Allt väl

Ibland kan jag bli så upprymd över det faktum att jag är mamma till detta lilla sprudlande, skrattande (och, okej, även skrikande), undersökande, växande lilla kraftpaket att jag har svårt att få tag i sömnen, all sömnbrist till trots. Det är som om vi gått in i en ny fas nu. Lina är gladare och det är som om kontakten, dialogen, mellan oss blir tydligare, mera mångfacetterad, och aktiv. Hon skrattar ofta till över oväntade saker, som t.ex. om jag råkar tappa en bananbit ner i grötvattnet, eller som ikväll, när hon kom på att se sig själv djuuuupt in i ögonen i spegeln, med näsan platt mot glaset. Det där ljuvliga skrattet gör mig lika förundrat lycklig varje gång. Linas sinne för lekar och humor vaknar med stormsteg nu och vi leker tittut i många variationer. Hon ser sig omkring på allt och alla med samma reservationslösa och livliga intresse och en blick som liksom suger i sig alla intryck.

Efter nyåret vinnlade jag mig om att äntligen få struktur och rutiner på dagarna och jag känner att vi båda mår ofantligt mycket bättre tack vare detta. Vi har dessutom varit mest hemma hela dagarna, vilket också varit nödvändigt just nu. Jag ger nu fyra "riktiga" mål mat om dagen åt Lina och det bidrar säkerligen också till hennes plötsliga blomstring. Jag tror faktiskt att hon varit hungrig en längre tid, men jag har av någon orsak dröjt med att komma igång på allvar med annan mat än bröstmjölken. Kanske det är den där känslan av att man skulle vilja hålla kvar ögonblicket, de ljuva, speciella spädbarnsmånaderna, men det är bara att inse att det vore alldeles omöjligt att hålla fast tiden med detta dynamiska, översvallande lilla liv. Allt är alltså precis som det ska!

Idag var jag dessutom en sväng på stan, utan varken man eller barn! För första gången kändes det "rätt" att lämna Lina, men jag konstaterade också att jag inte överhuvudtaget saknar min gamla tillvaro. Jag saknar inte mina timmar av att gå ut och in i butiker, friheten i att röra sig var man ville när man ville, jobbet och allt det andra. Jag känner i djupet av min varelse att tomrummet i mitt liv är fyllt nu. Det enda jag kan sakna ibland är tiden tillsammans med nära vänner, möjligheten (och orken!) att förlora sig i samtal som går djupare och djupare tills både tanke och själ är mättade.