Väntan

Det kan inte hjälpas. Det ÄR spännande, även om jag försöker hålla spänning och förväntningar under kontroll. Jag är inte heller lika öm och svullen den här gången, kanske för att det är färre ägg och några är lite mindre. Om detta är positivt eller negativt återstår att se. Hursomhelst så tänker jag att det blir som det blir även denna gång och det är utanför min kontroll, alltså är det bästa kanske att luta sig tillbaka och lita på att allt kommer att bli så som det ska bli. Om det inte blir ett barn så har jag i alla fall klarat av ännu en behandling och är närmare den slutliga bearbetningsprocessen. Tills dess är det ännu ett okänt antal överföringar som väntar.

Dag 30

Nu, mina vänner, börjar det här bli väldigt, väldigt spännande. Idag är dag 30 och ingen mens. Imorgon tänker jag testa. En dag hit eller dit kan inte spela så stor roll.

Jag har några riktigt olidliga dagar bakom mig. PMS och Crinone i en salig röra och emotionellt kaos (eller hormonellt)... Hursomhelst så har jag varit full av oro, irritation, förtvivlan och osäkerhet. Den där sortens osäkerhet som bara ropar: "älska mig!". Min man har också några olidliga dagar bakom sig. Gamla konflikter har blivit som nya. Negativa och kritiska tankar har snurrat. Områden av obalans mellan oss har aktualiserats. Puh, vilka jobbiga dagar. Idag är jag av någon osak lugnare igen, men mycket spänd på hur det ska bli med vårt lilla frö.

Tänker också mycket på det andra lilla fröet. Det som inte blev insatt, som delat sig bara fem gånger. Det som kunde ha blivit insatt tillsammans med det sjucelliga fröet. Det känns för stort att ha makt att besluta att man tar det ena fröet, men inte båda.

Hoppet

Hur mycket kan man hoppas egentligen? Alldeles för mycket kanske. Jag surfar på gravid-sidor, bläddrar i klädkatalogen och stannar till vid mammakläderna, jag ser bara småbarnsmammor överallt och försöker föreställa mig i rollen. På natten när jag inte kan somna ligger jag och funderar på hur vi ska få rum för babyn i vår lägenhet. På vilken sida om vår säng ska babyns säng stå? Och annat sånt. Det pirrar i mig av spänning och förväntan. Vi har väntat så länge på att få komma igång med behandlingen, det har varit så många om och men före vi nu äntligen har det inom räckhåll.
I informationspappren från kliniken står det att det är bra om man har så lugn livssituation som möjligt. Ha! Som om sådant kunde beställas... Min man står inför att bli uppsagd, med allt vad det innebär av jakt på nya jobb, eventuellt för oss båda om vi måste flytta för att han ska få ett jobb. Inte alldeles lugnt och stabilt med andra ord.

Jag kommer kanske att må illa av behandlingen, jag kommer kanske att bli fruktansvärt besviken när det är dags att göra testet, ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ivrigt och alldeles vildvuxet är mitt hopp.

Besöket på kliniken förra veckan var för övrigt mycket bra. Läkaren var vänlig, kunnig och ingav förtroende. Vi har blivit flyttade från en annan klinik till den nuvarande och jag kommer att vara evigt tacksam för den flyttningen vare sig det blir barn eller inte, eftersom bemötandet på vår nya klinik är så mycket bättre!