Vecka 16+0

Den kommer över mig ibland, en alldeles obeskrivligt stor känsla av lättnad att vi lyckades den här gången. Eller egentligen känns det helt fel att skriva/säga "vi lyckades", för det är inget man kan "lyckas" med. Det är en gåva man eventuellt kan bli välsignad med. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig hur träffande det där uttrycket "ett välsignat tillstånd" skulle bli för vår del. Jag tänker ofta på dem/ er som ännu längtar, hoppas, väntar och tvivlar på att ni ska få se en växande mage på er egen kropp och jag hoppas så innerligt att ni ska få det.

Annars känns det här som ett, nästan, lite långtråkigt skede. Det händer inte så mycket just nu. Magen växer långsamt och det är länge tills nästa ultra och nästa rådgivningsbesök. Men jag inser att jag bara borde tacka och ta emot och njuta just av att det inte är så märkbart för tillfället. Tids nog kommer jag att få vanka omkring och stånka över en enorm mage, åderbråck, foglossning, förstoppning, och vem vet vad...

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.