Vecka 4, en ny resa har börjat

Det ligger ett speciellt skimmer över världen idag. Det kanske kan vara den tidiga morgonsolen över frostig stad, det kanske kan vara den där sköna fredagskänslan, men fram för allt är det för att ett litet liv håller på att formas inom mig. Ett begynnande liv växer där i det fördolda och jag känner mig så lyckligt tacksam över att få uppleva det.

Ju mera vi pratade om det igår, desto mera upprymda och glada blev vi. Glädjen svällde, stor och varm, och varje gång jag gick in i badrummet tittade jag på stickan igen - och där låg det fina pluset och blinkade mot mig! ;)

Annars kan jag rekommendera att man inte testar sig på kvällen. Det blir så väldigt svårt att somna sedan och så måste man ju ändå upp och kissa (två gånger inatt) och så plötsligt känner man att man visst är lite hungrig och så där håller det på...

Måste bara få säga:

Åååå, vad jag är glad. Jag är gravid, jag är faktiskt det!

Plus ++++++++++++++++++++++++++++++++++

Det största har förunnats oss. Jag är gravid. Det tog sin lilla stund innan det blev läge att ta fram testet, kanske jag också medvetet sköt upp det lite. Jag ville hålla kvar nuet en stund ännu, stunden då jag ännu inte säkert visste, även om jag anade. Stunden då jag ännu var mitt gamla jag, barnlös, slank och ogravid. En stund av bekymmerslöshet och väntan. Men visst är det ju lite lustigt, först kan man knappt ge sig till tåls i väntan på testdag och när dagen väl är här så drar man ut på det ända till kvällen.

Jag är omtumlad, men lugn. Jag var egentligen ganska säker på resultatet, dels på grund av alla konstiga drömmar och dels för att jag känt så många glimtar av ett förbiilande illamående sedan ungefär en vecka tillbaka. Just innan jag tittade på den nykissade stickan tänkte jag tanken att jag inte vet vad jag gör om det skulle bli ett minus. Tanken kändes otänkbar, det kändes som en omöjlighet. Sedan kastade jag en hastig blick på stickan där pluset redan höll på att ta form, men jag lade det åt sidan och ropade på min man. Vi hade kommit överens om att titta på det tillsammans. Han hörde förstås på min röst att det var positivt redan då, men vi tittade tillsammans medan det bara blev starkare och starkare. Det var inte det minsta tveksamt. Klarblått och tydligt syntes mitt livs första plus. Ett litet liv växer i mig, en sådan märklig tanke.

Lugnet blandas med glädje och lite oro. Tänk om vi förlorar det. Jag tänkte också genast en massa praktiska tankar, men det jag nu vill göra är att ta emot detta stora nya, glada, låta det sjunka in i mig, fylla mig tills jag förstår att det faktiskt ÄR sant att vi väntar ett litet barn. Gud, hjälp oss!

Tidsuppfattning

Hoppsan, min blogg hänger visst inte riktigt med i svängarna här. Konstaterar att det förra inlägget har alldeles fel dag och datum! Jag skrev det faktiskt för en stund sedan och det ÄR väl torsdag 29.10.2009 idag, eller är jag alldeles bortkollrad av hormoner?

Hur ändrar jag bloggens förvirrade tidsuppfattning?

Testdag

Kära bloggvänner, jag håller oss kvar i spänd förväntan lite till... Höll på att försova mig i morse efter ännu en natt med oroliga drömmar, så när jag väl vaknade fanns varken tid eller rum för livets stora frågor utan det var bara att hastigt slänga sig i bilen och till jobbet. Ända sedan helgen har magen känts "spänd", inte som när man har luft i den, utan mera som om man skulle ha tränat riktigt ordentligt och det känns lite ömt ungefär på samma sätt som före och efter äggplock. Ingen mens syns till ännu, inte ens lite grann, vilket ju betyder att jag nu faktiskt vågar börja tänka det otroliga riktigt på riktigt. Jag ska testa idag på eftermiddagen när jag kommer hem.

Ruvardag 13

Otroligt. Näst sista dagen av den två veckor långa ruvningen. Jag har tagit mig ända hit med bara en enda kväll som kändes riktigt risig (då när jag körde ut min man så att jag skulle få vara ensam). Otroligt att dagarna har gått så snabbt, att jag känt mig så oväntat i balans trots att jag sovit dåligt ganska många nätter. I natt drömde jag många och intensiva drömmar, om gamla kärlekar, och om min nuvarande också, om att ruvningen inte alls var över utan just skulle börja och jag skulle få ett embryo infört av en helt oerfaren läkare och rummet var fullt av folk och surr och jag grät av rädsla. Två tidigare nätter har jag drömt att jag var gravid. Imorgon får jag veta.

Ruvardag 12

Jag har de underbaraste syskonbarn man kan ha, två pojkar och en flicka, och jag undrar om det är möjligt att känna mera kärlek till ett eget barn än jag känner för dessa livfulla lintottar. Jag har ont i magmusklerna efter en helg med skrattanfall efter skrattanfall. Ingen kan få mig att skratta som min syster och hennes barn. Jag har, med andra ord, haft en härlig helg och tjuvtestat har jag inte gjort, men testet är inhandlat.

Brösten ömmar fortsättningsvis, men annars känner jag inget särskilt. Jag har faktiskt ingen föraning om vad testet kommer att visa så jag fortsätter att hoppas. Läkaren gav mig lov att testa imorgon på ruvardag 13, men jag har en hyperlång dag på jobbet imorgon, så oberoende av testresultatet tror jag att jag vill vänta till torsdag.

RD 8

Jag har känt något som känns som små nyp eller stick i skinnet (men på insidan) i området mellan naveln och venusberget sedan igår eftermiddag och under morgonnatten. Det kan vara mensvärk, men jag hoppas förstås att det är något annat. Flytningarna har ökat, jag hoppas bara att de inte övergår i mens.
Jag kommer att åka hem till min familj som bor över 50 mil härifrån nu under helgen och låter antagligen bloggen vila under de dagarna. Om det vore en vanlig helg hemma skulle jag garanterat tjuvtesta, men nu när vi åker bort vill jag inte fördärva helgen med ett eventuellt minus, och skulle det bli ett plus skulle det kanske vara lite tidigt att berätta om det... Fast jag vet inte, drömde inatt att jag testade medan vi var där för att jag så gärna ville dela det med dem. Min man tycker att vi ska vänta tills resultatet är mera säkert. Vi får se...

Ha en riktigt skön helg alla!

Sur

De premenstruella känningarna ökar. Stackars min man, som gått hemma och väntat på att jag ska komma hem från jobbet så att han får lite sällskap, och så är jag bara sur när jag kommer och önskar ingenting hellre än att få vara ensam, ensam, ensam. Kör nästan ut honom på lite ärenden för att jag ska få min efterlängtade ensamhet. Mycket typiskt för mig före mens, jag vill bara vara ifred. Mera värmevallningar väller över mig hela tiden och nu ackompanjeras de av lite knip i magtrakten. Jag känner mig, med andra ord, extremt ogravid och mycket "pms-ig".

Jag ålägger mig själv i uppgift att vara snäll mot maken i alla fall, att gå ut på en promenad i kväll och därefter ge mig själv en lång och grundlig stretching. Älskar att stretcha, det är det skönaste som finns, men konstigt nog blir det sällan av ändå...

Vi hörs!

Ruvardag 7

En vecka har gått. Jag längtar vansinnigt mycket efter en kopp riktigt gott, varmt, doftande kaffe idag, men slutade helt dricka kaffe för några veckor sedan.

I övrigt känner jag inte så mycket alls som skulle väcka några förhoppningar. Ganska mycket som före mens en vanlig månad, lite värmevallningar nu och då, litet knip i magområdet ibland, lite, lite flytningar- and that's it.

Går det för sig? (RD 6)

Kan jag ha de här spända jeansen? Kan jag äta den här fisken? Kan jag smörja mig med den här parfymerade krämen som doftar så underbart, men som säkert innehåller en massa som jag inte ens vill veta vad det är? Kan jag hoppa, springa, dansa? Kan jag äta de här vitaminerna? Går det för sig eller kan det påverka vårt lilla frö?

Man blir ju lite nojig....


P.s. Tror att jag har bestämt mig för att inte tjuvtesta, vill bevara tiden av hopp så länge det går, så tror jag alltså just nu. Vi får se hur det är imorgon.

Ruvardag 5

"Vid behandling med Crinone kan, hos vissa patienter, reaktionsförmågan nedsättas. Försiktighet bör därför iakttas när skärpt uppmärksamhet krävs"...

Så står det så förmanande i mitt Crinonepaket. Igår gick jag rakt i en stolpe, plötsligt stod den bara där (eller vid närmare eftertanke så var det kanske så att den t.o.m. hoppade på mig....;)) och kändes väldigt hård mot min näsa och överläpp. Under dagens lopp hade jag också lyckats tappa en massa saker i golvet, de bara rann ur mina händer som om de hade en egen vilja, men priset togs kanske när jag i butiken gick rakt genom kassan utan att betala...Som tur var stod min man vid ändan av kassabandet och plockade inköpen i kassarna så han kallade mig tillbaka till denna värld. :) Jag behöver tydligen iaktta större försiktighet så där i största allmänhet jag, så förvirrad blir jag av alla dessa hormoner!

Annars känner jag att äggstockarna har lugnat sig nu. Jag känner inget av dem mer. Har haft lite illamående av och till efter äggplocket, men det verkar också ha gett med sig nu under dagen. Brösten ömmar och jag sover fortfarande lite dåligt, men i övrigt verkar kroppen väldigt mycket som vanligt. Känns ganska mycket som före mens, eftersom jag känner saltsug och svettas. Men jag tänker inte ta ut vare sig det ena eller det andra i förskott. Jag tänker så gott som hela tiden på vårt lilla frö och väntar otåligt på att dagarna ska gå, samtidigt som jag är rädd för hur det ska bli om det inte blir det resultat vi hoppas på. Funderar också nästan varje dag på om jag ska tjuvtesta eller inte, men har inte bestämt mig än.

Ruvardag 3 och sömn

Sover VERKLIGT dåligt just nu. Vaknar varje natt vid 4-tiden och kan inte somna om. Varje ställning känns obekväm, det värker i nacke och axlar och kryper i hela kroppen. I Synarelans bipacksedel stod det att man kan få myrkrypningar av sprayandet, men nu är det ju faktiskt redan en tid sedan jag sprayade min sista dusch! Kanske jag helt enkelt har haft för många lediga dagar, det blir i alla fall skönt att gå på jobb imorgon igen.

Trots läkarens ordination om att tänka positivt har en oroande tanke smugit sig in och sticker upp med jämna mellanrum: "tänk om det inte lyckas nu heller, med ett toppembryo, då finns det verkligen inget hopp..."

I nästa sekund tänker jag att jag verkligen ska njuta nu av att vänta och hoppas, jag har i alla fall dessa två veckor av hopp och de kommer sist och slutligen att gå ganska snabbt.

Ruvardag 2

Ruvardag 2 och jag är fortfarande glad, men en liten smula nervositet glimtar till då och då. Jag hoppas så mycket nu. Har väldigt ömma bröst och sover dåligt, men vårt lilla gryn har troligen inte borrat sig fast ännu. Kanske till måndag? Jag hoppas så...

GLAD

Jag är så glad. Jag är SÅ glad! Jag har ett toppembryo i min mage nu. Biologen på laboratoriet sade att det var ett mycket vackert embryo och han har jobbat där i över 20 år så han borde veta. Fyrcelligt, jämnt och fint ligger det där och skvalpar. Det är första anledningen till min glädje och lättnad. Till de övriga hör att jag fick min egen läkare för återföringen, en nästan 2 meter lång och stilig kvinna, att återföringen för en gångs skull gick lätt och att jag får vara sjukskriven ännu imorgon.

Av alla våra 12 ägg blev bara tre stycken befruktade. De två som också klarade sig var inte av lika bra kvalitet som det "vackraste", men tillräckligt bra för att frysas ned i alla fall. Det ena var ok, men det andra hade en hel del fragmentering och klarar kanske inte en upptining. Jag är ändå väldigt glad, vi har nämligen aldrig tidigare haft ett toppembryo.

Klentrogna jag måste riktigt fråga min snälla läkare om hon verkligen var säker på att det lilla embryot kom på rätt plats. Så enkelt gick det idag jämfört med de tidigare gångerna! Hon var väldigt, väldigt säker på att det låg just där det skulle och log lite åt min oro... Överhuvudtaget var det en nästan uppsluppen stämmning i åtgärdsrummet idag. :)

Nu ska jag bara vila, njuta av ännu en ledig dag och tänka på vårt vackra embryo som förhoppningsvis blir ett vackert litet barn.

Tänk om...

Jag kan inte somna. Tänk om morgondagen är början på ett nio månaders långt välsignat tillstånd! Och efter det behövs det verkligen välsignelser av flera slag, typ tålamod, kraft och sånt skulle jag tro... ;)

Mellandag

Det är så underbart att vara hemma. Jag har en mycket intensiv period på jobbet bakom mig så det känns så lyxigt, skönt och gott att få vara hemma nu. Jag sitter här med pyjamas och njuter i fulla drag. Dessutom tycker jag om att vara ensam hemma och det har inte blivit av så ofta på sistone eftersom min käre make är arbetslös. Den här dagen känns som en gåva. Det är en mellandag, en vilodag.

Det var mörkt och lite halt när vi tidigt igår morse åkte iväg till kliniken. Den allra första snön hade lagt sig som ett tunt, tunt täcke över bilen. Jag kände mig förvånansvärt lugn. Själva ÄP:n har varje gång gått bra och varit rätt smärtfri så den oroade jag mig inte för. Allt det övriga kunde jag ändå inte påverka i detta skede, så då kunde jag lika gärna ta det hela med ro. Tyvärr gjorde det ändå lite mera ont den här gången jämfört med tidigare. Läkaren hade knyckiga handrörelser och VUL-staven var torr och hade ett platsskydd som rev mina känsliga slemhinnor. Det var en ny läkare som jag inte hade träffat tidigare och hon verkade inte så van. Jag fick dessutom en känsla av att hon inte överhuvudtaget hade tittat igenom journalen innan vi klev in i rummet, men ut kom alla ägg ändå och det var ju huvudsaken.

Den här gången blev det bestämt att alla ägg blir mikroinjicerade. Jag hade hellre låtit våra ägg och spemier leka i fred där i sin burk, men läkaren tyckte att det var säkrare så här efter förra gångens snöpliga resultat med 0 befrukatde ägg. På eftermiddagen satt alltså någon och valde bland min mans simmare, hittade 12 som han eller hon bedömde som lämpliga och sprutade in dem i mina ägg. Och ännu har ingen från kliniken ringt och sagt att vi inte behöver komma imorgon...

Äggplocksdag

12 äggblåsor lättare har jag mest legat på soffan idag. Lät mig slukas av en bok (mitt universalmedel när jag vill fly tiden, omvärlden eller egna tankar) och blev kvar i den länge och väl.

Spänd väntan

Jag är spänd. Men det finns ingenting jag kan göra just nu för att påverka situationen eller slutresultatet. Jag kan bara vänta och hoppas och vänta lite till. Idag var det på vippen att jag berättade åt en kollega här på jobbet. Kände mig så skärrad över allting och det skulle ha känts skönt att berätta varför jag kommer att vara borta de närmaste dagarna. Jag är bara så känslig när det gäller saker som är känsliga för mig så jag lyckades helt enkelt inte samla mig tillräckligt för att få orden över läpparna. Inte heller min chef vet varför jag ska vara sjukskriven. Just nu, när jag är så där nervös, skulle det kännas som en lättnad att förklara, men jag tror att det på lång sikt är bättre ju färre som vet. Jag tror att jag har lättare att ta mig genom de två långa veckorna före testdatum om jag slipper nyfikna blickar, för att inte tala om att jag behöver tid att själv reagera på resultatet, vad det än blir, utan att behöva ta ställning till andras reaktioner.

Igårkväll, när jag låg och väntade på sömnen, måste jag tvinga mig att sluta tänka. Blandningen av nervositet och sorg (inför tanken på ett misslyckande) blev för mycket för att jag skulle kunna hantera det just då.

Rädd

Ända sedan jag vaknade imorse har jag varit rädd för att tisdag är för tidigt för äggplockningen. Jag hade räknat med att det skulle bli på onsdag, men läkaren ville inte riskera att jag blir överstimulerad och bestämde tisdag. Jag är rädd, rädd, rädd nu. Vill inte uppleva samma som senaste gång, att man går igenom hela cirkusen bara för att bli plockad på omogna ägg som inte kan befruktas. Litar inte längre på läkarnas bedömning, men kan ju inte göra annat än följa ordinationen efter att jag protesterat och undrat om inte onsdag vore bättre, men fått ett barskt svar om att läkaren har ansvar för min hälsa också.

Har tagit ägglossningssprutan nu så det går inte att backa, men jag är så rädd att allt ska vara förgäves igen.

Hopp

Jag hoppas så att allt ska gå bra på tisdag. Att äggblåsorna är lagom stora och att läkaren får ut rätt mängd, att de blir befruktade och är av bra kvalitet, att återinföringen går lättare än de tre tidigare (hemska) gångerna, att jag får bli sjukskriven en dag extra förutom de tre som hör till, så att jag inte behöver gå på jobb på fredag och svara på dumma frågor om det var förkylning, feber eller svininfluensa eller något annat som höll mig borta från jobbet...
Jag hoppas att jag får ha någorlunda själsfrid under de två vänteveckorna och vad jag hoppas på efter det är inte svårt att räkna ut...

Jag hoppas på att få spy och må illa dygnet runt. Jag hoppas på att öka i vikt och omfång. Jag hoppas på att dras med alla möjliga krämpor. Jag hoppas på att få tacka nej till läckra ostar och vin, för att inte tala om gravad fisk (som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av) och en extra påtår kaffe. Vilka konstiga förhoppningar som kan rymmas i en kvinnas hjärna!

Nästan för mycket...

Go' vänner! Jag har minst 10 ägg på vardera sidan. Minst. Hoppsan, tyckte läkaren. Hon hade föredragit lite färre och större, men mina äggstockar har tydligen bjudit till och frambringat många, vilket har gjort att de inte blivit så stora. Enligt läkaren borde de i alla fall ha hunnit växa till sig tills tisdag då äggplocket blir. Det fanns tillräckligt många av tillräcklig storlek i alla fall. Nu har jag stränga order att inte överanstränga mig eftersom det finns risk för överstimulering. Jag ska ligga på soffan med en bok och inte göra något alls, det är läkarens bestämda rekommendation. Varför inte? Det låter som en ganska bra plan för helgen. :)

Märkte idag på kliniken hur lätt tårarna vill tränga fram. Trots att jag denna gång mått bra hela tiden hittills så ökar spänningen nu. Egentligen är jag ganska skraj.

Sprutdag 9

Imorgon ultraljud. Blir en plåga att stiga upp så tidigt som jag måste för att ta mig i tid till kliniken...Har börjat känna av höstmörkret på ett mycket påtagligt sätt på morgnarna.

Blodprovet var som det skulle och jag behövde (fick inte;)) höja Puregondosen så jag sprutar samma 150 IE fortfarande. Lite kan jag kanske känna av att något händer därinne nu, men några kraftiga symptom på äggtillväxt har jag inte. Jag mår bra, både fysiskt och psykiskt. Det är kanske bra att jag har varit väldigt upptagen både på jobbet och fritiden de senaste veckorna. Tiden går fort då och jag hinner inte reflektera så mycket.

Satt med min mamma på ett café igår och pratade djupa samtal. Hon vet inte om att vi gör ett nytt försök nu. Jag har känt att jag inte vill dela det. Det är bara en av mina systrar som vet om det och hon vet därför att hon har frågat rakt på sak. Jag bor långt borta från min familj och det är kanske en orsak till att jag inte velat berätta så mycket. Det är annorlunda att prata på telefon än ansikte mot ansikte. Det handlar också om att jag vill skydda mig själv från deras frågor, förhoppningar och förväntningar. Jag orkar inte förklara att inte ens IVF är någon garanti för att det blir ett barn, att chansen att lyckas faktiskt bara rör sig runt 20-35%. Så mamma och jag pratade inte om IVF igår, trots att vi pratade djupa ämnen. Kanske skulle jag ha tyckt om ifall hon frågat rakt på sak. Det skulle jag nog ha gjort, men de ämnen vi pratade om var tillräckligt berörande i sig, så jag förstår att hon inte tänkte på eventuellt flera barnbarn just då.

Sprutdag 6

Har känt efter hela, långa dagen om det inte ska börja kännas lite i äggstockarna snart. Känner o känner efter, men fortfarande känner jag mig alldeles för mycket som vanligt. Inte minsta lilla svullnad eller ömhet. Snart höjer jag Puregon-dosen på eget bevåg för att få lite mera snurr på spelet... Jag vill slå mitt eget rekord på 11 äggblåsor från första försöket. Imorgon borde någon från kliniken ringa och berätta vad blodprovet avslöjade om mina hormonnivåer.

Blodprovsdag

Började dagen med bilfärd till kliniken. Fastnade en god stund i en trög kö, men blev bara en aning stressad. Blodprovet på kliniken tog väl ganska jämnt två minuter och sedan gick jag via apoteket för att få mera Puregon. Tycker att det skulle kunna börja kännas av lite stimulans i äggstockarna nu, men nepp, det gör det inte. Glömde ta min spray vid rätt tidpunkt, så den blev ca två timmar försenad. Jag börjar visst bli lite nonchalant...

Biverkan

En illasinnad huvudvärk har placerat sig bakom mitt pannben idag. Jag brukar sällan ha huvudvärk så jag antar att det handlar om biverkningar. Det sticker till i magen med jämna mellanrum och jag mår lite lätt illa. Trött också.
Ska ta en promenad på eftermiddagen med två goda vänner. Båda barnlösa. Den ena har gått igenom tre IVF och står nu i adoptionskö, den andra är singel.
Den här veckan har jag funderat på hur mitt liv förändras om vårt försök lyckas. Kommer t.ex. dessa mina två vänner att hamna i periferin, dra sig undan? Jag hoppas innerligt att det inte blir så, tycker väldigt mycket om dem.