Tack!

Jag blir rörd av att läsa era kommentarer och den varma sympati som finns mellan raderna!

Nu i helgen har jag haft en ljuvlig 10-årig liten vän på besök. Det var en bra distraktion från tankar som annars troligen hade snurrat. Har lite ont i äggstockarna fortfarande, det känns mera och längre än förra gången, men snart måste det väl upphöra. Läkaren sa att blödningen kanske börjar tidigare nu, eftersom vi kom överens om att jag inte behöver ta Crinonen. Först föreslog hon att jag skulle ta dem i 10 dagar, men jag protesterade ganska bestämt eftersom jag tyckte att det skulle ha känts totalt bortkastat samt att jag blev väldigt nere av dem senast. De är också rätt dyra så läkaren höll med om att jag kan spara dem till nästa omgång istället.

Duschar och tankar

När jag är sorgsen eller stressad tycker jag om att ställa mig i duschen. Det är något tröstande och lugnande med det varma vattnet som mjukt strilar ner och omfamnar min spända kropp. Duschkabinen blir som ett eget rum där jag i lugn och ro kan betrakta mina känslor och känna efter vad som rör sig i djupen. Stod väldigt länge där ikväll...

Min man tycker att vi ska prova och själva bekosta en fjärde gång om vårt nästa och tredje försök inte heller ger något. Just nu vill jag inte ta ställning till det. Det är en stor besvikelse att jag inte ens fick vara i närheten av gravid de där två fasliga veckorna efter en återinföring, t.o.m. det känns ju som lite närmare målet än detta snöpliga slut på vårt andra försök. Om man har ett embryo insatt så kan man åtminstone för två veckor drömma lite, lite grann. Även om de två veckorna också är en långutdragen plåga, men jag hade tänkt att det skulle kännas som om det gick så snabbt, så snabbt denna gång, eftersom jag kommer att ha det ganska intensivt på jobbet och jag skulle inte ha hunnit känna efter och tänka så mycket. Men nej. Nu är det bara att vänta på att få träffa läkaren nästa fredag för att fundera över varför det gick som det gick.

Motgång

Läkaren ringde och berättade att inte ett enda ägg hade blivit befruktat. Troligen hade äggen tagits ut för tidigt och var inte tillräckligt mogna.

Där förlorade vi ett helt försök.

Rutinartat

Rutinartat var ordet... Äggplockningen gick alldeles utmärkt. Fantastiskt vilken avslappande effekt medicineringen hade på mig. Den snälla, vänliga, ja riktigt ljuvliga, sköterskan som vi hade första gången var också på plats igen och hade nästan lika avslappnande effekt på mig som medicineringen. Bortsett från att jag höll på att brista i gråt när jag såg henne komma för att ta emot mig där jag satt ensam i korridoren efter att min man gått ner till laboratoriet för att lämna sitt bidrag. Det där att sitta ensam och vänta gjorde att jag hann tänka en massa som INTE var avslappnande och dessutom var jag lite extra skör denna morgon efter en konflikt som min man och jag plötsligt befann oss i igår kväll.

8 ägg blev saldot även denna gång, men ett par var så små att de troligen inte var tillräckligt mogna. Jag mår alldeles bra nu efteråt, lite svidande känsla i magen, men inget man inte står ut med och det går att glömma genom att fokusera på roligare saker.

Väntan

Det kan inte hjälpas. Det ÄR spännande, även om jag försöker hålla spänning och förväntningar under kontroll. Jag är inte heller lika öm och svullen den här gången, kanske för att det är färre ägg och några är lite mindre. Om detta är positivt eller negativt återstår att se. Hursomhelst så tänker jag att det blir som det blir även denna gång och det är utanför min kontroll, alltså är det bästa kanske att luta sig tillbaka och lita på att allt kommer att bli så som det ska bli. Om det inte blir ett barn så har jag i alla fall klarat av ännu en behandling och är närmare den slutliga bearbetningsprocessen. Tills dess är det ännu ett okänt antal överföringar som väntar.

Pregnylkväll

På onsdag blir det äggplockning. Inte utan att man känner sig lite hönsig... Det blev lite snabbare än vi trodde i början, då var det fredag som gällde, men några av äggen har vuxit så snabbt att de måste tas nu. Jag hoppas att den snabba processen inte påverkar kvaliteten negativt.

Undrade när jag gick uppför backen till kliniken idag hur många gånger jag ännu kommer att gå de där stegen uppför just den gatan. Jag har bestämt att jag ger detta tre försök, men inte mera. (Vi är alltså nu på vårt andra, men fick två chanser med vårt första försök eftersom vi kunde frysa två embryon, men det lyckades ändå inte.)

Ikväll ska jag ta min Pregnyl-spruta. Sprutandet börjar nästan kännas lite rutinartat. Likaså läkarbesöken. Min läkare idag hade just kommit tillbaka från semestern, solbränd och avslappnad. Vi småpratade och skämtade som om allt detta inte alls innebar någon stor dramatik eller häftiga känslokast. Det kändes lite ovanligt, men skönt. Samma sak var det i helgen när vi hade ett par på besök hos oss. De har sina tre försök bakom sig och står nu i adoptionskö (har gått hos samma klinik). Vi kunde prata om kliniken och allt däromkring utan att vi måste gå djupare in på något, vi kunde t.o.m. skratta så smått åt vissa saker. Det är väl ett gott tecken, men ibland kan det misstolkas som att det inte finns något sorgearbete bakom skratten. Men så är det ju inte...

Mellanrapport

6 ägg håller på att mogna, enligt ultraljudet i fredags. Imorgon är det ny kontroll. Jag fick höjd dos av Puregon eftersom det ena ägget hade rusat iväg och vuxit till sig mycket mera än de andra. Mår tillsvidare bra.