Mera längtan

Om jag ska vara ärlig så hade jag ett litet, litet, pyttepyttelitet hopp inombords när jag skrev det där inlägget förra natten. Det var den här månadens hopp, det som började rinna ut i den vanliga blodröda strömmen idag, några dagar senare än vanligt. Hur sanslöst är det inte?! Jag skulle inte orka ge mig in i den där tankevärlden igen, där jag hela tiden tänker på var i cykeln jag befinner mig och på vad som eventuellt skulle kunna förbättra graviditetschanserna i form av kost eller annat. Jag vill leva här och nu, i verkligheten, inte i en evig längtan. Jag vet ju redan att inget av det ovannämnda hjälper oss. Jag kan bära hoppet med mig som en ständig bön, men vill inte drunkna i den där hopplösa fokuseringen på en enda sak. Jag vill vara tacksam över att jag fått vara med om en graviditet, en förlossning och ett barn, inte överväldigas av vemod över att det kanske är samtidigt både första och sista gången. Så mycket i mitt moderskap har präglats av sorgset vemod just på grund av detta. När jag slutade amma sörjde jag så att det rev och slet i både hjärta och kropp. Det är tre månader sedan nu. Mensen kom tillbaka nästan direkt och hittade in i sin vanliga rytm, som om den bara väntat på att få börja igen. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bittert att detta, som ska vara tecknet på fruktsamhet, med all önskvärd tydlighet inte har ett dugg med fruksamhet att göra i mitt fall.