torsdag 7 maj 2009

Sommarshopping

Idag har jag köpt mina första sommarplagg för i år. Två fina klänningar som svänger runt benen så där somrigt och lätt. När våren börjar gry brukar det vara så oemotståndligt lockande att köpa nya sommarkläder, men i år har jag avvaktat och väntat... Hoppats innerligt på att få köpa kläder där en växande mage skulle få rum istället.
Shoppingen i dag var kanske ett försök till lite simpel tröst. Samtidigt finns det en djup resignation bakom. Det känns som om vi är längre från en graviditet och ett barn än någonsin. Tänk om det ALDRIG lyckas för oss. Jag, som trodde att jag skulle kunna acceptera tanken på barnlöshet med ganska samlat lugn, inser att vårt första IVF-försök bara triggade igång längtan igen. Det gav hopp om att det kanske skulle kunna lyckas i alla fall och kanske var vi närmast hittills, det lär vi väl aldrig få veta. Vi har ännu två embryon i frysen. Kanske kommer något av dem, eller båda, att bli ett barn. Det svåra nu är att känna sig så hjälplös. Finns det INGET jag kan göra för att fixa det här???

Min man är arbetslös för första gången i sitt arbetsamma liv idag. Igår kom beskedet. Min intelligenta, högutbildade, smarta man, ingen trodde honom när han tidigare sade att han tror att det kommer att gå så här med hans jobb. Men kanske det kan föra in ett nytt lugn i vårt liv? Åtminstone för en tid, innan det blir nödvändigt att hitta ett nytt jobb. Kanske ett eventuellt nytt lugn skulle kunna hjälpa oss i vår barnlängtan? Kanske vi skulle älska mera.

Dagen efter

Så länge jag inte tänker på det känner jag mig ok trots gårdagens tårar och besvikelse. Men när det hugger till av lite mensvärk i magen hugger det till i hjärtat också, av tomhet. Bad att min man skulle köpa graviditetstestet idag, jag vill inte göra det igen. Klinikens sköterska, som jag pratade med igår, menade nämligen att det ändå är bäst att testa på själva testdagen också. Som om det skulle ändra på något, sköterskan gav heller inget hopp om att det skulle komma något annat svar, men för säkerhets skull... Så jag tog snällt min Crinone igår kväll och ska göra det ikväll också och testa på nytt imorgon, sedan är det över för den här gången. Vi fick en ny tid för efterkontroll och diskussion om fortsättningen i slutet av maj.

Och tiden bara går och går...Tick, tack, tick, tack.

onsdag 6 maj 2009

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.

tisdag 5 maj 2009

Ruvardag 11/cykeldag 26

Jag vill inte, vill inte, vill inte. Vill inte gå och köpa ett test idag, handlingen som i mina tankar varit en symbol för känslor av överväldigande, pirrande förväntan och lycka. Vill inte gå in på apoteket med tunga steg och köpa ett test, som inte kommer att ge mig en glad nyhet, utan bara en slutlig bekräftelse på att kampen är långt ifrån över. Jag vill hellre ta bilen och vansinnesköra långt, långt bort. Sitta där i värmen och tystnaden, onåbar som i en bubbla.

Det var blod på toapappret imorse. Inte lite bruna, små spottings, utan rött, rinnande blod. Jag visste det. Så där "lätt" kan det inte gå. Jag står fortfarande utanför de lyckliga utvaldas skara.

måndag 4 maj 2009

Vemod

Ruvardag 11 är en vemodig dag. Jag tror inte att jag är gravid. Jag tror att jag skulle veta om det om jag vore det, att det på något sätt skulle kännas inom mig att undret skett. Igår hade jag små, små spottings och jag känner mig precis som jag brukar känna mig före mens. Fortfarande behöver inte heller det betyda någonting, det är först på fredag som vi med säkerhet vet hur det förhåller sig.

Jag märker att min man iakttar mig i smyg när jag klär av mig, som om han försökte se om det skulle synas några positiva tecken på min kropp redan i detta skede. Det gör det inte, de praktfulla brösten, som jag hade för några dagar sedan, har återgått till sitt vanliga, lite mera anspråkslösa, tillstånd.

Ruvardag 10

Åjo, här ruvas det av alla krafter. Är tillbaka på jobbet efter förra veckans sjukskrivning, som jag verkligen uppskattade. Förkylningen har äntligen lättat, jag kan andas normalt igen och har nästan fått tillbaka hörseln också. Dubbelsidig öroninflammation är inte att leka med...

Jag ska snart fokusera på jobbet igen, men vill först lista mina symtom. De som skulle kunna tyda på att det har hänt något stort där inuti mig.

Följande kan även ha att göra med förkylningen som drabbade mig:
trötthet
höjd temperatur (även nu efter att förkylningen i princip är över)
svettningar (brukar jag ha före mens också)
metallsmak i munnen

Följande kan även bero på Crinone-gelén eller ÄP:n och ET:n:
stick och "drag" i livmoderområdet
mycket ömma bröst, större är de också
stora, hårda bröstvårtor (har lugnat sig nu)
vattniga flytningar
öm mage, har inte velat ha något som trycker eller tynger på den


Jaha, det var det. Inte så mycket att komma med kanske. Jag funderar på att tjuvtesta för att slippa undra ända till fredag, men tror att jag ska försöka hålla mig. Jag vill vänta till fredageftermiddag när arbetsveckan är slut och jag har hela helgen att smälta resultatet, vilket det än blir.

söndag 3 maj 2009

Drömmar och hopp

Idag fick jag det som jag så väl behövde. En vän som hjälpte mig att våga drömma och hoppas igen. Vi satt på café i solen och drömde om hur det skulle kännas med ett litet växande liv inuti. Jag känner mig lugn och glad igen. Rädslorna vek undan.