Stockholm

Stockholm, Stockholm... Jag är obotligt förälskad i Stockholm och imorgon ska jag dit för några dagar. Jag ska förlora mig i storstadsvimlet, drunkna i allt vackert och njuta av alla färger, dofter, god mat och god väns sällskap! Underbart!

En dröm

Häromnatten drömde jag att jag träffade en sydamerikansk kvinna. När vi skulle skiljas åt tog hon tag om min arm med båda händerna och upprepade med värme och eftertryck: "Du är värdefull"! Hennes bruna ögon borrade sig in i mina som för att ge tyngd nog åt denna sanning att landa och rotas i mitt tvivlande och av osäkerhet skälvande innersta.

Nytt försök

Veckan före midsommar ska det planteras ett litet upptinat embryo i mig. Efter det finns det inga embryon kvar i frysen. Båda våra kvarvarande tinas för denna omgång eftersom de är frysta tillsammans. Jag hade hoppats att de skulle vara åtskilda, att vi skulle ha ännu två försök på oss med denna hormonrunda, men så blev det alltså inte. De är tvåcelliga, men med mindre fragmentering än vårt färskförsök.

Läkaren igår var bra. Hon svarade på alla mina frågor innan jag ens hann börja kolla på pappret där jag skrivit ner dem. Så ska det skötas! En läkare ska BERÄTTA vad de gör, och varför, så långt de själva vet. Det är mycket som de inte vet och inte kan svara på, men allt det som de vet och känner till vill jag också veta.

Jag distanserar mig från denna omgång helt medvetet. Jag orkar inte sätta igång hela maskineriet av spänd förväntan. Embryona ska klara upptiningen, ett av dem ska fästa och sedan hållas kvar. Det är för många skeden som ska klaffa för att jag ska orka börja hoppas så där vilt och hejdlöst som första gången. Nu tänker jag försöka bevara lugnet. Det är det som jag ska sätta min energi och tankeverksamhet på nu. Moderskap och allt därtill hörande hinner jag sannerligen fundera på sedan om det blir en graviditet. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur mycket jag ska berätta åt andra om att vi nu har ett nytt försök framför. Ibland känns det tungt med andras förväntan utöver den egna.

Nattprat

Det bara GÅR inte. Kan inte somna. Det kan bero på att jag drack kaffe idag. Och ett glas vin också. Efter att ha låtit bli dessa stimulantia en tid så blir de väldigt verkningsfulla. Åtminstone på en highly sensitive person som mig. (HSP är faktiskt på riktigt ett begrepp, googla så får ni se!)

Det där med att vara väl förberedd inför morgondagens möte med läkaren på kliniken har glidit mig ur händerna denna långhelg. Jag har nog försökt och några frågor fick jag väl till pappers, men jag är mycket mera avvaktande den här gången än inför vårt allra första besök . Jag får ta det som det kommer. Antagligen kan jag inte påverka processen särskilt mycket ändå. Det enda jag önskar är att jag ska få göra ostimulerad FET. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om överföring av frysta embryon, men jag tror att jag mår bättre ju mindre min kropp måste utsättas för hormoner utifrån.

Har försökt prata lite med min man om morgondagens möte, men här är vi verkligen på olika våglängder. Skulle jag inte ha påmint honom ett ganska stort antal gånger om att vi ska till kliniken på måndag så skulle han säkert glömma bort det. Det är ju inte hans kropp som behandlas så det ryms inte riktigt med i hans tankevärld på ett aktivt sätt. Ibland undrar jag nästan om han glömt vad det är vi försöker bli...

Måndag

På måndag ska vi till kliniken igen. Första gången vi skulle dit hade jag förberett mig i veckor, jag var laddad, förberedd, hade varenda fråga väl genomtänkt och till pappers. Jag kände mig uppåt och optimistisk. Vi skulle äntligen komma igång på allvar.

Den här gången har jag flyktigt, då och då, tänkt på frågor jag vill ställa, men har inte skrivit ner dem. Än. Jag har inte riktigt orkat engagera mig på samma sätt nu eftersom jag har mindre hopp om önskat slutresultat. Vi har två frysta embryon, men inget av dem var av toppkvalitet. Jag vet inte ens om de är frysta tillsammans och om båda alltså kommer att tinas upp.

Under de kommande dagarna ska jag tänka igenom vilka frågor jag vill ställa. Jag vill ändå vara förberedd. Det har kanske att göra med att man vill känna sig delaktig i det som berör en på så många plan. Jag vill inte vara ett objekt för vårdåtgärder utan en aktiv deltagare. Jag har önskat att vi ska få en annan läkare än den som vi hade de två senaste gångerna eftersom hon var väldigt dålig på att informera och överhuvudtaget kommunicera om vad hon sysslade med där mellan mina ben.

Kärleksgåva

Min mans kusin M och hans fru fick en dotter i förrgår. Vi hälsade på de nyblivna föräldrarna och deras baby på sjukhuset igår. Lyckan och kärleken var nästan påtaglig i rummet. M, som har ett vad man brukar kalla skarpskuret ansikte, såg ut som om han hade mött änglar. Hans tuffa ansikte, med de lite hårda dragen, var så mjukt och milt att jag aldrig sett något liknande tidigare hos en man. Det var mycket gripande och fint att se. Plötsligt insåg jag igen en gång vilket under ett litet barn är, vilken kärleksgåva det är. Jag hade själv svårt att hålla igen tårarna, faktiskt inte på grund av vår egen ouppfyllda längtan den här gången, utan för den nästan heliga stämmningen, den berördhet som fanns där mellan de tre i den lilla familjen.

Inkräktaren

Ingenting har ju egentligen förändrats sedan före vårt första misslyckade IVF-försök. Sakligt sett så är vi varken närmare eller längre från föräldraskap än tidigare. Enligt läkaren är det samma chans, procentuellt sett, för en kvinna att bli gravid under en alldeles vanlig ägglossning som under en IVF-behandling, dvs 25-30%. Inte särskilt stor alltså och för oss träffade det inte rätt denna gång, men det gör ju inte situationen mer eller mindre katastrofal än tidigare. Samma barnlöshet är det ju ändå. Det är bara det att jag hoppades och väntade mera nu än under en vanlig månad.

Kanske det är därför jag reagerar som ett sårat djur. Vill dra mig undan flocken. Vill vara ifred. Som sårade djur kan anfalla anföll också jag idag min man, med ett raseri som förvånade mig själv. En sak som irriterat mig länge, men som jag inte orkat ta upp, blev utlösaren. Jag blev så tvärarg. På en halv sekund var vi plötsligt mitt uppe i ett praktgräl. Vi hann inte hålla på länge eftersom jag var på väg till ett bokat möte, men jag kände mig skakad när jag steg ur bilen och han fortsatte vidare medan jag gick på mitt möte. Så under ytan är vi båda spända, trötta och slitna även om vi kämpar hårt för att hålla modet uppe. Jag överraskades av att se mig i en spegel på stan idag och jag såg så sliten ut. Det hjälpte inte ens att jag varit hos frissan igår.

Det tunga med IVF-processen är att jag upplever den som en inkräktare. Den inkräktar på allt, min kvinnlighet, min kroppsliga integritet, mitt sexliv, min sinnesfrid, mitt äktenskap... Jag har försökt se IVF-behandlingarna som en möjlighet, men min kropp säger mig ett annat budskap. Kanske det är det där att det inte blev någon lön för mödan.

Nu

Min man och jag hade en långsam och skön början på dagen idag. Med ömhet och en smula vemod konstaterade jag att hans hårfäste har krupit uppåt en bit det senaste året. Omärkligt sker det. Åldrandet. Min hud förändras också, obevekligt.

Den sorgsna känslan efter det misslyckade IVF-försöket har bytts ut mot en trotsig, nästan aggressiv, motvilja mot att överhuvudtaget beakta möjligheten att vi kanske aldrig får ett barn. Just nu vill jag hålla fast vid hoppet och vad som sedan händer får vi se. Jag har sörjt så många år redan, jag känner att jag inte har tid att sörja mera. Jag vill leva, vara glad och njuta av allt gott som finns.

Idag har jag en liten flicka här på besök. 7 månader är hon, en sötnos med bruna, allvarliga ögon och bestämd mun. Hon sover just nu. Det gör ont att träffa småbarn och deras mammor, men jag vill ändå inte beröva mitt liv detta. Varför göra livet ännu mera tomt på barn? Dessutom tror jag att det är bra för min bearbetningsprocess att utsätta mig för stinget i hjärtat. Samtidigt tror jag att barnlösheten kanske hör till de sorger som aldrig riktigt läker helt, hur mycket man än gråter, hur mycket man än pratar och bearbetar. Det kommer ändå att vara ett tomrum som man bär med sig livet ut. En undran över hur det skulle ha varit om... En undran hur barnet/barnen skulle ha sett ut och och hurudana personligheter de hade varit, hur man skulle ha upplevt föräldraskapet, osv, osv. Men detta vill jag inte tänka på nu. Nu vill jag leva i nuet.

Morsdag

Morsdag är en dag som de senaste åren varit en smärtsam (även om jag försökt värja mig) påminnelse om vad jag inte är.

Mensen är över och med den försvinner även de värsta och djupaste dalarna i humöret. Jag vill inte främst vara en barnlös kvinna. Det får inte bli min identitet. Främst är jag jag och mitt liv är dyrbart även om jag aldrig får hålla en egen baby i min famn. Jag vill inte heller ge upp hoppet ännu, men jag måste också ge utrymme för annat i mitt liv. Jag får inte beröva mig själv de små, goda tingen som möter mig varje dag. Jag är helt och fullt en kvinnlig och levande kvinna även om jag aldrig får se min mage växa eller ge en liten människa näring från mina bröst.

Jag vill glädjas över små och större barn som finns i mitt liv även om de inte är mina.

Och jag hoppas, nej, jag vet, att jag inte är oanvändbar, obrukbar, att mitt liv inte är förspillt även om jag inte får barn. Jag kan tvivla på detta ganska ofta och känna mig som om jag verkligen vore allt det ovan nämnda, men jag tror inte att en brist eller förlust i ens liv kan bli det som definierar hela livet. Jo, det KAN bli så, men bara om man själv tillåter det och jag vill inte göra det. Hjälp mig, Gud. Hjälp mig att leva, att ge ut kärlek, att vara närvarande här och nu istället för att bosätta mig i min längtan och brist. Amen.

Sommarshopping

Idag har jag köpt mina första sommarplagg för i år. Två fina klänningar som svänger runt benen så där somrigt och lätt. När våren börjar gry brukar det vara så oemotståndligt lockande att köpa nya sommarkläder, men i år har jag avvaktat och väntat... Hoppats innerligt på att få köpa kläder där en växande mage skulle få rum istället.
Shoppingen i dag var kanske ett försök till lite simpel tröst. Samtidigt finns det en djup resignation bakom. Det känns som om vi är längre från en graviditet och ett barn än någonsin. Tänk om det ALDRIG lyckas för oss. Jag, som trodde att jag skulle kunna acceptera tanken på barnlöshet med ganska samlat lugn, inser att vårt första IVF-försök bara triggade igång längtan igen. Det gav hopp om att det kanske skulle kunna lyckas i alla fall och kanske var vi närmast hittills, det lär vi väl aldrig få veta. Vi har ännu två embryon i frysen. Kanske kommer något av dem, eller båda, att bli ett barn. Det svåra nu är att känna sig så hjälplös. Finns det INGET jag kan göra för att fixa det här???

Min man är arbetslös för första gången i sitt arbetsamma liv idag. Igår kom beskedet. Min intelligenta, högutbildade, smarta man, ingen trodde honom när han tidigare sade att han tror att det kommer att gå så här med hans jobb. Men kanske det kan föra in ett nytt lugn i vårt liv? Åtminstone för en tid, innan det blir nödvändigt att hitta ett nytt jobb. Kanske ett eventuellt nytt lugn skulle kunna hjälpa oss i vår barnlängtan? Kanske vi skulle älska mera.

Dagen efter

Så länge jag inte tänker på det känner jag mig ok trots gårdagens tårar och besvikelse. Men när det hugger till av lite mensvärk i magen hugger det till i hjärtat också, av tomhet. Bad att min man skulle köpa graviditetstestet idag, jag vill inte göra det igen. Klinikens sköterska, som jag pratade med igår, menade nämligen att det ändå är bäst att testa på själva testdagen också. Som om det skulle ändra på något, sköterskan gav heller inget hopp om att det skulle komma något annat svar, men för säkerhets skull... Så jag tog snällt min Crinone igår kväll och ska göra det ikväll också och testa på nytt imorgon, sedan är det över för den här gången. Vi fick en ny tid för efterkontroll och diskussion om fortsättningen i slutet av maj.

Och tiden bara går och går...Tick, tack, tick, tack.

"Onni"

På apoteket fanns det ett graviditetstest med namnet "Onni" (=lycka). Det kändes som ett hån. Jag valde ett annat test, det som såg allra tråkigast och mest kliniskt ut. Inga blommor, rosa färger eller annat "tjafs". Visst, i den bästa av världar skulle varje gång man köper ett test vara en rosaskimrande, lycklig händelse, men vi lever ju definitivt inte i den bästa av världar. De som får se två streck istället för ett på stickan, känner ju inte heller alltid nödvändigtvis glädje och förväntan. Det kan lika gärna vara ilska, rädsla, besvikelse eller djup ånger.

Kvinnan som stod i kassan var ung, vacker - och gravid. En fint rundad liten mage hade hon och hon tog emot mitt test med ett leende. Jag kunde inte titta på henne.

På Facebook idag kuttrar några av mina vänner förtjust över underbara, nyfödda babysar. Jag står inte ut med det. Jag är utanför. Jag är ofruktsam. Min livsdröm vill inte bli till.

Ruvardag 11/cykeldag 26

Jag vill inte, vill inte, vill inte. Vill inte gå och köpa ett test idag, handlingen som i mina tankar varit en symbol för känslor av överväldigande, pirrande förväntan och lycka. Vill inte gå in på apoteket med tunga steg och köpa ett test, som inte kommer att ge mig en glad nyhet, utan bara en slutlig bekräftelse på att kampen är långt ifrån över. Jag vill hellre ta bilen och vansinnesköra långt, långt bort. Sitta där i värmen och tystnaden, onåbar som i en bubbla.

Det var blod på toapappret imorse. Inte lite bruna, små spottings, utan rött, rinnande blod. Jag visste det. Så där "lätt" kan det inte gå. Jag står fortfarande utanför de lyckliga utvaldas skara.

Vemod

Ruvardag 11 är en vemodig dag. Jag tror inte att jag är gravid. Jag tror att jag skulle veta om det om jag vore det, att det på något sätt skulle kännas inom mig att undret skett. Igår hade jag små, små spottings och jag känner mig precis som jag brukar känna mig före mens. Fortfarande behöver inte heller det betyda någonting, det är först på fredag som vi med säkerhet vet hur det förhåller sig.

Jag märker att min man iakttar mig i smyg när jag klär av mig, som om han försökte se om det skulle synas några positiva tecken på min kropp redan i detta skede. Det gör det inte, de praktfulla brösten, som jag hade för några dagar sedan, har återgått till sitt vanliga, lite mera anspråkslösa, tillstånd.

Ruvardag 10

Åjo, här ruvas det av alla krafter. Är tillbaka på jobbet efter förra veckans sjukskrivning, som jag verkligen uppskattade. Förkylningen har äntligen lättat, jag kan andas normalt igen och har nästan fått tillbaka hörseln också. Dubbelsidig öroninflammation är inte att leka med...

Jag ska snart fokusera på jobbet igen, men vill först lista mina symtom. De som skulle kunna tyda på att det har hänt något stort där inuti mig.

Följande kan även ha att göra med förkylningen som drabbade mig:
trötthet
höjd temperatur (även nu efter att förkylningen i princip är över)
svettningar (brukar jag ha före mens också)
metallsmak i munnen

Följande kan även bero på Crinone-gelén eller ÄP:n och ET:n:
stick och "drag" i livmoderområdet
mycket ömma bröst, större är de också
stora, hårda bröstvårtor (har lugnat sig nu)
vattniga flytningar
öm mage, har inte velat ha något som trycker eller tynger på den


Jaha, det var det. Inte så mycket att komma med kanske. Jag funderar på att tjuvtesta för att slippa undra ända till fredag, men tror att jag ska försöka hålla mig. Jag vill vänta till fredageftermiddag när arbetsveckan är slut och jag har hela helgen att smälta resultatet, vilket det än blir.

Drömmar och hopp

Idag fick jag det som jag så väl behövde. En vän som hjälpte mig att våga drömma och hoppas igen. Vi satt på café i solen och drömde om hur det skulle kännas med ett litet växande liv inuti. Jag känner mig lugn och glad igen. Rädslorna vek undan.