Moderskap

Jag tycker det här med att ha en liten baby bara blir bättre och bättre ju mera jag slappnar av, blir säkrare och lär känna min dotter och hennes olika uttryck. Hon är ljuvlig hela hon. Jag njuter också av all den positiva uppmärksamhet man får ute bland folk när man kommer med en så liten människa i famnen. Särskilt äldre kvinnor kan inte låta bli att prata med Lina och helst vill de röra vid henne också och jag ser på dem att de minns sina egna skimrande ögonblick med de egna barnens första tider. Man kan nästan se minnena flimra förbi i deras ansikten... Den första, omtumlande, svårbeskrivliga känslan när babyn slutligen slinker ut ur en och plötsligt ligger där på magen, de första dagarna då man inte kan upphöra att förundras över det fjuniga, mjuka dunhåret, de små händerna, minerna- ja, allt som är så fantastiskt. Sedan föreställer jag mig att de minns olika saker från barnets/barnens uppväxt blandat med minnen om känslor och upplevelser som moderskapet väckte. Jag märker att jag själv också ser på gravida kvinnor och små barn på ett annat sätt nu. Jag har alltid sett det som något fint och värdefullt, men nu känner jag en ny sorts ömhet gentemot dem som väntar och de som just har fött och mot barnen. Det är som om det där värdet man redan tidigare anade har fått ett nytt djup, en ny tyngd, nu när man är uppfylld av den kärlek som ens egen lilla har väckt till liv.