på att allt är som det ska vara med min dyrbara mage. Det betyder att jag måste träffa monsterläkaren imorgon igen. Hon var den enda som hade en tid ledig. Jag är tacksam att jag fick en tid med så kort varsel, men jag spänner mig redan inför hennes hårdhänta undersökning. Så jag gråter väl en skvätt imorgon igen...

När jag försökte förklara för min man att man är känsligare när man är gravid frågade han oroligt vad prognosen är efter förlossningen, blir det bättre eller värre alltså... Jag upplyste honom om att en del blir deprimerade på riktigt, medan andra bara har nära till tårarna en kortare tid när hormonhalten sjunker drastiskt. Så nu är han förvarnad.

Trots allt välkomnar jag ändå min ökade känslighet. Den ska ju hjälpa mig att vara maximalt lyhörd för barnet och vara en byggsten när vi lär känna varandra under de där första omtumlande månaderna.

Ruvardag 7

En vecka har gått. Jag längtar vansinnigt mycket efter en kopp riktigt gott, varmt, doftande kaffe idag, men slutade helt dricka kaffe för några veckor sedan.

I övrigt känner jag inte så mycket alls som skulle väcka några förhoppningar. Ganska mycket som före mens en vanlig månad, lite värmevallningar nu och då, litet knip i magområdet ibland, lite, lite flytningar- and that's it.

I väntan på början

Man vill ju så gärna känna att man kan påverka sin situation åtminstone en aning, så jag slutade dricka kaffe för en vecka sedan och har tänkt hålla upp under hela behandlingen. Effekt eller inte, men jag tror att jag mår bättre av det. Åtminstone gör min hy och mage det, så varför inte alla reproduktionsorgan också, förutom makens förstås... Dem kan väl inte jag påverka så mycket, men min beslutsamhet tycktes inspirera honom så att han i alla fall har minskat sin väldigt rikliga kaffekonsumtion.

Dagens besök på kliniken firade jag ändå med... ja, just det, kaffe! En liten slurk efter den goda lunchen på jobbet kändes helt enkelt behövlig och jag ska ju ändå nedregleras först så det är läääänge tills äggen ska plockas ut. Det blir en lång process den här gången. Jag känner redan en viss otålighet. Har inhandlat sprayen färdigt (tack o lov har vi nu nått högkostnadstaket så det kändes så lyxigt att hämta ut den utan att behöva betala guld och gröna skogar...) och den väntar nu på att tas i bruk. Väldigt få tycks tro att jag kommer att bli ett hormonmonster, eller så försöker de bara trösta mig och sig själva... ;).

Det här blir troligen min sista IVF. Jag ska göra den så bra jag kan.

Kaffe

Jag tycker om kaffe. Doften, det trevliga puttrandet från kokaren, smaken av någon riktigt god sort (t.ex. Arvid Nordqvists mörkrostade, rejäl handel, jaja, lite smygreklam måste man väl få smyga in här ;)). Mitt kaffedrickande startade först i 23-årsåldern då jag hälsade på hos min blivande mans morföräldrar och inte vågade tacka nej till kaffet...
Det har nyligen konstaterats att för mycket kaffe kan leda till missfall. Jag undrar hur kaffe påverkar befruktning och processen under de dagar som ägget ska fästa i livmodern. Till saken hör att min kropp reagerar starkt på kaffe. Lite har den väl vant sig under årens lopp, men fortfarande kan jag få hjärtklappning, orolig mage, ansiktsrodnad och sömnproblem om jag dricker mera än två koppar. Har tänkt ha uppehåll under den kommande behandlingen. Bara för säkerhets skull.

Annat som jag försökt för att hjälpa naturen på traven:
omega3-tabletter för både mig och min man
lösa kalsonger för honom
lång övertalningsprocess som ledde till att han har mobilen i bröstfickan istället för i byxfickan
diverse vitaminer för båda
ligga med benen i vädret efter att vi lekt "ägglekar" (trots att jag har hört att de snabbaste spermierna tar sig fram på bara några sekunder)
ägglossningsstickor (men de gjorde mig bara stressad så dem slutade jag med ganska snabbt)

Så finns det ju mera långsökta metoder också, som att utsätta sig för små bebisar och snusa på dem. Sägs påverka hormonproduktionen positivt. Även detta har jag prövat. Inte för att det hjälpt nämnvärt.