Bebelane

Ville visa den där tröjan jag skrev om i ett tidigare inlägg. Babyn på magen är alltså formad av orden I love you (samma på franska och italienska). Personen på bilden har inget samband med denna blogg, utan bilden är ärligen knyckt från bebelane.com där jag köpte tröjan. Eftersom detta ju nästan är lite reklam för dem så kanske de förlåter att jag kopierat deras bild... ;)

Vecka 13+3

Gott nytt år på er alla!

Jag är bara så lycklig. Det är så skönt att vara ledig från jobbet och det är också skönt att vara hemma igen efter att ha firat julen på annan ort tillsammans med min familj. Magen har börjat synas lite mera, särskilt om jag just har ätit. Det spänner riktigt ordentligt när jag är mätt och jag tycker inte längre om att sitta hopkrupen så att magen kläms, vilket jag annars ofta har gjort. Jag har köpt en fin liten bok/ett album om vår väntan och babyns första år och skrev de första raderna i den idag. Det känns högtidligt.

I min mage växer en liten människa till och det är inte bara armar, ben, tår, naglar och inre organ som bildas. Det bildas också en egen, unik liten människa, med egen vilja, egna behov, egna talanger, egna drömmar, en egen röst och eget fingeravtryck. Han eller hon kommer att ha en alldeles egen väg att gå och vi ska få följa med en bit på den. Det är så spännande och stort.

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.

Kaffe

Jag tycker om kaffe. Doften, det trevliga puttrandet från kokaren, smaken av någon riktigt god sort (t.ex. Arvid Nordqvists mörkrostade, rejäl handel, jaja, lite smygreklam måste man väl få smyga in här ;)). Mitt kaffedrickande startade först i 23-årsåldern då jag hälsade på hos min blivande mans morföräldrar och inte vågade tacka nej till kaffet...
Det har nyligen konstaterats att för mycket kaffe kan leda till missfall. Jag undrar hur kaffe påverkar befruktning och processen under de dagar som ägget ska fästa i livmodern. Till saken hör att min kropp reagerar starkt på kaffe. Lite har den väl vant sig under årens lopp, men fortfarande kan jag få hjärtklappning, orolig mage, ansiktsrodnad och sömnproblem om jag dricker mera än två koppar. Har tänkt ha uppehåll under den kommande behandlingen. Bara för säkerhets skull.

Annat som jag försökt för att hjälpa naturen på traven:
omega3-tabletter för både mig och min man
lösa kalsonger för honom
lång övertalningsprocess som ledde till att han har mobilen i bröstfickan istället för i byxfickan
diverse vitaminer för båda
ligga med benen i vädret efter att vi lekt "ägglekar" (trots att jag har hört att de snabbaste spermierna tar sig fram på bara några sekunder)
ägglossningsstickor (men de gjorde mig bara stressad så dem slutade jag med ganska snabbt)

Så finns det ju mera långsökta metoder också, som att utsätta sig för små bebisar och snusa på dem. Sägs påverka hormonproduktionen positivt. Även detta har jag prövat. Inte för att det hjälpt nämnvärt.

Hoppet

Hur mycket kan man hoppas egentligen? Alldeles för mycket kanske. Jag surfar på gravid-sidor, bläddrar i klädkatalogen och stannar till vid mammakläderna, jag ser bara småbarnsmammor överallt och försöker föreställa mig i rollen. På natten när jag inte kan somna ligger jag och funderar på hur vi ska få rum för babyn i vår lägenhet. På vilken sida om vår säng ska babyns säng stå? Och annat sånt. Det pirrar i mig av spänning och förväntan. Vi har väntat så länge på att få komma igång med behandlingen, det har varit så många om och men före vi nu äntligen har det inom räckhåll.
I informationspappren från kliniken står det att det är bra om man har så lugn livssituation som möjligt. Ha! Som om sådant kunde beställas... Min man står inför att bli uppsagd, med allt vad det innebär av jakt på nya jobb, eventuellt för oss båda om vi måste flytta för att han ska få ett jobb. Inte alldeles lugnt och stabilt med andra ord.

Jag kommer kanske att må illa av behandlingen, jag kommer kanske att bli fruktansvärt besviken när det är dags att göra testet, ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ivrigt och alldeles vildvuxet är mitt hopp.

Besöket på kliniken förra veckan var för övrigt mycket bra. Läkaren var vänlig, kunnig och ingav förtroende. Vi har blivit flyttade från en annan klinik till den nuvarande och jag kommer att vara evigt tacksam för den flyttningen vare sig det blir barn eller inte, eftersom bemötandet på vår nya klinik är så mycket bättre!