Avvaktan

Jag har fortfarande inte ringt kliniken och bokat in startdatum för nässpray & co. Avvaktar. Ger mig lite tid att andas och landa. Har varit väldigt gråtmild de senaste dagarna. Om jag är så där känslig av bara alldeles vanlig, "okemisk" pms, hur ska det då inte bli med konstgjorda preparat...?
Jag har alltid varit skeptisk till att utsätta kroppen för en massa konstigheter och mådde aldrig bra av p-piller heller. Nu sitter jag här och samlar mod eller beslutsamhet för att utsätta kroppen för lite mera konstgjordheter igen. Det känns så konstigt, jag kan inte komma ifrån den känslan. Jag har jättesvårt att acceptera att det inte fungerar naturligt.

Klinikbesök

På kliniken i fredags. Strålande solig dag. Besvikelsen efter äggplockningen med åtta ägg och inte ett enda som befruktats kändes redan långt borta. Vardagen är så full med allt möjligt annat att behandlingar och allt därtill hörande bleknar bort när de är över.

Läkaren kunde inte svara på frågan om vi förlorade ett försök och hade egentligen inte heller något entydigt svar på varför inga ägg befruktades. De var tydligen lika överraskade som vi över resultatet eftersom vi hade så bra resultat av vår första stimulering. En orsak kan ha varit att äggen inte hade tillräcklig mognadsgrad, men det kan också ha varit något problem med själva äggkvaliteten. Dessutom har de börjat ha starka misstankar om att jag har endometrios och att det kan vara en bidragande orsak till att en spontan graviditet inte har blivit av. Jag har aldrig haft symptom som skulle tyda på det, men enligt alla de femtielvatusenmiljoner ultraljud jag gått igenom vid det här laget så kan det finnas små endometriosbon därinne... Läkaren kallade dem faktiskt för bon. Inga bra bon för mina ägg ändå, tydligen...

Rekommendationen nu är att jag ska ge mig in på långa protokollet med nässpray och hela baletten och sedan därtill ytterligare mikroinjektion av spermierna i ägget. Jag, som hela tiden varit så tacksam över att slippa nedregleringen och medföljande klimakteriebesvär, har lite svårt att smälta detta förslag. Kände mig också mera nedslagen än annars när vi kom ut från kliniken, kände mig "dömd" till ofruktsamhet, extremt infertil och ofullständigt kvinnlig.

Så idag började mensen, vilket betyder att jag borde ringa kliniken och boka in mig för det långa protokollet. Jag känner mig inte alls redo.

Babyfever

Mot värken i mitt hjärta
finns det medicin,
små, runda, mjuka kinder och sprattlande ben.
Ögon som betraktar, utan att förstå,
ett plötsligt leende som säger allt.

Har släppt loss babyfebern för en liten tid och ser bara gulliga barn överallt. Inga som skriker och vrenskas och sliter i sina trötta mammor, bara små, söta med guppande lockar och spring i benen, eller ännu mindre, med dimmiga, undrande ögon och de minsta och mjukaste händer som finns.

Tack!

Jag blir rörd av att läsa era kommentarer och den varma sympati som finns mellan raderna!

Nu i helgen har jag haft en ljuvlig 10-årig liten vän på besök. Det var en bra distraktion från tankar som annars troligen hade snurrat. Har lite ont i äggstockarna fortfarande, det känns mera och längre än förra gången, men snart måste det väl upphöra. Läkaren sa att blödningen kanske börjar tidigare nu, eftersom vi kom överens om att jag inte behöver ta Crinonen. Först föreslog hon att jag skulle ta dem i 10 dagar, men jag protesterade ganska bestämt eftersom jag tyckte att det skulle ha känts totalt bortkastat samt att jag blev väldigt nere av dem senast. De är också rätt dyra så läkaren höll med om att jag kan spara dem till nästa omgång istället.

Duschar och tankar

När jag är sorgsen eller stressad tycker jag om att ställa mig i duschen. Det är något tröstande och lugnande med det varma vattnet som mjukt strilar ner och omfamnar min spända kropp. Duschkabinen blir som ett eget rum där jag i lugn och ro kan betrakta mina känslor och känna efter vad som rör sig i djupen. Stod väldigt länge där ikväll...

Min man tycker att vi ska prova och själva bekosta en fjärde gång om vårt nästa och tredje försök inte heller ger något. Just nu vill jag inte ta ställning till det. Det är en stor besvikelse att jag inte ens fick vara i närheten av gravid de där två fasliga veckorna efter en återinföring, t.o.m. det känns ju som lite närmare målet än detta snöpliga slut på vårt andra försök. Om man har ett embryo insatt så kan man åtminstone för två veckor drömma lite, lite grann. Även om de två veckorna också är en långutdragen plåga, men jag hade tänkt att det skulle kännas som om det gick så snabbt, så snabbt denna gång, eftersom jag kommer att ha det ganska intensivt på jobbet och jag skulle inte ha hunnit känna efter och tänka så mycket. Men nej. Nu är det bara att vänta på att få träffa läkaren nästa fredag för att fundera över varför det gick som det gick.

Motgång

Läkaren ringde och berättade att inte ett enda ägg hade blivit befruktat. Troligen hade äggen tagits ut för tidigt och var inte tillräckligt mogna.

Där förlorade vi ett helt försök.

Rutinartat

Rutinartat var ordet... Äggplockningen gick alldeles utmärkt. Fantastiskt vilken avslappande effekt medicineringen hade på mig. Den snälla, vänliga, ja riktigt ljuvliga, sköterskan som vi hade första gången var också på plats igen och hade nästan lika avslappnande effekt på mig som medicineringen. Bortsett från att jag höll på att brista i gråt när jag såg henne komma för att ta emot mig där jag satt ensam i korridoren efter att min man gått ner till laboratoriet för att lämna sitt bidrag. Det där att sitta ensam och vänta gjorde att jag hann tänka en massa som INTE var avslappnande och dessutom var jag lite extra skör denna morgon efter en konflikt som min man och jag plötsligt befann oss i igår kväll.

8 ägg blev saldot även denna gång, men ett par var så små att de troligen inte var tillräckligt mogna. Jag mår alldeles bra nu efteråt, lite svidande känsla i magen, men inget man inte står ut med och det går att glömma genom att fokusera på roligare saker.

Väntan

Det kan inte hjälpas. Det ÄR spännande, även om jag försöker hålla spänning och förväntningar under kontroll. Jag är inte heller lika öm och svullen den här gången, kanske för att det är färre ägg och några är lite mindre. Om detta är positivt eller negativt återstår att se. Hursomhelst så tänker jag att det blir som det blir även denna gång och det är utanför min kontroll, alltså är det bästa kanske att luta sig tillbaka och lita på att allt kommer att bli så som det ska bli. Om det inte blir ett barn så har jag i alla fall klarat av ännu en behandling och är närmare den slutliga bearbetningsprocessen. Tills dess är det ännu ett okänt antal överföringar som väntar.

Pregnylkväll

På onsdag blir det äggplockning. Inte utan att man känner sig lite hönsig... Det blev lite snabbare än vi trodde i början, då var det fredag som gällde, men några av äggen har vuxit så snabbt att de måste tas nu. Jag hoppas att den snabba processen inte påverkar kvaliteten negativt.

Undrade när jag gick uppför backen till kliniken idag hur många gånger jag ännu kommer att gå de där stegen uppför just den gatan. Jag har bestämt att jag ger detta tre försök, men inte mera. (Vi är alltså nu på vårt andra, men fick två chanser med vårt första försök eftersom vi kunde frysa två embryon, men det lyckades ändå inte.)

Ikväll ska jag ta min Pregnyl-spruta. Sprutandet börjar nästan kännas lite rutinartat. Likaså läkarbesöken. Min läkare idag hade just kommit tillbaka från semestern, solbränd och avslappnad. Vi småpratade och skämtade som om allt detta inte alls innebar någon stor dramatik eller häftiga känslokast. Det kändes lite ovanligt, men skönt. Samma sak var det i helgen när vi hade ett par på besök hos oss. De har sina tre försök bakom sig och står nu i adoptionskö (har gått hos samma klinik). Vi kunde prata om kliniken och allt däromkring utan att vi måste gå djupare in på något, vi kunde t.o.m. skratta så smått åt vissa saker. Det är väl ett gott tecken, men ibland kan det misstolkas som att det inte finns något sorgearbete bakom skratten. Men så är det ju inte...

Mellanrapport

6 ägg håller på att mogna, enligt ultraljudet i fredags. Imorgon är det ny kontroll. Jag fick höjd dos av Puregon eftersom det ena ägget hade rusat iväg och vuxit till sig mycket mera än de andra. Mår tillsvidare bra.

Andra gången gillt...

Hoppsan! Det har varit trafik här på min blogg trots att jag varit så frånvarande. Välkomna åter, jag kanske börjar blogga lite mera aktivt nu igen eftersom vi just har kommit igång med vår andra stimuleringsprocess. Denna månad började mensen, för omväxlings skull, för tidigt och jag trodde att vi kanske inte skulle hinna komma igång eftersom det varså svårt att nå kliniken, men vi hann just precis i tid och fick träffa läkaren och börja spruta samma dag.

Det har varit en bearbetningsprocess på gång efter att vårt FET misslyckades. När de första spåren av mens kom tänkte jag käckt att även barnlöshet har sina goda sidor och att jag vill fokusera på allt gott som finns i mitt liv istället för på det jag saknar. Mensspåren fortsatte, men i väldigt, väldigt liten skala och jag slogs plötsligt av en förhoppning om att det kanske inte var mens på kommande i alla fall utan något annat... Hade knappt hunnit uttala tanken högt innan blödningen följande dag började på allvar och nästan hejdlöst. Den dagen klarade jag ännu av att hålla modet uppe, men följande dag bröt tårarna fram. Jag grät i princip hela dagen. Tårarna bara rann och rann. Jag som hade försökt så att INTE hoppas. Jag blev själv överraskad av min starka reaktion.

Men man samlar sig och torkar tårarna för en ny dag. Och så har sommaren gått, dagarna har avlöst varandra, soliga, lediga, regniga... I något skede insåg jag att jag behöver älta mina känslor och tankar om vårt barn som inte blir till tillsammans med någon. Jag behövde höra mina egna ord. Och jag kände att det var min man som jag behövde som lyssnare. Det gick inte att prata med någon annan. Det fanns de som ville lyssna, som frågade och hörde sig för, men av någon orsak kunde jag inte gå på djupet just då. Jag kunde avlägga en rapport över läget, men jag kunde inte bli emotionell. Tills en kväll ute på stugan förra veckan då jag insåg att mensen igen är på gång och att vi kanske missar denna månad om vi inte lyckas få en tid på kliniken. Till bilden hör att det har varit omöjligt att nå kliniken under juli och jag har dessutom dragit mig för att ringa. Har känt motvilja bara inför tanken och blivit på dåligt humör de dagar jag försökt komma fram på linjen.
Hursomhelst så kände jag att jag hade samlat på mig sorg igen. Jag försökte med olika undvikande strategier som att försjunka i en bok och liknande. Jag försökte också lite trevande föra ämnet på tal med min man, men upplevde att han blev frånvarande, vilket jag tolkade som att han inte orkade eller ville tala om det just då. Så på kvällen när vi lade oss hade jag läst igenom boken jag försökt skingra tankarna med, problemet var bara att det var en väldigt sorglig bok... Den natten grät jag en hel del igen, men jag fick uppleva att min man fanns där för mig, att han lyssnade och var fullt närvarande. Det gjorde gott. Jag kände att han förstod.

Några dagar senare var vi med på ett dop och när vi kom hem på kvällen och min man hade somnat började tårarna plötsligt rinna igen. Jag kände att det var tid för tårar och att jag denna gång behövde gråta ensam. Det kändes skönt att bara låta tårarna rinna, att sörja att jag kanske aldrig får pussa runda, mjuka små kinder, kanske aldrig får känna värmen och tyngden av ett litet barn i mina händer som längtar så intensivt efter det.

Nu är vi alltså igång med en ny stimuleringsrunda. Jag har sprutat mig tre kvällar redan och ska på kontroll på fredag. Jag ber om kraft och mod och tänker på de kvinnor jag känner som kämpat sig igenom ännu flera varv i IVF-karusellen. Några utan att någonsin få "lön" för mödan och några som fått sitt önskade resultat.