Det går så snabbt, det går lite för enkelt och varje gång lika omärkligt tills jag plötsligt igen befinner mig i en orostankarnas rundgång. Oro över föräldraskapets utmaningar, oro över olösta knutar i förhållandet, tankar som målar upp potentiella framtida problem på flera plan, ja, fantasin är påhittig när det gäller att hitta sådant man kan oroa sig för. Alla dessa orostankar, mer eller mindre välgrundade, tränger undan glädjen och förväntan. Får mig att hålla tillbaka, hålla inne, hålla undan drömmar, planer och förhoppningar, istället för att jag till fullo skulle njuta av denna unika tid och den otroligt vackra magen som växer lite dag för dag. Och så börjar jag oroa mig över hur all denna oro ska påverka det lilla livet i magen...
Det är ungefär i det skedet som jag inser att jag behöver byta tankespår. Idag jumppade jag till en uppmuntrande DVD för blivande mammor och märkte hur oron sätter sina konkreta spår i musklerna också. Jag känner att jag behöver lugna ner min oro, byta fokus och att jag även skulle behöva dela allt det positiva lite mera med människor i min närhet. Framförallt med min man. En del kommentarer från honom om livet som förälder har gjort mig ledsen och försvarsberedd och fått mina förväntningar och min glädje att krympa och tappa luft under vingarna. Processen att bli förälder kommer kanske att kräva mera av honom och gör det kanske delvis redan. Det är svårt för mig att inte påverkas av det.
Jag ber om frid.
4 år sedan
Alla dagar är inte våra dagar. Man får försöka härda ut i den mån det går.
SvaraRaderaHela den här karusellen tär på de flesta förhållandena, det har det gjort för mig & min man iaf.
Hoppas du får en bättre dag imorgon=)
Kram kram=)
Jag känner och förstår så mycket det som du skriver om. Jag tycker att oron är delvis helt normal och delvis har vi - som har genomgått ivf-ar - kanske ännu mer av den. Jag känner igen mig, har plussat för en vecka sedan, men ändå är jag full av oro. Jag frågade min väninna som blev gravid spontant direkt när de började försöka om att hon var orolig under graviditeten, men hon sa nej, nästan inte alls. Då började jag fundera på att vi som oroat oss så mycket under behandlingarna, lyckas, inte lyckas, har kanske svårare att släppa den här oron även när vi har den efterlängtade plusset och bebisen i magen.
SvaraRaderaJag vet inte vad dina "olösta knutar" är med din man, men när det gäller min man, har jag också lite svårt på det sättet att vi har aldrig önskat barn lika mycket, han vill också ha barn, men inte lika engagerat som jag. Detta gör att vi delar glädjen inte lika mycket nu, och den kommande förälderrollen ska förmodligen kräva mer av honom - precis som du säger i ditt fall.
Men jag är säkert på att allt ska lösa sig och ska gå jättebra, både i ditt och i mitt fall. Den här 9 månader handlar inte bara om bebisens tillväxt utan även om att man förberedder sig till den nya rollen som väntar på en.
Du vaknar säkert på en bättre dag imorgon, med mindre oro och med mera positiva tankar :-).
Kramar till dig!
Tror det är som Tonci säger. Jag var också orolig som fasen under graviditeten. Kände att då man gör IVF-behandling och något händer så är det inte bara att "hoppa i bingen igen".
SvaraRaderaMen jag hoppas det blir för er som för oss. När ens barn väl kommer, då är båda föräldrarna på samma våglängd, DÅ blir det så verkligt att man faktiskt är förälder till världens underbaraste bebis, allt annat blir sekundärt. Det går inte att sätta sig in i det ens under graviditeten. Det är min erfarenhet i alla fall.
Tror det kommer gå bra för er. Oron som sagt, den kommer du nog ha nästan hela vägen. Men det blir bra när ni kommer i mål:o)
KRAMAR!
Tack för era kloka och fina ord!
SvaraRaderaHej! Jag är också gravid, några veckor före dig bara och känner mig så väl igen i det du skriver; hur oron nästan förstör glädjen. Dessutom har det för min del varit mycket att smälta när jag väl blev gravid efter lång längtan. Det är inte så lätt att bearbeta sorgen när man befinner sig mitt i en behandling, då är man ju rätt så målfokuserad:) Helt plötsligt när jag väl blev gravid kändes det konstigt nog "jäklar vad fort det gick", trots operationer och behandling. Först nu faktiskt, när jag gått en bit över hälften, börjar det bli lite roligt och spännande. Så jag tror att det kommer även för dig, även om det tar längre tid. Nu när bebben rör på sig känns det så mycket verkligare! Lycka till med allt!
SvaraRaderaDu skriver som om det kunde handla om mig! Tack för att du visar att jag inte är ensam! Jag önskar dig all lycka och frid du kan tänka dig!!!!
SvaraRaderaBamsekram Kitty