London tonight

Snart flyger vi iväg. Och jag som bara skulle vilja vara hemma och klappa magen! Man får konstiga preferenser som gravid.

En förvirrad dag, eller en ynklig början på veckan

Jag undrar om magen på något sätt har puffat mina tårförråd längre uppåt, närmare ögonen. De tycks svämma över så lätt nuförtiden. När jag kom hem från jobbet idag tog det kanske två minuter innan jag grät som om jag hade haft den mest eländiga dagen någonsin. Det hade jag nu inte, om man bortser från att jag lyckades sammanföra en kaffekopp och en full, nybryggd kanna kaffe på ett så olyckligt vis att det blev en rejäl explosion och plötsligt står jag där med bara en kopp och i andra handen ett handtag medan glasbitar och kaffe finns överallt runt och på mig. Hur det gick till vet jag inte, men min vita tröja hade plötsligt en brun ärm och det brände väldeliga genom ärmen. På magen och byxorna var det också brunt och vått och kaffedoftande, men de tygen var tjockare och mera skyddande. Rådiga damer i jobbets matsal föste in mig till en kran med kallt vatten, själv var jag lätt förvirrad över vad som hade hänt... Just då lyckades jag hålla mig för gråt, även om jag fick kämpa emot lite när en kollega kom för att se hur det hade gått och hela min underarm brände röd och het, men när jag kom hem och dessutom var hungrig efter ett långt möte och allt var precis som jag lämnade det imorse, trots att maken varit hemma hela dagen, så började tårarna bara rinna och rinna och jag kände mig så oöverkomligt trött.

Vi ska flyga till London över helgen och för det behöver jag ett läkarintyg på att allt är som det ska vara med min dyrbara mage. Det betyder att jag måste träffa monsterläkaren imorgon igen. Hon var den enda som hade en tid ledig. Jag är tacksam att jag fick en tid med så kort varsel, men jag spänner mig redan inför hennes hårdhänta undersökning. Så jag gråter väl en skvätt imorgon igen...

När jag försökte förklara för min man att man är känsligare när man är gravid frågade han oroligt vad prognosen är efter förlossningen, blir det bättre eller värre alltså... Jag upplyste honom om att en del blir deprimerade på riktigt, medan andra bara har nära till tårarna en kortare tid när hormonhalten sjunker drastiskt. Så nu är han förvarnad.

Trots allt välkomnar jag ändå min ökade känslighet. Den ska ju hjälpa mig att vara maximalt lyhörd för barnet och vara en byggsten när vi lär känna varandra under de där första omtumlande månaderna.

Kropp

Jag var inte säker på hur jag skulle uppleva detta att vara gravid rent utseendemässigt, en bagatell kan tyckas när man längtat och väntat länge, men något som ändå spelar en viss roll. Inte en livsavgörande, men kanske en bit av en gladare vardag. Jag kan konstatera att jag verkligen gillar mina nya, fint rundade former. Jag tycker fortfarande att magen är vacker, även i denna storleksklass, och brösten är just precis sådana som jag alltid hemligen önskat att jag hade... Min hud är mera balanserad och i bättre skick än någonsin. Det är bara håret som skulle kräva drastiska åtgärder, men det beror inte på graviditeten utan på att min favoritfrissa bor alldeles för långt borta och jag träffar henne först om två veckor. Då har det gått en låååång tid sedan senaste gång.

Det är som om jag skulle vara lite blind för celluliterna som plötsligt gjort entré i större skala. Vem bryr sig om sånt när det finns en glänsande mage ovanför?!

På väg in i vecka 30

Var hos kosmetologen på ansiktsbehandling igår. Hon är underbar. När man går därifrån skimrar huden som aldrig förr och den omsorgsfulla massagen av ansikte, nacke och axlar gör att man känner sig ljuvligt ompysslad och mycket avslappnad.

I fredags träffade jag en kollegas söta, lilla nyföding och jag måste bara be om att få hålla den lilla. Hon var så liten och fin. I ett visst skede av graviditeten hade precis vartenda uns av min bebisfeber försvunnit och jag var inte det minsta intresserad av andras ungar, vilket var mycket överraskande för mig som alltid varit barnkär. Men nu... Man kan tydligen få babyfeber även om man har en i magen som snart ska därifrån! Jag kan inte se mig mätt på de små varelserna, som ju uppriktigt sagt oftast inte är så vackra och att hålla en i famnen får mig att smälta totalt och önska att tiden fram till juli skulle gå lite snabbare. Jag vill träffa mitt eget gullegryn! Jag hoppas bara att man inte är så insärjd i dimmor av trötthet att man inte orkar njuta av det fantastiska lilla livet sedan.

Jag har även läst en del intressanta böcker de senaste dagarna. Vill nämna två av dem här: Handbok för gravida, allt din doktor inte berättar, av Vicki Iovine och Lennart Nilssons klassiker Ett barn blir till. Den första rekommenderar jag som skrattframkallande läsning för varje gravid kvinna. Den andra fick mina tårar att rinna (särskilt när jag kom fram till förlossningskapitlet), inte på grund av sorg eller rädsla, utan för att det är så förunderligt och fantastiskt när en liten människa kommer till världen. Det är en otroligt vacker bok!

Oro

Just nu vill jag bara att graviditeten ska vara över. Jag blir så orolig för minsta lilla sak. Jag vill bara ha mitt barn i famnen och se och känna att allt är bra och som det ska vara. Idag på rådgivningsbesöket var SF-måttet igen mindre än det borde vara och dessutom hade jag minskat i vikt istället för att öka. Mera behövs inte för att all oro som ligger under ytan ska rusa upp i dimensioner större än de isländska askmolnen.

Oron som väcktes avslöjade också för mig hur jag är mån om att "vara som förr", pigg, effektiv, hurtig, glad och stark. Istället för att ge mig själv utrymme och tid att känna och uppleva graviditeten med alla sinnen håller jag farten och fliten uppe. Det gäller både hemma och på jobbet. Särskilt hemma. Det är bara att inse, jag fungerar fortfarande efter gamla mönster och sliter för att försäkra mig om kärlek.

Det bästa

Jag bär mitt barn med mig hela tiden. Inte bara i magen, utan också i mina tankar. Häromdagen kände jag starkt hur jag vill ge mitt lilla barn det allra bästa. Genast infinner sig då frågan: VAD är det bästa och HUR ska jag ge det till mitt barn?

Vecka 29 på gång

Tiden på tumanhand minskar. Inom kort kommer våra liv att förändras för alltid. Det känns bra, men lite pirrigt. I magen är det väldigt, väldigt aktivt och jag märker att en tillväxtfas är på gång eftersom magen spänner så fasligt hela tiden. Just nu sover jag bättre än på länge, det tackar jag för och tar emot med glädje. Hemorrojderna har minskat i omfång och ömhet även om de inte gett med sig helt (Tack, Jenny, för alsolsprittipset!!!). Det enda som inte tycks gå framåt för tillfället är Stora Röjningsprojektet här hemma.

Vecka 28

Jag längtar efter min lilla bebis. Vill hålla i henne/honom, vill vandra ut i vårsolen med en liten, vill se de söta små kläderna, som jag håller på och tvättar, komma till användning! Jag har vågat mig på att köpa några bedårande klänningar, men om de blir lämpliga för just vår bebis återstår att se. Det bubblar och sprattlar i magen nästan hela dagarna nu. Det ser för lustigt ut, som om magen levde ett alldeles eget liv.

Tacksam

Tacksam över att ha sovit några hela nätter utan att väckas eller hållas vaken av "restless legs", tacksam över det sprattlande lilla livet inom mig, tacksam för solen som slösar sitt ljus idag. Tacksam över musiken som strömmar ur högtalarna och sveper in mig i lugn. Tacksam.

Påsk och ljus

Jag älskar påsken. Den största, gladaste, finaste och märkligaste högtiden under året. Den tid då nytt liv spirar överallt och över hela världen hälsar kristna varandra med urgamla ord: "Kristus är uppstånden!"- "Ja, han är sannerligen uppstånden!". Vilket budskap fullt av liv och fröjd. Lättnad och glädje. Allt kommer att bli bra till slut.

En dag i vecka 26 och två händelser

Igår hände två saker. Jag tror att jag fick en första sammandragning. Sådana ska komma och ge träning åt livmodern och massage åt babyn, har jag läst någonstans. Jag tror att ännu en funktion är att förbereda den blivande mamman. Plötsligt insåg jag att det här kommer att göra ont. Seriöst ont. Hittills har jag känt mig laddad inför tanken på förlossning, snarast lite nyfiken på denna unika erfarenhet, nu kröp det genast in lite mera allvar i bilden.

Den andra minnesvärda saken hände vid lunchen. En manlig kollega satt mitt emot mig vid bordet. Plötsligt såg han mig vänligt rakt in i ögonen och sade med eftertryck: "jag tror att du kommer att få en flicka, en frisk flicka!" Bara så där. Jag har inte pratat om Lillgullets kön på jobbet, även om många frågar. Jag har velat hålla det för mig själv och dessutom var det ju inte så säkert. Jag blev berörd av den där repliken. Det var nästan som om han verkligen hade vetat.