Sprutdag 2

Den här IVF-rundan (vår 3:e) känns annorlunda. Jag känner mig så lugn. Det är inte den där nästan lite hysteriska anspänningen som första gången då jag inte kunde tänka på annat, då jag ville veta allt som fanns att veta och helst lite till, då jag spände mig massor inför varje läkarbesök och ansträngde mig för att göra allt 110% rätt. Det är inte heller som FET:et vi gjorde strax efter det första misslyckade försöket. Då var det ägglossningsstickor som var svåra att tolka, en besvärlig återinföring och sedan en väntan som var jobbig följd av en djup besvikelse mitt i glad sommartid. Vårt andra IVF-försök kom igång hastigt och lustigt efter att vi äntligen fick en tid till kliniken efter sommaruppehållet. Vi råkade få en tid som sammanföll lämpligt med min menscykel och skickades direkt från kliniken till apoteket för en ny sprutomgång, den som misslyckades totalt. Kroppen kändes helt annorlunda än första gången. Jag kände helt enkelt alldeles för lite av sprutorna. Inte som första gången då jag inte ens kunde rikta duschen mot magen för att jag var så öm och svullen av alla äggblåsor på tillväxt. Men ut plockades äggen även denna gång, bara just en aning för tidigt...

Nu upplever jag vårt tredje försök. Jag var från början inställd på att "njuta" av detta, som jag tänker mig att är vårt sista försök. Jag tror att ni som gått eller går igenom IVf förstår vad jag menar med "njuta"... Det här är kanske det närmaste en graviditet jag någonsin kan komma. Jag känner mest ödmjukhet inför livets mysterier och jag har faktiskt känt mig glad mest hela tiden under det här försöket så här långt. Om det blir ett barn inser jag att mycket kommer att förändras och därför njuter jag på ett särskilt sätt av tvåsamheten, av friheten, av att vara ensam ibland. Ja, till och med mitt jobb får en särskild glans vid tanken på att det kanske blir ett avbrott.

Samtidigt kan jag känna ögonblick av häftig och intensiv sorg när jag hör om andra som är gravida eller om par som kommit in i adoptionsprocessen. För ett ögonblick kan jag känna mig ensam och genomsyrad av smärta och längtan. Jag kan se på mammor som umgås och känna kylan av utanförskapet. Jag ser på gravida kvinnor eller mammor tillsammans med sina barn och känner mig halv.

Jag kastar en blick på alla de andra som sitter i väntrummet på kliniken och undrar hur det känns för dem, hur det påverkar deras relationer, deras självbild, deras livssyn.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Kanske med att jag väntar på, nästan ser fram emot, att sprutorna ska börja verka. Jag vill känna av dem så där som första gången. Jag vill få enorma bröst, jag vill känna av att jag har äggstockar som skvalpar omkring för varje litet steg jag tar, jag vill se ut som om jag redan vore i början på en graviditet. Jag vill känna att magen är öm, att jag inte kan luta mig mot något, att min man inte ens kan röra lite försiktigt vid magen utan att det ömmar.

Jag vill inte tänka så mycket på tiden mellan återföring och test. Tiden då man kanske bär på en hemlighet, men då själva hoppet känns tungt. Varje gång har det varit den del av processen som jag upplevt som tyngst, då har jag mått som sämst, varit mest nere och upplevt det svårt att vara tvungen att möta omvärlden varje dag. Jag vill inte tänka så mycket på det nu, men samtidigt vill jag börja förbereda mig på det, hitta strategier för att hålla ut de två veckorna. Den här gången kommer jag att börja testa långt före testdagen. Så tänker jag nu. Det får bli mitt sätt att klara av den där plågsamma väntan och hormonberg-och-dalbanan som tydligen är mest kännbar för mig just då. Det är kanske så det får bli...

Ikväll tar jag min andra spruta.

Spraydag 14 går mot sitt slut

Det är något med kliniken som triggar mina tårkanaler. Besöket gick bra, allt verkar vara som det ska, läkaren var vänlig och saklig, ändå blev jag ledsen. Det gick över efter en lunch och efter att jag luftat lite känslor för maken som var med. Jag kände att jag hade velat gråta, men jag skulle ju tillbaka till jobbet så jag kunde bara unna mig några få tårar innan jag "skärpte" mig. Kanske det är tanken på barn, eller möjligheten att det inte blir något, möjligheten att det blir, tanken på den nya rollen som förälder, osv som väcker mångbottnade känslor.

Imorgon får jag börja med sprutorna igen. Det betyder att sprayandet minskar till en puff på morgonen och en på kvällen och på kvällen lägger jag till ett stick med 150IE Puregon.

Jag är så tacksam att biverkningarna av Synarela-sprayen varit så skonsamma. Jag har ju nästan varit mera uppåt än vanligt. Kanske jag har fått något må-bra-hormon istället för det jag egentligen skulle få? ;)

Blod

Idag började sprayblödningen. Jag är med andra ord redo för ultraljudet på tisdag då vi ska avgöra när jag kan börja med sprutorna igen. Tjohej.

Tacksam

Nyckeln är funnen och hemma! Min lättnad är lika stor som min oro var, det vill säga, jag är gråtfärdig, kallsvettig och knäsvag. Tack, tack, tack att den hittades av en vänlig och ärlig granne. Nu är allt väl igen.

Borta

Jag har tappat en nyckel. Var stressad,trött och hungrig när jag var på hemväg och i något skede försvann en nyckel. Det kan stå oss dyrt, så nu är jag ledsen. Det går finfint så länge det inte händer något extra, men orkar inte med motgångar just nu. Särskilt inte ekonomiska. Min man är fortfarande arbetslös. Jag förstår inte hur nyckeln kunde försvinna så totalt. Har finkammat det område där den försvann, men den bara finns inte.

Otålig

Precis nu blev jag helt gränslöst otålig. Det är så många veckor kvar av denna process.

Jag eller hormonerna?

Satt fast i ett möte i morse 8-11 så min spray blev två timmar försenad. Annars har jag varit noggrann med att hålla tiderna, har tänkt att det kanske gör det lättare för kroppen och förebygger biverkningar. Hoppas att det inte gör något att det blev en försening idag.

Lite snurrig tycks jag bli av medicinen... Konstaterade åt min man igår att eftersom detta är en nedreglering av mina kvinnliga hormoner så tycks det påverka min förmåga till "multitasking". Eller vad säger ni om att jag blåste ut istället för andades in när jag sprayade eftersom jag samtidigt lyssnade till något som min man berättade? Eller att jag plötsligt på jobbet fick total-blackout när jag skulle in genom en dörr med kod, slog in mitt bankkortsnummer istället för koden, insåg det, men kunde inte komma på den rätta koden- allt detta medan jag stod med nyckeln i handen... :)

Kanske det inte blir en monstruös hormonvarelse av mig, bara en väldigt förvirrad!

Spray dag 6

Här går det alldeles utmärkt. I så hög grad att maken medgav att han i sitt stilla sinne hade tänkt tanken att folk klagar helt i onödan över alla svåra biverkningar som man får av det långa protokollet. Hans lilla duva bara kuttrar glatt och ljuvt och sprayar vidare... ;)

Jag började nästan känna en viss oro över bristen på biverkningar enligt principen att om man inte kan oroa sig för en sak så måste man ju hitta på något annat att oroa sig för.

Mitt i natten hade jag svårt att somna, steg upp och kom på att man kanske kunde läsa bipacksedeln och, se där, plötsligt inser jag att jag visst har en och annan biverkning. Så bra, då fungerar Synarelan tydligen som den ska! Sömnlöshet är förresten en av biverkningarna. Och i all tysthet väntar jag nog på att ett hormonmonster ska smyga fram bakom hörnet och ta min plats... Det är säkert bara en tidsfråga!

Utkörd

Körde just ut en kollega helt utan pardon för att kunna ta min spray lite mera ostört...
Jag tycker sprayen kittlas! Vill bara nysa efteråt, men håller emot.

Spray 1

Såja. Första sprayen tagen. Kan berätta att det inte alls är roligt att först luta huvudet framåt och sedan bakåt med denna yrsel... Men sprayen kom dit den skulle, helt enligt instruktionerna, och den smakade inte ens illa, vilket jag hade väntat mig.

Godartat

Snart, snart ska jag börja rota i min väska, fiska fram paketet med Synarela och puffa min första spray. Trots allt så känns det spännande igen en gång. Otroligt nog, men det gör det!

Min svindlande yrsel fick också sin förklaring tack vare ett besök hos en fysioterapeut. Hon trodde att det handlade om godartad lägesyrsel. Det är inte farligt, om än väldigt obehagligt eftersom yrseln är så dramatisk och häftig. Jag är inte den som blir orolig i första taget när det gäller hälsan (min man säger att han är den som kan åta sig att vara familjens hypokondriker;)), men den här gången hann jag verkligen tänka igenom alla alternativ från hjärntumör till psykiskt sammanbrott eftersom yrseln var så kraftig och kom flera gånger under natten. Just det att det kommer under (morgon)natten är typiskt för lägesyrseln, som beror på att det samlats något som är tyngre än vätska i öronbåggångarna och som sedan ger fel signaler till balanscentra i hjärnan. Jag surfade lite info på nätet efter besöket hos fysioterapeuten och kunde lättad konstatera att det knappast handlar om något farligt och att det kommer att gå över. Jag hoppas bara att det går fort över, jag räknar med att jag kommer att få andra symptom att tampas med de närmaste veckorna...

Tjuvstart?

Imorgon ska jag börja spraya, men jag har tjuvstartat med symptomen... Vaknade inatt av att hela rummet snurrade. Jag menar VERKLIGEN snurrade. När jag öppnade ögonen kunde jag inte fästa blicken på något för allt rörde på sig. Det här hände några gånger under natten och på morgonen när jag steg upp var jag fortfarande yr. Så fort jag lutade huvudet lite framåt, bakåt eller åt sidan höll jag på att tappa balansen och allting började snurra igen. Lätt illamående och ganska svettig tog jag mig genom frukosten och till jobbet. Kände mig plötsligt väldigt ynklig och inte alls glad och frejdig.

Yrseln har tack och lov gått över nu och lämnat mig undrande kvar. Vad var det som hände när omvärlden plötsligt började snurra så att jag inte hann med?

PMS-symptom

Två säkra tecken på att jag är på väg in i PMS:

• jag börjar tänka på allt lidande som finns i världen
• jag börjar ifrågasätta min och mannens relation

Få se vad den kommande behandlingen kommer att ställa till med i mitt känsloliv och i min tankevärld... Jag gör mitt bästa för att vara förberedd.

Lördag

Sist och slutligen blev det en skönt vilsam dag idag. Jag vaknade upp med jobbiga tankar, fortfarande påverkad av den fruktansvärda och våldsamma filmen Inglorious Basterds, som vi såg igår. Jag klarar inte av filmer med våld och den här var verkligen våldsam och hemsk. Mådde illa och grät när vi kom ut från bion. Dylika filmer får mig att känna att jag inte vill föda nytt liv till denna obarmhärtiga, hatiska värld och att man borde satsa all sin tid och sin kraft på att lindra lidandet som finns.

Förutom filmen var jag också påverkad av en mardröm där min man var otrogen. Jag har känt mig emotionellt väldigt otrygg den senaste tiden så det var säkert det som gav upphov till drömmen.

Varm höstsol, klippor och hav fick mig att slappna av och byta tankespår. Nu är vi hemma igen, vi har ätit och nu pysslar var och en med sitt. Han ligger på soffan och läser och jag surfar och bloggar. Jag är tacksam för internet. Mina bloggar (jag har en annan också, där jag överhuvudtaget inte skriver om våra IVF-försök) fungerar faktiskt som små lufthål, där jag får lufta mina tankar och använda ord, vilket är skapande och bra för tankeverksamheten.

Jag tycker att jag har känt av ägglossningen väldigt tydligt den här månaden. På något sätt är väl kroppen påverkad av alla växlingar i hormonflödet.

I väntan på början

Man vill ju så gärna känna att man kan påverka sin situation åtminstone en aning, så jag slutade dricka kaffe för en vecka sedan och har tänkt hålla upp under hela behandlingen. Effekt eller inte, men jag tror att jag mår bättre av det. Åtminstone gör min hy och mage det, så varför inte alla reproduktionsorgan också, förutom makens förstås... Dem kan väl inte jag påverka så mycket, men min beslutsamhet tycktes inspirera honom så att han i alla fall har minskat sin väldigt rikliga kaffekonsumtion.

Dagens besök på kliniken firade jag ändå med... ja, just det, kaffe! En liten slurk efter den goda lunchen på jobbet kändes helt enkelt behövlig och jag ska ju ändå nedregleras först så det är läääänge tills äggen ska plockas ut. Det blir en lång process den här gången. Jag känner redan en viss otålighet. Har inhandlat sprayen färdigt (tack o lov har vi nu nått högkostnadstaket så det kändes så lyxigt att hämta ut den utan att behöva betala guld och gröna skogar...) och den väntar nu på att tas i bruk. Väldigt få tycks tro att jag kommer att bli ett hormonmonster, eller så försöker de bara trösta mig och sig själva... ;).

Det här blir troligen min sista IVF. Jag ska göra den så bra jag kan.

Onsdag 16.9

Då blir det av. Då blir det spraystart. Jag som aaaldrig skulle göra en IVF och definitivt inte enligt långa protokollet sitter här och förbereder mig för tredje gången gillt.

Föräldraskap

Idag är jag inte alls intresserad av att bli förälder. Den där längtan går i vågor och vissa dagar inser man att livet utan barn är bra mycket enklare än livet med barn... De senaste dagarna har jag t.o.m. lekt med tanken att avboka hela behandlingen och ge upp tankarna på barn och istället rikta in mig på att fylla livet med annat. Det beror faktiskt inte på att jag skulle vara spänd inför behandlingen, den är ju övergående, jag är bra mycket mera spänd inför tanken på min man och mig som föräldrar.

Dramatik

Samma visa varje gång... Jag försöker vara käck, pigg och samlad, full av positiva tankar när jag står på tröskeln till att påbörja en ny behandlingsomgång. Men plötsligt finner jag mig själv sittande framför datorn timme efter timme surfande på IVF-bloggar. Plötsligt ryms bara en enda sak i min tankevärld. Plötsligt finns en massa tankar och känslor virvlande omkring inombords. Hur samlad är man då egentligen?

Barn blir till i världen varje dag, men när man står inför ett IVF-försök så blir beslutet att försöka få barn så DRAMATISKT, så ödesmättat, så fullt av känslor.

Tips

Kära läsare, jag är inbokad för att påbörja långa behandlingsprotokollet och nu skulle jag vilja be er komma med alla goda råd ni har inför den klimakteriekris jag väntar mig. "Karma " har i en kommentar påmint mig om att godis och veckotidningar motverkar biverkningar alldeles ypperligt och jag har redan börjat spana in glassiga tidningar som ropar till mig från tidningshyllan.

På lång sikt är ju inte en behandling någon stor grej och säkert småpotatis jämfört med att vara gravid i 9 månader, jämfört med förlossningen eller med föräldraskap, men jag är nu bara funtad så att jag lyckas gruva mig ändå...

Alternativ

Jag blir så inspirerad av Linda på bloggen Innan du fanns. Jag tror att jag borde låta mig smittas av hennes attityd. Pröva ett alternativt sätt att se och uppleva allt som har med barnlöshet och IVF att göra. Jag kanske inte måste ta allt med ett så enormt allvar...