Ensam

Jag undrar om den har börjat nu, den där sentimentala perioden när känslorna ligger nära ytan och man rörs till tårar av allt och ingenting. Annars har ju min graviditet följt allt som står om den, vecka för vecka på nätet, nästan till punkt och pricka. Där var perioden när jag drömde om kattungar och hundvalpar, som behövde tas om hand. Där var perioden med erotiska drömmar. Där kom sendrag och förstoppning, precis som de skulle. Näsblod, flytningar, en otrolig törst efter mjölk (just när bebisens skelett behövde det), allt i rätt ordning. Men humörsvängningarna har jag sluppit, och illamåendet i början, men idag känner jag mig bara som om jag MÅSTE få vara ensam. Jag vill inte vara på jobb. Jag vill vara hemma. ENSAM! Jag måste få vara i fred. Jag kanske vill gråta lite. Ge mig en hel dag i ensamhet!