Tillbaka

Jag är tillbaka här. Nej, vi har inte ett syskonförsök på gång. Nej, jag är inte gravid. Men det här är bloggen där jag har varit persolig och det finns så många tankar som behöver just ventilation, men som inte passar på min nuvarande blogg. Jag har snart en ettåring, det är snart ett helt år sedan den där heta natten mellan juni och juli när hon föddes, men det är fortfarande en känslostorm inom mig. Det har varit ett omtumlande år. Det konstiga är att jag ibland känner att det är först NU, när jag har ett barn i min famn, som jag känner vidden av barnslöshetskampens sorg. Det är som om tröttheten från behandlingarna och känslo-berg-och-dalbanan hunnit ikapp Och alla de där åren före behandlingarna då jag längtade varje månad, men längtade i ensamhet, utan att kunna dela det med min man.
Och nu, det där fåfänga hoppet igen varje månad, om ett syskon! Jag fick ett barn som har varit ganska krävande och jag har varit väldigt ensam om att ta hand om henne, så den trötthet som samlats är inte liten, ÄNDÅ dyker det där hoppet upp. Så envist, så efterhängset. Trots att jag så väl vet hur små oddsen är, trots min egen trötthet och trots alla omständigheter som talar emot att det skulle vara plats för ett barn till i vår familj. Hur kan kroppen vara så stark i sin längtan? För det måste ju vara på något sätt biologiskt, inbyggt i ens kropp och psyke, när det är så mot all rim och reson.